Arbetslöshet, dåliga löner och migration i Nicaragua

Sockerplantage i Pochomil

Enligt landguiden bodde det 6 miljoner invånare i Nicaragua, år 2012. Här säger befolkningen att invånarantalet har ökat något makalöst de senaste åren och att det numera bor ca 9 miljoner människor i landet. 

Cykeltaxi i Masachapa

Arbetslöshet är ett mycket stort problem och majoriteten av de som jobbar, arbetar inom den informella sektorn. Det betyder att pengarna som tjänas inte bokförs av myndigheterna. I Sverige skulle vi sälja att de jobbar svart, men jag tycker inte att det är samma sak. Här tar människorna till en överlevnadsstrategi eftersom det råder brist på säkra anställningar, och de hittar andra jobb för att tjäna pengar. Inom den informella sektorn tjänar man väldigt lite och därför väljer många fler än 1 miljon nicaraguaner att migrera till framförallt Costa Rica och USA för att tjänar mer. I den nicaraguanska dagstidningen La Prensa stod det förra veckan att 280 000 nicaraguaner befinner sig i Costa Rica med visum, men det är också vanligt är man smiter över landsgränsen illegalt. Det gör att det för tillfället är det lite spänt mellan grannländerna på just denna fronten.

Fiskförsäljning på stranden i Masachapa

I Nicaragua är det vanligt att man säljer frukt och grönsaker på gatan. De som har det lite bättre har ett skjul där de kan stå under dagligen och sälja sina varor. Andra använder sig av cykel och cyklar runt i samhället med ett litet släp med tomat, sallad, gurka, mm och ropar ut vad som finns till salu. Många putsar skor, jobbar på kaffeplantager, eller fiskar, beroende på vart i landet man bor. Säljer de inga varor eller tjänster, tjänar de tyvärr heller inga pengar. Osäkerheten av att inte ha en trygg inkomst oroar många. Man jobbar utanför lagen och utan rättigheter. Man kan inte direkt vända sig till sitt fack och ha kollektivavtalet i ryggen om man blir behandlad orättvist. Inte heller är det säkert att man kan ge sina barn en utbildning. Att inte ha en trygg inkomst betyder svårigheter att ta lån som i sin tur gör det svårt att skaffa sig en bostad. 9 miljoner människor. Jag undrar hur många av dem som vaknar upp varje morgon och känner sig lugna över att pengarna strömmar in. Hur många av dem som kan fortsätta att ge sin familj den trygghet de förtjänar. Och hur många av dem som inte känner av den förbannade fattigdomen.

Klara Adrian, programpraktikant i Nicaragua, Svalorna Latinamerika

ÅSA: Kontroll, kvitton och Supermercados

Åsa Wängsö i Bolivia, inlägg 1

Ökad transparens inom utvecklingsarbete framförs som en hörnsten i kampen mot korruption. Och jag håller med. Men ibland blir konsekvenserna av kraven på kontroll inte alls som det var tänkt.

Vår administratör bönfaller våra samarbetspartners: ”Snälla ni, gör vad ni kan för att så mycket som möjligt redovisas med kvitto!” Hon har nämligen pekpinnar på sig. Uppifrån. Revisorerna från högre instans har sagt sitt. Och de har i sin tur samma krav på sig. Uppifrån. Och den här gången från högsta ort. De som verkligen bestämmer. Varje biståndskrona skall gå att följa.

Och som sagt, missförstå mig rätt, det är jätteviktigt med kontroll för att minska korruptionen och se till att pengarna verkligen når fram till dem som de är ämnade för - i detta fall barnen och ungdomarna och deras familjer i programmet Suma Thakhi. Men nu till problemet: organisationerna och målgrupperna bor och verkar i det som ofta beskrivs som Amayarafolkets huvudstad - El Alto - staden på högplatån ovanför La Paz. En stad som vuxit enormt, och fortsätter att växa så det knakar i takt med att människor lämnar landsbygden i hopp om ett bättre liv i staden. Verkligheten blir oftast en helt annan. Svårare. Hårdare. Bistrare. De flesta hamnar inom den informella sektorn som omfattar större delen av den bolivianska ekonomin. Framförallt i El Alto. Den som här handlar lunch till deltagarna i en workshop och förväntar sig att få kvitto eller faktura, lär bli besviken. Att vi kräver kvitto innebär för människorna att de måste åka ner till La Paz. Och till en Supermercado - något för dem helt främmande. Det är att tvinga dem ur deras sociala och kulturella sammanhang. Det är som att tvinga på dem en annan livsstil. Utöver att vara omständligt och oekonomiskt bör man fundera på var pengarna hamnar - skall man stödja det lokala samhället och den gamla kvinnan som säljer grönsaker på marknaden, eller skall man låta pengarna gå till ägaren av Supermercadokedjan?

Kontroll är jätteviktigt, men måste anpassas till miljön där vi arbetar. Det finns andra verktyg för att granska att pengarna verkligen används på rätt sätt. Krav på kontroll kan inte behöva innebära att man tvingar in människor bland rad efter rad av varor i Supermercadon, gynnar storägarna och straffar bonden som säljer sina varor på den lokala marknaden - för att han eller hon inte kan ge en faktura.

Åsa Wängsö
programassbolivia@svalorna.se