Dödligt yrke

Den 12 mars höll LO-TCO Biståndsnämnd, Arena Idé och Civil Rights Defenders seminarium på temat Dödligt yrke: Journalist i Latinamerika. Gert Lundstedt, journalist och verksam i Latinamerika berättade om den utsatta position journalister som skriver kritiskt om regering, paramilitär, gerillor eller till och med lokala myndigheter befinner sig i. Hans exempel kom från Colombia men bristen på säkerhet för journalister är påtaglig i de flesta länder, inte bara i Latinamerika och inte minst Sverige där journalister ständigt utsätts för hot på grund av vad de skriver om – eller på grund av sitt kön.

I år uppskattas 30 journalister mördats – hittills. Det är dessutom fall där det utom tvivel rör sig om mord, många fler har skett under omständigheter där olyckshändelse inte kan uteslutas.

Den extrema utsatthet journalister befinner sig i påverkar givetvis i slutändan vad de skriver om. Men möjligheterna att skriva fritt begränsas också av vad annonsörer och andra finansiärer av de olika media anser om det som skrivs. De allra flesta tidningar och radiokanaler i Latinamerika hålls uteslutande genom annonser och att hålla sig god med annonsörerna blir därför viktigt för att över huvud taget kunna publicera några nyheter alls.

Det fick mig att tänka på Svalornas arbete i Latinamerika. För några veckor diskuterade vi praktikanter en kommande gemensam reportageserie om abort som vi ska göra för Svalorna Latinamerika. Vi pratade om hur samarbetsorganisationerna arbetar med temat. Vi kom fram till att trots att rätten till fri abort är involverad i kampanjer som Rätten till min kropp och Rätten till mitt liv, och något som Svalornas samarbetsorganisationer stödjer, så är det ett tema som är svårt att lyfta för diskussion. Frågan är så pass kontroversiell och att aktivt driva kampen för rätten till abort kan påverka och skada organisationernas anseende och försvåra deras arbete – för att det inte är åsikter som är självklart förankrade i samhället och som dessutom kan möta starkt organiserat motstånd.

Sådan här självcensur rör inte bara abortfrågan, men just den är ett tydligt exempel på den komplexitet som rör långsiktigt utvecklingsarbete som går ut på att förändra värderingar och strukturer från grunden. Tyvärr innebär det många gånger att rätta sig efter rådande spelregler – trots att det är just spelreglerna som vi vill förändra!

Caroline Ullman, Organisationspraktikant i Sverige.

ARIJANA: Shitt pomfritt!

Arijana Marjanovic i Bolivia, inlägg 1

För fyra månader, en vecka och fem dagar sedan landade jag i världens högst belägna huvudstad, La Paz, Bolivia. Jag skulle forska. För Svalorna Latinamerika. Wow!

Japp, tre och en halv månaders fältstudie skulle det bli. Jag, en forskare. Shitt pomfritt!

Varför är kvinnor och mäns villkor olika? Det var mitt uppdrag att ta reda på. Jag frågade, läste, intervjuade, lyssnade observerade, grubblade. Sen förklarade jag varför. Inget nytt under solen. Män dricker och slår, kvinnor är hemma och lagar mat. Under sådana förhållanden är det inte konstigt att villkor och möjligheter är skeva och orättvisa.

Fältstudien var fullbordad och resultatet presenterat. Nu var det bara att fixa, rensa, packa och avsluta, nya äventyr väntade runt hörnet. Tack och hej för mig Svalorna! Adjö kompisar! Adjöken La Paz! Just det, söka jobb också, som svaljournalist.

Vi tar det igen.

Fixa, rensa, packa, avsluta, gå på arbetsintervju, hejdå alla, vi ses kanske om två veckor, eller aldrig mer. Shitt pomfritt!

Buss till Peru. Där fick femton månaders ackumulerade saknad utlopp i kramen jag gav Becky. Världens hårdaste kram till världens bästa Becky, min gamla kombo från Washington D.C.

Jag lärde känna Becky när jag pluggade journalistik i Washington D.C. Tillsammans gjorde vi stan osäker, och vi gjorde det bra.

Det var i Washington D.C jag för åtta år sedan lärde mig hur jag åtta år senare skulle bli en bra svaljournalist. Fast det visste jag inte då, för åtta år sedan, och inte för tre veckor sedan heller för den delen. Shitt pomfritt!

Först efter att vi lekt klart i djungeln, Becky och jag, och konverserat färdigt med Inkaandarna på Machu Picchu, fick jag veta. ”Du är hemskt välkommen som ny informatör här på Svalorna LA Bolivia.” Gyllene virtuella bokstäver. Je-haaa!

Mitt flyg till Sverige lyfte för två veckor sedan, men det gjorde inte jag. För jag sitter ju här, på Svalorna Latinamerikas kontor i La Paz. Fortfarande. Och med ett nytt superviktigt uppdrag, som svaljournalist. Shitt pomfritt!

Arijana Marjanovic