Ett annorlunda sätt att uppmärksamma den 25 november

Den internationella dagen mot våld mot kvinnor är här. Vi har spenderat förmiddagen med att förbereda och samla ihop material inför eftermiddagens manifestation. Vi har bland annat tryckt upp 1800 informationsblad som vi sedan ska dela ut på vår eskapad genom Estelí. Klockan 14.00 är det dags att sätta igång. Tåget har anlänt.

Heysel Soza och Junieth Gradiz kollar rutten för vår chimbaron. Foto: Victoria Särnhult

Tag plats, snart dags för avgång! Foto: Victoria Särnhult

Skumpigt men säkert rullar vi igång. Foto: Victoria Särnhult

Vi har hyrt en chimbaron, vilket är ett färgglatt rundturståg som vanligtvis brukar puttra runt i centrum på helgerna. Tåget är väldigt populärt bland barn och vuxna och kör runt familjerna med stoj och stim. Vi dekorerar tåget med flaggor samt siluetterna och målningarna från manifestationen den 15 november. Vi har också hyrt en bil med högtalare som spelar upp en vinjett på väldigt hög volym. Vinjetten är gjord av ungdomarna i kommunikationsgruppen och tar upp historian bakom den 25 november, vidare informerar ungdomarna om att könsbaserat våld är ett brott som resulterar i fysiska psykiska och sexuella skador och förekommer offentligt och privat. Vinjetten avslutas såklart med slagordet: ”Du och jag har rätt att leva utan våld. Var inte tyst. Agera.” En musikslinga av en reaggetonlåt som heter "stop a la violencia de género" spelas även upp. Tanken är att vi ska rulla fram i områdena utanför stadens centrum, spela upp vinjetten och dela ut informationsbladen på vägen. Tåget skapar mycket positiv uppmärksamhet och är tänkt att locka ut folk på gatan och på så sätt uppmärksamma oss och vårt budskap. Självklart kan också alla ungar åka med en bit på tåget om de vill. 

Heysel Soza delar ut informationsblad längs vägen. Foto: Victoria Särnhult

Alla som passerar, kvinnor som män, får info om den 25 november. 

Foto: Victoria Särnhult

Tåget tuffar på under Proyecto Miriams banderoll. Foto: Victoria Särnhult

Tåget sätts i rullning nedför den skumpiga backen utanför Proyecto Miriam. På vägen ser vi många vidöppna ögon och stora leenden, både från vuxna och barn. Många barn blir väldigt upphetsade över att se tåget precis utanför sin egen dörr. Vi åker på steniga landsbygdsvägar genom de små samhällena och delar ut informationsbladen till de som går, cyklar eller kör förbi. Vi kikar in i de små affärerna, tittar in i husen och sticker in armarna mellan fönstergallren. I informationsbladen är risker och förebyggande åtgärder uppradade. Historien om ”las mariposas” finns också med, samt information kring de 50 nicaraguanska kvinnor som hittills har mördats under 2015. Responsen är positiv. De allra flesta tar intresserat och tacksamt emot och börjar nyfiket läsa. Under hela dagen träffar jag bara en enda person som inte vill ta emot bladet.

Några i gänget som delar ut info mot könsbaserat våld. 

Foto: Victoria Särnhult

Imelda Herrera vilar fötterna en stund på tåget. Foto: Victoria Särnhult

Jag träffar på en ung tjej som glatt tar emot informationsbladet och sedan mäkta stolt visar upp sin t-shirt. På t-shirten är det en målning av Nicaraguas karta och kvinnor som sträcker ut händerna i luften. Ovanför målningen står det Ni las mujeres, ni la tierra somos territorio de conquista (varken vi kvinnor eller marken är territorier att erövra). Hon var tydligt uppfylld av dagens budskap. Det var ett kort men väldigt fint möte. 

En stark tjej. Foto: Victoria Särnhult

Vi kör ut på huvudvägen och in i ett områden som heter El Rosario. Här finns några av de runt 50 cigarrfabrikerna i Estelí. Vi delar upp oss i tre grupper och ställer oss utanför varsin fabrik. Vid den här tiden (5-tiden på eftermiddagen) avslutar de flesta sin arbetsdag, vilket gör det till ett perfekt tillfälle att haffa dem vid grinden. Vi delar också ut blad med information kring utbildningar och kurser i Proyecto Miriam. Nu är det nämligen dags att skriva in sig för vårens grundskoleutbildning (läsa och skriva) och även de andra kurserna i datakunskap, skönhet, sykurs etc. Till slut är alla 1800 ex av informationsbladet utdelade. Vi samlas och väntar tillsammans på bussen som ska ta oss till en restaurang där vi avslutar dagen tillsammans. Vi äter kyckling med ris och pommes frites och dricker passionsfruktsjuice, trötta men mycket nöjda med årets insats för att uppmärksamma den 25 november. Den internationella dagen mot (mäns) våld mot kvinnor. 

 

Nyfiket kikar både människor och djur ut på spektaklet. 

Foto: Victoria Särnhult 

Glada miner från Esteliborna. Foto: Victoria Särnhult

Victoria Särnhult, programpraktikant, Nicaragua

Fjärilar, siluetter och alla kvinnors rätt att leva utan våld

Det är söndag morgon. Kvinnor och barn strömmar in genom Proyecto Miriams port. Alla blir tilldelade varsin brosch, en gul fjäril fäst på ett lila band, en symbol för systrarna Maribel som kallas las mariposas (fjärilarna på spanska). De tre systrarna Maribel från Dominikanska Republiken är i sig symboler, de mördades i kampen för frihet den 25 november 1960 och hedrades genom att den internationella dagen mot våld mot kvinnor tillägnades detta datum 1981.

En av kvinnorna som har utbildat sig i Proyecto Miriam bär fjärilsbroschen och ett hårband som uppmanar till aktion och fördömandet av våld mot kvinnor. Foto: Victoria Särnhult 

 

Tillsammans går unga och gamla utanför Proyecto Miriam. 

Foto: Victoria Särnhult

Proyecto Miriam uppmärksammar den 25 november på flera olika sätt under november månad. Slagordet för kampanjen lyder: “Vos y yo tenemos derecho a vivir sin violencia. No calles, actua.” (Du och jag har rätt att leva utan våld. Var inte tyst, agera.) Idag går vi tillsammans i procession utanför Proyecto Miriams byggnad. Vägen kantas av ömsom siluetter av mördade kvinnor, ömsom tavlor som barn och ungdomar har målat i Proyecto Miriams intressegrupp med temat våld mot kvinnor. Siluetterna är 16 stycken, de representerar de kvinnor från Esteli som har blivit mördade de senaste fem åren. På siluetterna kan man finna kvinnornas namn, deras ålder och relationen till mördaren. En hög procent av gärningsmännen är pojkvänner eller expojkvänner. Det är ovanligt att kvinnan inte kände mannen i fråga. Av alla de 44 kvinnor som mördats i Nicaragua under tidsperioden januari till september 2015, begicks 31 av morden i kvinnans hem. Vid varje siluett stannar Yolanda och Angela från Proyecto Miriam upp, läser högt upp informationen och sätter fast en blomma. Vi samlas vid en stor scen i slutet på vägen. Magdalena och Imelda håller tal där de förklarar historiken bakom den internationella dagen mot våld mot kvinnor, vad våld mot kvinnor innebär, vilka risker som finns och hur man kan förebygga våldet.

En tavla målad av en av ungdomarna från intressegruppen. ”Det måste upphöra. Inget mer våld.” Foto: Victoria Särnhult 

En av siluetterna som representerar en mördad kvinna från Esteli. 

Foto: Victoria Särnhult

En ung modern dansgrupp från Managua bestående av tre män och tre kvinnor genomför sedan ett dansstycke med kvinnomord som tema. De illustrerar briljant med dansen som verktyg hur maktrelationen mellan kvinna och man utspelas, hur en i början är lycklig tillsammans med sin partner men att det också vid ett mycket tidigt stadie utspelas svartsjuka, manipulation och kontrollbehov. Relationen blir allt mer våldsam, kvinnorna försöker ta sig ur sin partners grepp, men männen tillåter inte minsta steg. Våldet blir alltmer påtagligt. Det är en stark uppvisning som sedan blir ämne för reflektion och analys hos publiken. Kvinnor och män i publiken påpekar att det ofta används olika sorters strategier och våld i en våldsam relation, både psykiskt, sexuellt och fysiskt. En kvinna menar att det är väldigt viktigt att behålla sitt självförtroende och inte låta någon riva ner det. En annan tar upp rätten att klä sig som man vill utan att bli hånad eller utsatt för våld. Barn och ungdomar från Miriams dansgrupp har även de en uppvisning där de dansar till en låt med temat kvinnlig frigörelse.

Scen ur dansuppvisningen. Foto: Victoria Särnhult

Två av dansarna i slutet på uppvisningen. Foto: Victoria Särnhult

Efter uppvisningarna håller en syster till en av de mördade kvinnorna ett starkt känsloladdat tal där hon uttrycker sin sorg och frustration över sin systers död. Precis som i så många andra fall av kvinnomord är gärningsmannen fortfarande på fri fot. Saknaden och ilskan i systerns ord lägger sig som ett tungt täcke över oss. Samtidigt är luften fylld av kämpaglöd. Våldet är något som fortfarande är ytterst närvarande i många kvinnors liv, vare sig det handlar om psykiskt, ekonomiskt eller sexuellt våld. November månad är tillägnad kampen mot våldet. På onsdag är det dags för nästa aktivitet, då Proyecto Miriam tillsammans med andra kvinnoorganisationer tillsammans ska gå svartklädda i en tyst marsch nerför huvudgatan i Esteli, sedan skall aktiviteten fortsätta i den centrala parken. Detta till minne av alla de kvinnor som har dött bara för att de är kvinnor.

Många kvinnor deltog i söndagens event för att uppmärksamma den 25 november. Foto: Victoria Särnhult

Att uppmärksamma det genusbaserade våldet som ständigt gör sig påmint men som lika ofta ignoreras är nyckeln till förändring. Proyecto Miriam säger: Var inte tyst, agera!


Victoria Särnhult, programpraktikant, Nicaragua

APEADECOs unga håller festival mot våld mot kvinnor, Nicaragua

Joseling och Blanca på festivalen i Telica

Idag är det den internationella dagen mot våld mot kvinnor, eller som den heter på spanska Día Internacional de la Eliminación de la Violencia contra la mujer. I byn Telica slår man på stort och ordnar en informationsfestival i den centrala parken.

Det är som vanligt barnen som håller i trådarna. De ropar meddelanden i mikrofonen, håller dansuppvisning, delar ut information och pratar med förbipasserande. Allt för att uppmärksamma denna viktiga dag.

I Nicaragua ä det tyvärr rätt vanligt med våld i hemmen. Otaliga organisationer samt den nationella polisen jobbar för att det ska bli ändring och kanske kan man med vidöppna ögon redan se en liten förändring hos den nya generationen?

Infofestival i Telica

På busshållsplatser runt om i landet hänger stora plakat med texter som “ Vilka saker skadade dig som barn? Gör inte samma saker mot mig!” Och när jag en gång var med på en jobbträning hos en av organisationerna, slutade en presentation som skulle handla om vår barndom, med att alla, inklusive jag själv grät. ALLA i gruppen hade blivit slagna eller på annat sätt dåligt behandlade när det var barn. (Själv hade jag inget att komma med så jag fick hitta på att mamma brukade glömma sätta på mig vantar på vintern när jag var liten och att det gjorde ont som sjutton i händerna när det vart bort åt -10: förlåt mamma!)

Det är som tur är svårt att tänka sig någon av de små änglarna som dök upp idag på festivalen, slå någon. De ägnar sig istället åt att försöka lära sig att kommunicera på bästa sätt. Riktigt duktiga har de blivit, bara under den korta tid jag har vart med i gänget. De är mindre blyga nu och ingen har problem med att prata inför folk.

Så det är bara att gratulera både dem om landet. En tillgång helt enkelt. Mot en ny framtid, med barnen i spetsen.

Text och foto: Emmelie Heljeved

FRIDA: 10 december

Frida Brännlund i Bolivia, inlägg 3

När jag slog upp den lokala tidningen i morse möttes jag av ännu en rubrik gällande en man som brutalt har dödat sin fru i staden El Alto, här i Bolivia. Nyheter som dessa är med andra ord inte helt ovanliga. ”Feminicidos” (kvinnomord) är ett omfattande samhällsproblem här i landet. Varje år sker det mer än 80 mord på kvinnor, ofta i samband med att de är på väg att lämna en våldsam och destruktiv relation.

Demonstration för avskaffandet av våld mot kvinnor den 25 november i La Paz.

Idag är det 65 år sedan "mänskliga rättigheternas dag” instiftades. Idag har också kampanjen ”aktivism för att stoppa mäns våld mot kvinnor” pågått i 16 dagar. En kampanj som startade den 25 november, då den ”internationella dagen mot våld mot kvinnor” ägde rum.



Våld mot kvinnor är ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Enligt statistik från FN utsätts omkring 70 procent av alla kvinnor för våld någon gång under sin livstid. I Bolivia är siffran närmare 80 procent. Det är emellertid inte lätt att hitta helt korrekt statistik över antalet könsrelaterade våldsbrott i Bolivia, då mörkertalet beräknas vara stort. Majoriteten av det våld som kvinnor i landet utsätts för sker bakom stängda dörrar och i de allra flesta fall av en partner eller någon annan familjemedlem.

Under de 16 dagarna från 25 november till 10 december skall vi alltså ha blivit påminda om att våld mot kvinnor inte är acceptabelt. Det är det yttersta uttrycket för den makt som män utöver mot kvinnor och beror på ojämlika könsstrukturer och sociala konstruktioner kring vad som anses vara maskulint och feminint.

Tidigare i höst deltog vi i en workshop under just temat "maskuliniteter" som anordnades av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisation, CISTAC, inom det nya programmet Suma Thakhi II. Under denna workshop diskuterades bland annat hur vi genom att ifrågasätta och arbeta med maskuliniteter och den dominerande mansrollen också kan få stopp på det könsbaserade våldet. Lova, som också var med på denna workshop, har skrivit en artikel om detta. Läs den här!

Text och Foto: Frida Brännlund