NADIA: Så bråttom får ingen ha

Nadia Enedahl i Peru, inlägg 8

Jag sitter på bussen på väg hem från en aktivitet som Peruprogrammet har haft i Majes. En orm krälar i min mage och tårar rinner längs med mina kinder. Dagen har varit underbar. Fram till nu... Vi är usla människor.

I en halv sekund såg jag honom ligga och kvida, av något som jag uppfattade som smärta, på gruset längs med vägen. Ett barn, inte mer än tolv år. Här är det öde. Inget mer än väg, berg och damm syns. Och barnet som låg bredvid vägen och kved. Inga andra människor än dem i de förbipasserande bussarna och bilarna. Han skrek, eller så var munnen bara vidöppen av smärta. Om den var psykisk eller fysisk vet jag inte och kommer aldrig att få veta eftersom busschauffören vägrade att stanna.

När jag stammande berättar vad jag sett tittar han på mig oförstående och skakar på huvudet skeptiskt. Han kniper ihop ögonen och säger att han inte har sett någonting alls, ”det måste ha varit ett djur”. Han ljuger. Det finns inte en chans i helvetet att han kan ha missat honom. Det kan omöjligt bara vara jag av de 50 människorna på den fullsatta bussen som sett den lidande pojken.

Jag ser honom fortfarande tydligt när jag blundar och även ibland när jag tittar. Jag har till och med drömt om honom. Är inte vi människor här på jorden, så många, till för att hjälpa varandra?

Det händer alltför ofta, både här i Peru och i Sverige, att vi blundar för andras lidande. Hemma går folk förbi utslagna människor på gatan. Är de skadade eller bara fulla? Det hinner vi aldrig ta reda på under den korta tid det hugger till i magen, vi tycker synd om och sedan fortsätter med vårt eget liv. Är det rädsla, vanmakt, känslan av att ”man kan inte hjälpa alla”, som tar över?

Nej, men alla kan hjälpa någon!

Låt inte en hel buss med människor åka förbi en pojke som lider!
Så bråttom får ingen ha.

Nadia Enedahl
infoperu@svalorna.se

SOFIE: Kärlek i regnbågens alla färger

Sofie Karlström i Nicaragua, inlägg 3

De står och håller om varandra mitt i parken. Utstrålar kärlek och ömhet. Kysser varandra, smeker varandra längs ryggen. Han: lång, mörk, lockigt hår. Han: kort, slank och snaggad.

För mindre än två år sedan var deras förhållande ett brott i Nicaragua. I artikel 204 i lagen kunde man läsa att allt sexuellt umgänge mellan personer av samma kön var sodomi, ett brott belagt med ett till tre års fängelse.

Med det var då.

Nu är det måndag den 28 juni 2010 - den internationella dagen för sexuell mångfald. Vädergudarna är nådiga och håller tillbaka regnet uppe i de mörka molnen. På Carretera Masaya, en av de största gatorna i huvudstaden Managua, har trafiken stannat. Mitt på bilvägen går festklädda flator, transvestiter, bögar, bisexuella och heteros med gayflaggan höjd. De bär plakat med budskap om sina rättigheter. De sjunger och dansar till elektromusiken som pumpas ut från ett par knastrande högtalare på ett bilflak. Glädje, stolthet och mod. Några byggarbetare på trottoaren stannar upp, lyfter på hjälmarna och stirrar förbryllat.

Efter drygt en timmes paradtåg genom staden når festen fram till slutmålet, rondellen Metrocentro. Ett hundratal personer trängs kring scenen som byggts upp dagen till ära. Nakna rumpor, skyhöga klackar, fjädrar och målade ansikten. Runt om på trottoarerna har människor stannat upp för att bevittna spektaklet.

Samira Montiel, regeringens nyutnämnde ombud för diskrimineringsfrågor gällande sexuell mångfald, stiger upp på scenen. Under svepande regnbågsflaggor skriker hon ut:

- Här finns lesbiska, bögar, transexuella och bisexuella. Vi vill inte bli accepterade, vi vill bli respekterade! Här idag ser världen ett bevis på vår kamp. Och det känns som att vi drömmer med öppna ögon.

Sen är det dragshowartisten Trevi Tormentas tur i strålkastarljuset. Iklädd en lång rosa balklänning och med tårfyllda ögon, framför hon en gripande teaterscen där hon vägrar sätta på sig jeans och skjorta, trots att hon blir hånad och slagen. I slutet av scenen håller hon upp ett plakat med texten: ”Fly inte in i drogerna”. Och hon möts av publikens applåder och jubel.

Sofie Karlström

ÅSA: Lång Dag - Kall Natt

Åsa Wängsö i Bolivia, inlägg 4

Jag gissar att det är den här tiden på året då det skrivs flest nostalgiska bloggar som romantiserar den svenska sommaren – det här kommer nog bli ännu en...

Midsommar närmar sig – min absoluta favorithögtid. Stockholms skärgård. Solvarma klippor. Havsvindar som luktar tång. Fiskmåsar som skriker. Vakna tidigt med den speciella känsla av förväntan som barn känner på julaftonsmorgon. Trots nästan 30 års firande finns pirret och förväntan kvar. Det här är min julafton. Föreberedelserna börjar. Kvinnorna plockar blommor och binder kransar medan männen ger sig in i skogen för att hämta löv till stången. Här har genustänket inte slagit igenom. Våga inte rucka på traditionen! Under rop och förmaningar reses senare midsommarstången. Lite åt höger. Nej, lite mer åt vänster. Så! Där står den! Och så, den väntade kommentaren: ”Den finaste vi haft”. Varje år. Slår aldrig fel. Sen bjuds det till sång och dans. Och så lekar. Klädstafetter på blodigaste allvar och potatislopp med olika hederliga och mindre hederliga knep för att hålla potatisen på plats. Allt för äran. Och dumleklubbor. Så fånigt men samtidigt så underbart. Natten som aldrig riktigt blir natt. Det speciella ljuset vid havet denna årets längsta dag.

Detta byts i år ut mot det motsatta. Här kommer vi att fira San Juan. Årets kallaste natt då bolivianerna traditionsenligt tänder brasor för att värma sig. Myndigheterna har dock jobbat hårt de senaste åren för att hindra dessa brasor som till stor del består av bildäck och annat som inte bör brännas och som rimmar illa med allt tal om omvårdnad av Moder Jord som fördes under klimatkonferensen i Cochabamba i april. Dagen efter brukar La Paz vara täckt av ett svart täcke av rök som får ögonen att tåras. För att hålla kylan borta brukar kvällen även fyllas med dans. Låter som ett roligare, och mer miljönvänligt, sätt att behålla värmen. Dans natten lång så svetten rinner. Det kör jag på.

Som av en ödets nyck damp det just ned ett mejl i min inbox – en inbjudan till midsommarfirande på svenska ambassaden. Det verkar som om det blir små grodorna för mig i år ändå!

Åsa Wängsö
programassbolivia@svalorna.se

GIZELA: Berätta. Berätta om.

Gizela Stenfeldt i Nicaragua, inlägg 3

Som psykolog på Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisation MIRIAM möter jag många kvinnor och barn. De anförtror mig sina berättelser. Sina minnen, drömmar, tankar och känslor. Många berättelser är otäcka. Jag önskar ofta att det onda inte hade hänt.

Men, det har hänt. Kvinnor och barn våldtas, misshandlas, hotas och kränks. Berättelserna måste fram. Tystnad gynnar bara förövarna. Vi på MIRIAM står på de våldsutsatta kvinnornas och barnens sida. Utan undantag.

Mitt arbete på MIRIAM handlar till stor del om att stödja människors kamp för att skapa nya berättelser om sig själva och sina liv. De alternativa berättelserna, som alltid ligger på lut, kan lyftas fram och synliggöras. Mitt i allt det svarta finns också berättelser om hopp. Om mod. Och om nytt liv.

En kvinna berättar hur hon brutit upp från den våldsamma man hon levt med under många år. Han misshandlade henne så gott som dagligen. En natt försökte han döda henne i en park. Som tur var fanns det folk i närheten. Hon kom till sjukhuset i tid. Det blev vändpunkten. Nu bygger hon på en ny berättelse om sig själv och sitt liv. I den är hon en överlevare snarare än ett våldsoffer. Men vägen till ett liv där hon kan känna sig trygg är fortfarande lång.

Ibland lyser de alternativa berättelserna med sin frånvaro. De finns inte tillgängliga av olika skäl. En flicka berättar om den skam hon känner över att inte vara oskuld. Hon blev våldtagen av en släkting för första gången som sexåring. Som tonåring plågas hon nu av skuldkänslor för det sexuella våld som pågick under flera år. Hon skäms över sig själv. I hennes nya berättelse måste skulden läggas på den ende skyldige. Nämligen förövaren. Och hon släppas fri.

Att vara med i skapandet av nya berättelser är för mig ett privilegium. Det gäller att ge sitt allra bästa, och få de som söker hjälp att göra detsamma. Som den brasilianske biskopen och författaren Dom Hélder Câmara säger: "Så fint din hand hjälper en vinge att lyfta. Bara den aldrig förmätet tar sig själv för en vinge."

Gizela Stenfeldt

ARIJANA: Shitt pomfritt!

Arijana Marjanovic i Bolivia, inlägg 1

För fyra månader, en vecka och fem dagar sedan landade jag i världens högst belägna huvudstad, La Paz, Bolivia. Jag skulle forska. För Svalorna Latinamerika. Wow!

Japp, tre och en halv månaders fältstudie skulle det bli. Jag, en forskare. Shitt pomfritt!

Varför är kvinnor och mäns villkor olika? Det var mitt uppdrag att ta reda på. Jag frågade, läste, intervjuade, lyssnade observerade, grubblade. Sen förklarade jag varför. Inget nytt under solen. Män dricker och slår, kvinnor är hemma och lagar mat. Under sådana förhållanden är det inte konstigt att villkor och möjligheter är skeva och orättvisa.

Fältstudien var fullbordad och resultatet presenterat. Nu var det bara att fixa, rensa, packa och avsluta, nya äventyr väntade runt hörnet. Tack och hej för mig Svalorna! Adjö kompisar! Adjöken La Paz! Just det, söka jobb också, som svaljournalist.

Vi tar det igen.

Fixa, rensa, packa, avsluta, gå på arbetsintervju, hejdå alla, vi ses kanske om två veckor, eller aldrig mer. Shitt pomfritt!

Buss till Peru. Där fick femton månaders ackumulerade saknad utlopp i kramen jag gav Becky. Världens hårdaste kram till världens bästa Becky, min gamla kombo från Washington D.C.

Jag lärde känna Becky när jag pluggade journalistik i Washington D.C. Tillsammans gjorde vi stan osäker, och vi gjorde det bra.

Det var i Washington D.C jag för åtta år sedan lärde mig hur jag åtta år senare skulle bli en bra svaljournalist. Fast det visste jag inte då, för åtta år sedan, och inte för tre veckor sedan heller för den delen. Shitt pomfritt!

Först efter att vi lekt klart i djungeln, Becky och jag, och konverserat färdigt med Inkaandarna på Machu Picchu, fick jag veta. ”Du är hemskt välkommen som ny informatör här på Svalorna LA Bolivia.” Gyllene virtuella bokstäver. Je-haaa!

Mitt flyg till Sverige lyfte för två veckor sedan, men det gjorde inte jag. För jag sitter ju här, på Svalorna Latinamerikas kontor i La Paz. Fortfarande. Och med ett nytt superviktigt uppdrag, som svaljournalist. Shitt pomfritt!

Arijana Marjanovic