Suma Thakhi II ska utmana heteronormen

Förra veckan var jag del av en workshop som en av Suma Thakhi II’s samarbetsorganisationer, CISTAC, har hållit i. Som jag nämnde i förra inlägget har denna organisation nyligen kommit ut med en TV-serie som ifrågasätter ämnet machismo. Det är i samband med releasen som organisationerna i Suma Thakhi II har beslutat sammanstråla. Genom att diskutera innehållet i serierna och diskutera ämnena som organisationen avser att beröra i serien, så vill Suma Thakhi II försäkra sig om att de hittar en gemensam diskurs att röra sig inom för det fortsatta arbetet mot machismo.

På agendan stod det att vi skulle se kortfilmer med samma skådespelare och roller som dom i huvudserien. En av kortfilmerna hette ”Yo soy Julieta (Jag är Julieta)” och handlade om Julieta i 15-16-årsåldern. I dom inledande scenerna får publiken se henne prova hennes storebror Claudios kläder. Vid något tillfälle tar hon på sig en låtsasmustach och plattar till brösten. När pappan plötsligt knackar på, lyser paniken i hennes ögon och hon gömmer undan skjortorna och tar av sig kepsen.

Senare i serien får både tittarna och Julietas familj i serien veta att Julieta är förvirrad kring vad hon har för känslor och för vem. I en stödgrupp för LGBTI (HBTI*) personer så pratar hon ut om sin attraktion till både tjejer och killar. Så småningom kommer Julieta fram till att hon kanske inte behöver definera vilken ”kategori” människor hon blir attraherad av och där nånstans landar kortfilmen.

Efter visningen av filmen delade alla deltagare upp sig i smågrupper. Där redogjorde var och en för de huvudteman som dom tyckt sig återfinna i filmen de just sett. Dessa presenterades och diskuterades sen tillsammans hela gruppen. I ”Yo soy Julieta” var konfrontationen av heteronormativitet presenterat som ett tydligt inslag av alla smågrupper, och definitionen av detta i arbetet mot machismo diskuterades därför ingående.

Foto: Minda Holm

De inblandade kom överens om att heteronormativitet är förutsättningen för att gemene person känner attraktion till personer av motsatt kön, och att det kön som du ser ut att tillhöra också är det som du förutsätts känna dig som. Denna norm var något som de flesta ansåg återfinnas i vardagen och att de förstärks genom omedvetna och medvetna handlingar som dom flesta gör utan att tänka på det. Normaliseringen av kärnfamiljen presenterades som ett typexempel på den typen av handlingar, där alternativa familjekonstallationer ofta blir ombestridda och analyserade av samhället som stort. Förväntningarna på kvinnor respektive mäns ansvarsområden hemma och i det sociala livet var ytterligare ett exempel på hur olika personer uppfattas på ett normativt sätt utan att riktigt reflektera över det så mycket.

Ett avståndstagande från allt som inte är heteronorm och okunskapen om varierade levnadsformer markerades som ett tydligt problem i arbetet mot machismo, då det inte motstrider (och kanske till och med befäster) existerande normer om kvinnligt och manligt.

Genom att göra avsteg från heteronormen genom att ifrågasätta den, till exempel genom TV-serien Solo para MACHOS, ansåg dock de deltagande i workshopen att nya möjligheter kan öppnas för de många individer som inte anser sig vara del av normen. Detta kan förhoppningsvis leda till ett positivt accepterande och respekterande av olika personer i samhället på sikt, och detta blev slutligen den gemensamma sammanfattningen till ett av förhållningsätten som projektet Suma Thakhi II använder sig av i arbetet mot machismo framöver.

Sara Byrskog, Infopraktikant, Bolivia

*HBTI= homosexuella, bisexuella, transpersoner, intersexuella personer

När avokadoexperten kommer till byn

För några veckor sedan fick Castilla Media besök av avokadoexperten Julio. Som avokadoexpert kom Julio med information om hur avokadoodlingarna i området kan förbättras och utvecklas. Under den helg han besökte Castilla Media höll han i två välbesökta föreläsningar för att stötta avokadoodlarna i deras produktion.

Ett av Svalornas mål i Peru är att producenter ska kunna använda sig av moderna och hållbara tekniker som är lämpliga för agroekologiskt lantbruk. Från 2012 till 2014 har programmet uppnått 78 procent av målet, som innefattar utbildning och ökade ekonomiska inkomster inom området. Men inom vissa delar av målet har det uppnåtts mer än så. Under 2014 förväntades det att 18 kvinnor skulle förbättra sin inkomst, men hela 41 kvinnor menar att deras inkomst har ökat, och 22 av dem har förbättrat sin inkomst med 20 procent eller mer. Och nu fortsätter arbetet fram till slutet av det här året.

Avokadon trivs bra i det lite varmare klimatet i de nedre delarna av Castilla Media. 

Hur ska avokadoträden planteras? Hur ofta ska de gödslas? Vad ska de gödslas med? Och varför ska de gödslas? De var några av frågorna som Julio besvarade under föreläsningarna som hölls i två av Castilla Medias byar. Han visade filmer och bilder på hur en bra avokadoodling ska se ut och deltagarna hade både frågor och förslag.

Under en av avokadoföreläsningarna kom en kvinna fram till mig och sa att hon tycker att de borde lära ut mer om avokadoodling i skolan eftersom det är det som de boende jobbar med. Hon menade att det skulle ge ungdomarna kunskap i arbetet som finns där och att det då skulle göra att färre ungdomar flyttar från Castilla Media för att söka jobb på andra platser.
– Om alla ungdomar fick plantera ett avokadoträd var skulle de också se vad som krävs och lära sig uppskatta yrket, viskade hon till mig medan Julio pratade om olika verktyg som kan användas på odlingarna.

Avokadoexperten Julio visade för avokadoodlarna hur de kan förbättra sina odlingar.

Själva avokadoodlingarna fick vi också möjlighet att besöka tillsammans med Julio. Efter en lång promenad upp för kullar och berg nådde vi de lummiga odlingarna. En del hade flera jättestora träd medan andra hade några få, lite mindre avokadoträd. Julio visade för avokadoodlarna hur en del blad på träden hade fått svamp och hur de kunde göra för att bli av med den. Han visade också hur en avokadofrukt ser ut när den är redo att plockas för att sedan skickas vidare för försäljning.
Efter att vi gått hade varje odlare vi besökt en lång lista med saker de skulle tänka på eller göra för att deras odlingar ska bli så bra som möjligt. Och vi praktikanter från Svalorna gick därifrån med ryggsäckarna fulla av gröna avokadofrukter.

 Avokadoodlarna hade många frågor till Julio om hur de ska ta hand om sin avokado.

På samma sätt som marsvinsuppfödningen är avokadoodlingen ett sätt för kvinnorna och ungdomarna i Castilla Media att öka sina inkomster i ett land där fattigdomen är stor, och som störst på landsbygden. Med den ökade inkomsten ökar både livskvaliteten och tron på vad de själva kan åstadkomma. Dessutom får de del av Svalornas tredje delmål, social och politisk utveckling, möjlighet att utvecklas inom ledarskap och demokrati, och att organisera produktionen tillsammans.

Mathilda Bäcklin, informationspraktikant i Peru

Jag arbetar med hållbar utveckling...

Så har jag ofta presenterat mig under tiden i Peru. Positivt laddat och så vardagligt använt kan man tänka att det är självklart vad det innebär: att förbättra levnadsförhållanden på ett sätt som inte utarmar jordens resurser. Men utveckling, och därtill hållbar, borde egentligen skapa fler frågor än accepteras som ett generellt svar. Vad vi vill utveckla, vad som ska prioriteras, liksom var, när och vem som bär ansvaret för processerna gör ”utveckling” till allt annat än självklart. Men även om vi var överrens om mål och prioriteringar - hur går vi tillväga för att skapa hållbar utveckling? Och på vems villkor?

Gatuvy Pampacolca, Foto: Ida-Maja Lindström

Denna fråga har följt mig genom mina studier och politiska engagemang, i mitt intresse för detta praktikantuppdrag, och äntligen har det börjat klarna lite. Inte som att det finns en lösning, men att det finns förhållningssätt och metoder som tar oss närmare idén om hållbar utveckling. Det handlar om att gå ifrån den seglivade bilden, och ibland även praktiken, av bistånd som internationell välgörenhet, där internationella volontärer och experter åker för att ”göra utveckling” på en annan plats, mot ett arbete som understödjer lokala kapaciteter.  Se att hjälpinsatser och aktiviteter som utförs med externa medel och genom externa strutkurer riskerar att skapa ett beroende av denna externa vilja och engagemang. Men också att det på en individuell nivå kan ha betydelse huruvida ”mottagarna” av biståndet får rollen som passiva mottagare eller uppmuntras att aktivt delta, bli agenter för sin egen utveckling.  Både för självkänslan, och för att säkra att arbetet utgår ifrån och fortskrider genom de som lever på platsen.

Fruktodling i Tipan. Foto: Ida-Maja Lindström

”Ge en man en fisk och han är mätt för dagen. Lär honom att fiska och du föder honom hela livet.”

Insikten att det är mer långsiktigt hållbart att bygga upp de lokala kapaciteterna att själva försörja och styra sin utveckling, sina livsvillkor, än att hjälpen kommer utifrån är inte ny, men ack så viktig. Och det kan låta självklart, men den traditionella relationen mellan givare och mottagare är en seg struktur. Så framkommer även på de möten som vi deltagit vid i programområdet  här i Peru. Publiken, både myndigheter och personer från målgruppen, har ofta initiellt frågat vad PDR har att erbjuda, vad vi faktiskt gör. Fältteamet har här fått vara tydliga och trycka på att syftet med programmet är att lokalinvånarna själva, framförallt kvinnor och ungdomar som är den primära målgruppen, är de som ska göra. Hållbarheten och långsiktigheten ligger i att det är människorna själva som tar kontroll och aktivt påverkar utvecklingen, både för sin egen familj och sitt lokalsamhälle. De anställda inom programmet kan hjälpa genom att öka familjer och myndigheters kunskaper och kapaciteter, men kan inte göra arbetet åt dem. Det låter paradoxalt, men vid eftertanke också logiskt, att målet är att vi inte ska behövas när programtiden är slut.

Återigen, vad kapacitetsbyggande kan innebära i praktiken, det får jag återkomma till i nästa veckas blogginlägg!

Ida-Maja Lindström, programpraktikant i Peru

Röd tråd?

Den här veckan och förra veckan har jag varit ute och besökt gymnasieklasser för att prata om Svalorna Latinamerika. Om arbetet i Latinamerika och lite om biståndsarbete, och särskilt om kvinnors situation i Latinamerika. Det har varit svårare än vad jag trott.

Svårigheterna ligger dels i att skapa en snygg presentation och att hålla en röd tråd och jämn nivå samt flyt. Men också innehållet har varit knepigt. Dels finns det så mycket att berätta om. Men jag tycker också att det är svårt att generalisera. För oavsett vad jag säger om Latinamerika så känns det som att jag också kan hitta raka motsatsen. Säger jag att Latinamerika är fattigt så motsägs det av de enorma rikedomar några få personer sitter på. Säger jag att kvinnor inte har politisk makt så kontras det med att Latinamerika har flest kvinnliga ledare i världen. Machokulturen är påtaglig och dominerande, samtidigt finns starka feministiska rörelser som vinner politik mark och öppnar diskussioner som förändrar samhällets värderingar. Traditionella och konservativa värderingar på landsbyggden ställs mot mer öppenhet i städerna - samtidigt som extremt konservativa krafter såklart också finns i städer och kan jämföras med rörelser på landsbyggden som arbetar för inkludering och mot machismen.

Utbildning är extremt dyrt i Chile, det är gratis i Argentina. Abort är totalförbjudet i Nicaragua men tillåtet i Uruguay. I Brasilien finns särskilda tunnelbanevagnar för kvinnor för att de ska slippa obehagliga män och trakasserier under rusningstid – i Bolivia tas knappt femicidios (mord på kvinnor) på allvar. I Peru saknar kvinnor rätt att själva besluta över sin kropp vid en graviditet - men för knappt 20 år sedan tvångssteriliserades tusentals kvinnor, främst fattiga på landsbygden och fick då aldrig besluta om de VILLE ha möjligheten att bli gravida. De här kontrasterna gör det svårt att säga något generaliserande om Latinamerika. Men är Latinamerika mer komplex än någon annan kontinent? Självklart inte. Precis sådana motsättningar går att finna överallt i världen.

Men precis som i resten av världen är det faktiskt möjligt att generalisera på åtminstone en punkt. Det är män som främst har tillgång till politisk och ekonomisk makt. Männen har mer makt i samhället, i sociala situationer och i hemmet. I Latinamerika kallas det machismo. Kvinnors situation i Latinamerika går inte att generalisera kring utan att också klasstillhörighet och möjligheter som följer därmed diskuteras. Kvinnors situation går inte att generalisera kring utan att ta upp diskriminering och rasism på grund av utseende och etnicitet. Men i varje social grupp är kvinnor mer utsatta och har färre tillgångar än män. Så kanske på just den punkten är det faktiskt möjligt att generalisera.

… och så att alla i Latinamerika gillar fotboll (som en av studenterna gav som svar på frågan om vad han visste om Latinamerika).

Caroline Ullman, organisationspraktikant, Stockholm

Marsvinen hjälper till ekonomiskt

Utifrån ser det ut som en vanlig liten stuga i sten, men inifrån kan en höra marsvin pipa. När en tittar in genom den lilla dörren syns de brunvita marsvinen som springer runt i små bås som skiljs åt med tunna nät. I varje bås ska det vara ungefär tio marsvin, varav en hane, och det är viktigt att dela på familjemedlemmar för att undvika inavel. På så sätt blir uppfödningen bäst, förklarar Anthony och Roberto som jobbar på Svalornas samarbetsorganisation CEDER. De arbetar för Svalornas första delmål som handlar om ekonomisk utveckling.

Inne i stugan får det plats med flera små bås för marsvinen.

En väldigt populär maträtt i Peru är just marsvin, eller cuy som det heter här. Marsvinen kan till exempel friteras och sedan serveras med potatis och bönor, och de flesta peruaner som jag träffat tycker att det är riktigt gott. Köttet ska dessutom vara väldig hälsosamt eftersom det innhåller mycket protein och lite kolesterol.

Men idag får vi inte äta några marsvin utan vi får följa med när Svalornas medarbetare gör hembesök hos marsvinsuppfödarna i Castilla Media. Vi får se hur de ger marsvinen loppmedel, hur de kollar om de har salmonella och när de ger tips till marsvinsuppfödarna om hur de kan förbättra både burar, mat och marsvinskullar. Innan jag kom till Peru och fick följa med på marsvinshembesöken hade jag ingen aning om att vissa marsvin var bättre än andra. Jag trodde att det mest bara var färg, längd på pälsen och storlek som skilde dem åt. Nu har jag lärt mig att en bland annat kan se på nosens trubbighet om marsvinet är av lite finare kvalitet, vilket några av de boende i Castilla Media också har fått lära sig.

En liten marsvinsbebis som percis har fått medel mot loppor.

Efterfrågan på de små djuren är stor i Peru och i Castilla Media ger det möjligheten till ökade inkomster. Trots den stora ekonomiska tillväxten i landet lever drygt 25 procent av Perus befolkning under den nationella fattigdomsgränsen och större delen av dem bor på landsbygden. Så att öka den ekonomiska inkomsten och utvecklingen bland de boende i Castilla Media är viktigt. Marsvinsuppfödning och försäljning är ett sätt för dem att dryga ut hushållskassan och få en stadigare inkomst.

Inom Svalornas program för ekonomisk utveckling ses marsvinsuppfödning som ett arbete för kvinnorna vid sidan av det vanliga jordbruksarbetet, det ska alltså inte vara huvudinkomsten i hushållen. Men med många marsvin att sälja och den stora efterfrågan som finns kan marsvinen göra betydande skillnad i vardagen för att vara en familjs extrainkomst. Och med den extra inkomsten förbättras även kvinnornas självförtroende då de känner att de kan tillföra något eget till familjen.

Under hembesöken räknade Svalornas medarbetare hur många marsvin varje uppfödare hade. De flesta hade runt 20 stycken.

Mathilda Bäcklin, informationspraktikant i Peru