Reflektioner från en bussresa till grannlandet Peru

Det är många bussbyten för att ta sig mellan Svalorna Latinamerikas kontor i La Paz och det i grannlandet Peru. Först minibuss till den lilla dammiga staten Desaguadero vid Titicacasjön. Här skiljer en bro länderna åt och det är nästan så att man kan tro att gränskontrollen är frivillig, man kan lätt passera utan att stämpla passet om man vill. Eller som min medpassagerare, en kvinna i trettioårsåldern säger när vi passerar en militäranläggning ”här är det kontroller ibland, men inte idag… vi har tur”. Hon är från La Paz men åker flera gånger i veckan över gränsen för att sälja kastruller i den peruanska staden Puno. I La Paz är konkurrensen så hård att det är mödan värt att lämna de två små barnen med maken, packa kastrullerna på en liten släpkärra som lastas på minibussens tak och riskera att fastna i en gränskontroll. Hon äger inget pass. Global migration blir allt vanligare, av världens arbetsmigranter är cirka hälften kvinnor. Min medpassagerare är inte en utav dem som migrerat för att stanna i flera år, hon stannar bara några dagar men det är ändå ett hårt arbete för ganska lite pengar och med få rättigheter. Enligt Frank Ortiz som är en del av centret Cenarproc, som är moderorganisation till många av Red Ada:s ungdomsgrupper, jobbar många av mammorna till Suma Thakhi:s ungdomar från El Alto just på det här sättet fast inom Bolivia. Åker från by till by för att sälja varor. Hemma finns kanske sju-åtta syskon.

Marsvinsuppfödning ser man inte så ofta i Bolivia, men är vanligare i Peru.
Här på Encuentro de Saberes i Pampacolca, Castilla Media

I alla fall, jag säger hej då till min medpassagerare i Puno och åker vidare mot Arequipa där jag hälsar på Perupraktikanten Emelie. Arequipa är annorlunda mot La Paz, här är globaliseringen påtaglig på ett sätt som La Paz fortfarande avsaknar. La Paz är ett virrvarr av kommersialism, det säljs grejer överallt och allt går att hitta, men ännu finns ingen Starbucks, ingen Falabella (en kedja som finns i många latinamerikanska länder, typ Åhlens), även om det finns inhemska varianter.  Jag passar på att äta så mycket ceviche jag kan innan vi tar nattbussen mot Tipan där Svalorna Latinamerikas program i Peru, PDR, har sitt fältkontor. Vi stannar i en liten stad på landsbygden som heter Aplao för att äta middag. Vid vårt bord på snabbmatsrestaurangen sitter två transpersoner. Jag får hejda mig själv för att inte störa dem mitt i maten och be om en intervju eftersom de ju på intet sätt är offentliga personer eller har bett om någon uppmärksamhet. Men här i Bolivia jobbar vi ju med sexuella rättigheter och jag har kontakt med många transpersoner och vet att acceptansnivån från samhället inte alltid är hög, och speciellt inte på landsbygden där de sexuella rättigheterna oftare kränks oavsett om du är kvinna, barn eller hbtq, så jag blev väldigt sugen på att göra en jämförelse med Peru. Jag frågar Irma som är programkoordinator för PDR hur situatione för HBTQ-personer är i landet och hon berättade att folket mer öppna på landsbygden i distriktet Castilla än i staden. Hade vi varit i Arequipa hade kvinnorna förmodligen blivit mer uttittade, trodde hon.  Jag hade gärna forskat mer i det här men min resa var kort och schemat fullspäckat Encuentro de Saberes, så det hanns inte med den här gången, men är kanske en anledning att komma tillbaka en annan gång.

Denise Berg, Infopraktikant Bolivia

Arbetslöshet, dåliga löner och migration i Nicaragua

Sockerplantage i Pochomil

Enligt landguiden bodde det 6 miljoner invånare i Nicaragua, år 2012. Här säger befolkningen att invånarantalet har ökat något makalöst de senaste åren och att det numera bor ca 9 miljoner människor i landet. 

Cykeltaxi i Masachapa

Arbetslöshet är ett mycket stort problem och majoriteten av de som jobbar, arbetar inom den informella sektorn. Det betyder att pengarna som tjänas inte bokförs av myndigheterna. I Sverige skulle vi sälja att de jobbar svart, men jag tycker inte att det är samma sak. Här tar människorna till en överlevnadsstrategi eftersom det råder brist på säkra anställningar, och de hittar andra jobb för att tjäna pengar. Inom den informella sektorn tjänar man väldigt lite och därför väljer många fler än 1 miljon nicaraguaner att migrera till framförallt Costa Rica och USA för att tjänar mer. I den nicaraguanska dagstidningen La Prensa stod det förra veckan att 280 000 nicaraguaner befinner sig i Costa Rica med visum, men det är också vanligt är man smiter över landsgränsen illegalt. Det gör att det för tillfället är det lite spänt mellan grannländerna på just denna fronten.

Fiskförsäljning på stranden i Masachapa

I Nicaragua är det vanligt att man säljer frukt och grönsaker på gatan. De som har det lite bättre har ett skjul där de kan stå under dagligen och sälja sina varor. Andra använder sig av cykel och cyklar runt i samhället med ett litet släp med tomat, sallad, gurka, mm och ropar ut vad som finns till salu. Många putsar skor, jobbar på kaffeplantager, eller fiskar, beroende på vart i landet man bor. Säljer de inga varor eller tjänster, tjänar de tyvärr heller inga pengar. Osäkerheten av att inte ha en trygg inkomst oroar många. Man jobbar utanför lagen och utan rättigheter. Man kan inte direkt vända sig till sitt fack och ha kollektivavtalet i ryggen om man blir behandlad orättvist. Inte heller är det säkert att man kan ge sina barn en utbildning. Att inte ha en trygg inkomst betyder svårigheter att ta lån som i sin tur gör det svårt att skaffa sig en bostad. 9 miljoner människor. Jag undrar hur många av dem som vaknar upp varje morgon och känner sig lugna över att pengarna strömmar in. Hur många av dem som kan fortsätta att ge sin familj den trygghet de förtjänar. Och hur många av dem som inte känner av den förbannade fattigdomen.

Klara Adrian, programpraktikant i Nicaragua, Svalorna Latinamerika

Våld och kriminalitet på Nicaraguas gator

Bristen på trygghet i samhället är uppenbar här. Vad är det egentligen som utgör en sådan stor skillnad mellan Sverige och Nicaragua? Hur lever och tänker folk här till skillnad från hemma? Fortfarande försöker jag få pusselbitarna på plats och jag gläds av att märka att jag blir lite klokare för varje dag.

Den så utbredda kriminaliteten kopplas direkt till kollapsen i samhället. Någon som är arbetslös väljer ibland, för att själv kunna överleva, att bli rånare eller att bli någon annan typ av brottsling. En stor del av den nicaraguanska befolkningen bor utomlands för att kunna försörja sig och sin familj. De flesta av dessa bor i Costa Rica och USA. Känslan av otrygghet blir för många så stor att de väljer att konsumera droger och/eller alkohol för att finna lugn och harmoni. Det är den snabbaste och enklaste vägen dit.

Dessa problem, som svårigheter att hitta arbete, hunger, migration och ökad drogkonsumtion, märks verkligen av i vardagen. Även polisens agerande eller icke agerande är särskilt tydligt. Dagligen hotas människors säkerhet av brottslingar. Brottslingar som ofta är indragna i droger, knarkhandel eller som utövar våld.

Citat från en man i Managua:

”Jag gick på marknaden och hade precis handlat klart. I mina händer hade jag påsar fulla av varor. Plötsligt kom det fram ett gäng män och en av dem satte en kniv mot min nacke. De slog ner mig på marken. Där låg jag utan att kunna göra något. Folkmassan som stod runtomkring gjorde ingenting. De bara tittade. Tjuvarna stal varorna och alla värdesaker jag hade på mig. När de sprungit därifrån och jag lyckats ställa mig upp, sa någon till mig ”hoppsan, blev du rånad?” Anonym –juli 2014

Varje dag hamnar jag i en eller ibland i flera situationer där jag ifrågasätter tryggheten i landet. Jag ser galler vid fönster och dörrar. Jag hör historier om våldtäkter och rån. Knivhot. Pistolhot. Män som stirrar med hungrande blickar i samma stund som de viskar ”åh min älskling!” med trånande röst. Jag ser människor som röker på. Alkoholpåverkade som slåss på gatan. Nyktra som slåss på gatan. Och jag tänker ”Herre gud, vart ska detta sluta?”.

Citat från en kvinna i Jinotega:

”En natt vaknade jag av ett ljud. När jag öppnade mina ögon såg jag två maskerade tjuvar i sovrummet. Den ena tog fram en kniv och satte den mot min hals. Han hotade att döda mig om jag inte gav dem alla värdesaker”. Anonym -augusti 2014

Jag funderar på vad jag själv hade gjort om jag levt under samma förhållanden som de fattigaste människorna i Nicaragua gör. Hur hade jag valt att överleva? Är valet egentligen så jäkla lätt? Hittar du inget jobb, din familj kan inte försörja dig och du inte har en enda krona i fickan till mat för dagen…ja, då kanske jag också hade valt att bli kriminell och bidragit till fortsatt osäkerhet för landets invånare. 

Klara Adrian, programpraktikant, Svalorna Latinamerika

MARTIN: Jämlik utveckling

Öknen utanför Arequipa.

Martin Karlsson i Peru, inlägg 6

Bilden föreställer ett stycke öken utanför Arequipa. Vi passerar alltid förbi där när vi åker buss till Castilla Media som ligger nordväst om Arequipa. Från bussfönstret ser allting bara dött ut. De enda spåren av liv är tomma PET-flaskor, påsar och annat skräp som folk har slängt ut när de har åkt igenom där. 

Människor här har alltid bara korsat denna plats på väg till någon av de floddalar som gör det möjligt att överleva i detta annars öde landskap.

Ibland brukar jag föreställa mig hur det vore att kliva av bussen och gå runt i den grova sanden. Att se horisonten vart jag än vänder mig och bara röra mig planlöst mot någon otydlig punkt långt borta. Öknen har något meditativt över sig på det sättet.

Landskapet omkring Arequipa står dock inför en avgörande förändring av nästan bibliska proportioner. Konstitutionsdomstolen i Lima har gett sitt godkännande till genomförandet av den andra fasen i ett bevattningsprojekt som kallas Majes II. Det innebär att vatten kommer ledas hela vägen från  floddalen Apurímac utanför Cuzco för att bevattna öknen utanför Arequipa.

Tusentals hektar kommer att förvandlas till odlingsbar mark. I förstudien till projektet räknar man med att omkring 90 000 arbetstillfällen kommer skapas i direkt anslutning till vattenprojektet och att ytterligare 200 000 tillfällen tillkommer i form av stöd och service för jordbrukssektorn. En helt ny stad en och halv timme utanför Arequipa kommer att se dagens ljus inom loppet av några år.

Perus och Arequipas långa historia av migration kommer att få ett nytt kapitel och kanske kommer flera människor att få det lite bättre. Det finns dock skäl att vara eftertänksam inför Majes II och dess verkningar i det sociala landskapet.

2003 utkom den slutgiltiga rapporten från den sanningskommission (Comisión de la Verdad y Reconciliación) som tillsattes för att utreda anledningarna till och konsekvenserna av den väpnade konflikt som plågade Peru från 1980 fram till 2000.

Upprinnelsen till konflikten beskrivs bland annat ha sina rötter i de storskaliga men samtidig ofullständiga moderniseringsprojekt som Peru genomlevde från 1950-talet och framåt.

Genom utbyggnaden av bevattningssystem och nya vägnät kom allt fler människor att lämna, i synnerhet det fattiga andinska höglandet för det bördiga slättlandet längs med den peruanska kusten. Jordreformen från 1969 bidrog dessutom till att avskaffa storgodskulturen – latifundismen – i Peru och omfördelade jordbruksmarkerna mer rättvist bland landets alla bönder.

Problemen uppstod dock när det stod klart att flera av områdena dit folk valde att flytta saknade de institutioner som är nödvändiga för ett samhälle att fungera. På flera håll fanns det exempelvis inte skola, vård eller omsorg att tillgå för de nya invånarna, än mindre polis eller politisk representation. Det uppstod nya sociala konflikter mellan nyinflyttade och urinvånare och jordreformen förde med sig oförutsedda landtvister mellan nybildade landägarorganisationer.

Sanningskommissionen beskriver detta händelseförlopp som att det ”… påverkade människors liv genom att lösgöra dem från deras traditionella miljö utan att helt och hållet integrera dem i en ny miljö, bestående av utveckling och välstånd”. I de sprickor som uppstod i det peruanska samhället till följd av dessa inte helt genomtänkta moderniseringsprojekt, fann sedan gerillarörelsen SenderoLuminoso en grogrund för sin väpnade kamp som inleddes i början av1980-talet. En konflikt som i sin tur gjorde ännu större skada på det peruanska samhället med sår som än idag inte har läkt.

Att bygga ett paradis mitt i öknen måste vara frestande. Den bibliska liknelsen känns fortfarande inte fel i beskrivningen av Majes II. För att använda ytterligare en aktuell liknelse så kan syner i öknen dock ofta visa sig vara hägringar.

Missförstå mig inte. Stora satsningar behövs om ett land ska kunna utvecklas, i synnerhet för Peru där 25 procent av befolkningen fortfarande lever i fattigdom. Som historien visar måste det dock göras på ett hållbart och eftertänksamt sätt. Att hänvisa hundra tusentals människor en plats i öknen kanske kan vara en del av den utvecklingen. En annan del måste samtidigt vara att ge folk möjlighet att kunna utveckla sitt eget välstånd där de redan befinner sig.

Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer driver ett femårigt utvecklingsprogram i ett område som heter Castilla Media utanför Arequipa. Syftet är just att de mänskliga rättigheterna till försörjning, utbildning och politiskt deltagande ska kunna efterlevas och användas av invånarna för en hållbar utveckling där de redan befinner sig. Således blir utveklingen mer jämnt fördelad i hela landet och riskerna för ett återfall i sociala konflikter mindre.

Text och bild: Martin Karlsson 

MARTIN: Drömmen om Machahuay

Martin Karlsson i Peru, inlägg 5

Utsikt från Mirador.

Under vår senaste resa till Castilla Media passade jag och min medpraktikant Ylva på att besöka utsiktsplatsen i byn Machahuay. På torget frågade vi om vägen och en kvinna som stod och lagade mat förklarade att vi skulle fortsätta ner för torget till en grusväg som ledde fram till en kyrkogård. På vägen passerade vi några beteshagar. I en av hagarnahöll en man på att surra benen på en ko. Jag vet inte om det var för att kon skulle mjölkas eller något annat.

Grusvägen togslut vid en port som hade ingraverat Jesus ord ”Jag är uppståndelsen och livet”. Vi fortsatte upp för en backe och såg gravar breda ut sig till vänster i form av stora gjutna cementblock. En och annan av dem var dekorerad med ett foto på den avlidne brevid födelse- och dödsåret. Vid flera gravar stod det även blommor som var satta i kapade PET-flaskor fyllda med vatten.

Utsiktplatsen låg en bit längre upp. Vi gick upp för en trappa till en plattform där vi kunde se höga berg på vardera sida om en smal dal. Längst ner porlade en flod fram med gröna betesmarker och åkrar  runtom. Bakom utsiktstornet låg kykogården. En kvinna gick ensam för att sätta blommor vid en gravarna. Jag såg två orangefärgade fjärilar leka över de otympliga cementblocken. Liv och död så tätt ihopfösta, så olika men ända så naturliga.

Jag och Ylva blev stående länge med blickarna vilande någonstans i bergen eller nere i dalarna. Det var meditativt, sublimt och väldigt rogivande.

På en av pelarna som bar upp tornet hade någon ritat ett hjärta tillsammans med orden ”Crisitan y Judith”. Jag tänkte att invånarana i Machahuay visste att begrava sina döda likväl som att bekänna sin kärlek till varandra och eftervärlden vid den kanske vackraste platsen i byn. Samtidigt var hela scenen lite vemodig. För jag visste att Machahuay inte är en plats där folk stannar.

Den  naiva kärleksförklaringen kan mycket väl ha varit det sista löftet som två ungdomar gav varandra innan andra bekymmer kom emellan. Hur ska jag försörja mig? Var kan jag vidareutbilda mig? Vill jag ha barn? I så fall när? Dessa är universiella frågeställningar som ungdomar världen över har att förhålla sig till. Också de som växer upp i Machahuay. För de allra flesta blir svaret att lämna hembyn efter skolan.

Med en väsentlig del av befolkningen som förnyar, förändrar och utvecklar försvunna lever gamla vanor vidare på gott och ont i Machahuay. Föräldrarnas och farfäldrarnas normer förblir oförändrade och fria från ifrågasättningar. De få  unga män och kvinnor som blir kvar, kanske på grund av en för tidig graviditet eller brist på medel att ta sig vidare, kan inte annat än acceptera detta och inrätta sig maktförhållanden som än mer försvårar deras möjligheter att förändra sina liv.

Som Ylva skrev tidigare blir dessa skillnder slående när familjmedlemmar återvänder för att fira högtiderna i byarna i Castilla Media.

Lyckan och förändringen blir inte heller alla gånger som det var tänkt från början för de som lämnar landsbygden i Peru. Somliga kanske får en universitetsutbildning och ett bra jobb i Arequipa eller Lima. Många från landsbygden hamnar dock i de improviserade bostadsområden som växer fram utanför storstäderena. Möjligheterna att försörja sig finns där, många gånger med bra förtjänst dessutom. Anställningarna är dock ofta osäkra, boendna många gånger utan vatten eller el, tillgången till vård obefintlig och infrastruktur lika så.

Nyligen läste jag ett reportage i lokaltidningen El Búho om ett sådant nytt område i Arequipas utkanter som kallas Cona Norte. Tusentalts människor har flyttat dit trots att det idag exempelvis saknas rinnande vatten och sanitära avloppssystem. Området har ännu inte erkänts som ett riktigt kommunalt distrikt och det finns därför inga planer på att utveckla och rösta området för de många människor som redan befinner sig där.
 
Jorden i Machahuay och Castilla Media bär fortfarande frukt. Korna, fåren, grisarna och marsvinen har fortfarande bete och kan äta sig mätta. Det finns potencial att utveckla området vad gäller turistnäring. I förhållande till det som står att vinna om fler ungdomar skulle stanna i Castilla Media och bestämma sig för att bli det de vill där de redan befinner sig, ter sig Cona Norte som en ganska usel framtidsutsikt.

Att stanna kvar behöver inte bli ett andrahandsval. Svalornas samarbetsorganisationer ASDE, CIED och Yachay Wasi arbetar inom det femåriga utvecklingsprojektet Programma de Desarrollo Rural med att ge framförallt kvinnor och ungdomar kunskap och verktyg till att skapa en hållbar utveckling för sig själva och varandra i Castilla Media. Drömmen om kärleken, att få leva, dö och utvecklas i Machahuay går att förverkliga.

Text och bild: Martin Karlsson

JENNY: Skrämda bröst och sociala klyftor

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 5

I år blev för första gången en peruansk film Oscarsnominerad, i kategorin bästa utländska film. Priset kammades inte hem, men filmen La teta asustada, eller Faustas pärlor som den heter på svenska, vände ögon mot Peru och skrapade på några av landets historiska sårskorpor och sociala problem.



Filmen har kritiserats mycket inom landet för att visa upp en för negativ bild av Peru – fattigdom, segregering, kåkstäder och vidskeplighet. Den har också anklagats för att vara exotifierande, provokativ och till och med rasistisk.

Filmen skildrar en sällan speglad del av Perus år av väpnad intern konflikt – det sexuella våldet som användes som ett vapen under terroråren på 80- och 90-talen, då både terrorister och militärer begick grova våldsbrott mot civilbefolkningen och kring 70 000 människor miste livet. Tre av fyra offer hörde till redan marginaliserade grupper - fattiga bönder och bybor på landsbygden och i regnskogen med quechua eller andra minoritetsspråk som modersmål. Traumat är mer närvarande i de södra bergsområdena där de grövsta våldsbrotten begicks, och i de förorter och kåkstäder där de som tvingades fly fortfarande lever.

Huvudpersonen Faustas mamma blev våldtagen av militären och tvingades bevittna hur hennes man mördades. Dottern lider av ”la teta asustada”, det skrämda bröstet. Hon fick med sig sin mammas ångest och rädsla i modersmjölken. Filmen kretsar kring Faustas ärvda trauma och hur hon lever sitt liv med det.

Som en följd av den terror de utsattes för tvingades tusentals människor och ofta hela byar flytta sina liv till större städer. Filmens Fausta bor i Manchay, en av Limas många ”barriadas”, slumförorter. Nära hälften av Perus befolkning (enligt tidningen La República) lever i denna typ av områden, där 70 procent lever i extrem fattigdom och 90 procent bara har tillfälliga jobb eller är arbetslösa. Det är vanligt med brist på grundläggande hälsovård, undernäring, hög frånvaro i skolan, analfabetism och många sociala problem.

Den starka inhemska kritiken mot filmen är intressant. Den kanske delvis kan förstås mot bakgrund av de stora sociala skillnaderna i Peru och det ojämna sätt som konflikten drabbade olika etniska, sociala och geografiska grupper. De som drabbades hårdast tillhör fortfarande de grupper med svagast röst i det peruanska samhället.

Jenny Ringarp

LINNEA: Valspanare

Linnea Uppsäll i Bolivia, inlägg 10

Det är trevligt på jobbet, men ibland (okej, ofta) är det roligt att vara ute och resa. Jag och min kompis Anna som varit här på besök reste till Argentina i drygt en vecka, vilket visade sig vara en jättebra idé.

Vi åkte tåg och buss genom Bolivia och norra Argentina. Bussarna i Argentina är under av lyx jämfört med de bolivianska motsvarigheterna, där man oavsett hur lång resan är aldrig har tillgång till toalett och alltid antingen fryser eller svettas. På de argentinska bussarna fick vi mat, filtar, se film och på en buss var det till och med underhållning i form av bingo där man kunde vinna en flaska vin. Trots ivrigt kryssande vann vi tyvärr ingenting.

Buenos Aires. Den mest europeiska staden i Sydamerika, i alla fall enligt stolta argentinare. Det kändes lite som att vara i Europa, det finns stora parker, franskinspirerade 1800-talshus, riktiga klädaffärer och restaurangerna serverar saker som ruccola. Fast mycket billigare än vilken europeisk storstad som helst. Perfekt. Fast, mycket trafik också. Tror den största gatan i staden hade 18 filer och ändå var det trafikstockning där nästan jämt.

I Argentina bor stora grupper bolivianska och peruanska invandrare. De arbetar överlag med de sämst betalda jobben som byggarbete och i fabriker. Billig svart arbetskraft. Många går runt på gatorna och samlar fynd som plastflaskor och glas från soporna. Det är ett informellt återvinningssystem som även finns här i La Paz där uppköpare säljer vidare materialen till industrier.
För att inte överdosera storstadsintrycken åkte vi ut till kusten i Patagonien. Nästan det första vi såg i staden Puerto Mádryn var valar som låg och plaskade i viken! Med hjälp av guide och bil kunde vi på nära håll se pingviner, elefantsälar och fler valar. Från en båt fick vi se hur valarna närmade sig, hoppade upp ur vattnet, visade upp sina stjärtfenor och sprutade upp vatten och luft. Verkligen en unik upplevelse som jag inte kommer att glömma i första taget.
Linnea Uppsäll

infobolivia@svalorna.se