#ONLINEKAMPANJEN

“En 28-årig man i León grips för våldtäkt på fem flickor. Genom att erbjuda dem attraktiva jobb med falska facebookprofiler i olika kvinnonamn bestämde han träff med sina offer  för att sedan förgripa sig på dem. Förövaren erkänner dåden.”

Sociala medier. Virtuella mötesplatser där vi knyter kontakter, skaffar vänner och  är en del av ett världsomspännande nätverk. Ett hav av möjligheter – som dock kantas av vågor av risker på vilka det ibland är svårt att surfa lugnt. Fallet ovan är ett av de senaste från Nicaragua. Ett land där olika mediakanaler allt oftare används som första steget i kedjan av en kommsersiell sexuell exploatering av unga.

- Det är en effektiv strategi för förövarna att nå fram till sina offer, menar Club Infantils direktör Lydia Palacios. Genom de olika mediakanalerna kan de lätt fånga upp barn och ungdomar, eftersom de nästan alltid är uppkopplade.

Enligt Lydia är de största farorna med användandet av sociala medier att barnen och ungdomarna inte alltid vet vilka de egentligen kommunicerar med.

- Du kan egentligen inte lita på någon, fortsätter hon. Förövarna gömmer sig bakom olika intresseväckande alias. De bilder som du skickar till dina bekanta idag kan komma att spridas till tusen andra imorgon. Du vet inte alltid vilka intentioner som finns på andra sidan skärmen, och det är precis detta vi vill belysa med onlinekampanjen.

Vi sitter inne på Club Infantils dataavdelning och filosoferar medan skrivaren jobbar snabbare än blixten. Våra olika förslag på banners håller på att skrivas ut. Club Infantil ska lansera sin allra första onlinekampanj och jag har fått äran att vara med och skapa den från scratch.

Här väljs olika bilder till onlinekampanjens banner ut tillsammans med Club Infantils direktör Lydia, kommunikationsavdelningens chef Yader, grafiska designern Omar och Sergio som är ansvarig för dataavdelningen. Bannern ska bli kampanjens reklamannons: dess ansikte utåt. 

Kampanjplaneringen har innefattat många olika steg och än är det mycket kvar. De första stapplande stegen tog vi på dataavdelningen genom att definiera ”vad?”, ”hur?” och ”för vem?”. Vilken är målgruppen? Hur gör vi en onlinekampanj? Hur ska kampanjen se ut? Vad ska den innehålla?

Ja, vad är egentligen en onlinekampanj?

En onlinekampanj består ofta av en representativ banner, någon form av innehåll som tillsammans med bannern sprids genom olika mediakanaler och en hashtag som innehållet sprids under.  På bannern brukar kampanjens slogan och dess huvudmeddelande finnas med, samt någon representativ bild och information om vem eller vilka som står bakom kampanjen.

Hittills har hjärnverksamheten mest koncentrerats till kampanjens banner. Genom att involvera barnkommunikatörerna föddes bannerns huvvudmeddelande.  Vi arbetade fram olika förslag för att sedan rösta på det bästa. Kampanjens slogan, som också blir dess hashtag, slipades fram tillsammans med barnkommunikatörernas ansvariga Yader, Francis och Keylin med hjälp av många koppar kaffe och mjölk från kiosken på hörnet. Omar förvandlade sedan våra bildidéer till en passande design med hjälp av ett stycke bildredigeringsprogram och en gnutta magi.

Club Infantil har sina egna experter på vinjetter och slogans. I över tjugo år har barnkommunikatörerna sänt sitt radioprogram på stadens största radiostation, Radio Estereo Libre. Varje vecka jobbar de med ett nytt tema och levererar både radio- och TV-inslag på löpande band.   

Det är nu dags för den första demokratiska röstningsprocessen. Vi ropas in till Lydias kontor där alla olika versioner av kampanjens banner sitter upptejpade på väggen. Club Infantils olika avdelningar ska säga sitt om färger, bilder, design och det visuella intrycket. De är inte sena att tycka till.

- Nej, jag tycker att det där med nätet ser ut som en fotboll, säger utbildaren Elvin Valle.

- Gubben där till vänster borde se glad ut och inte sur, fortsätter Lourdes. Kan du inte flytta den lite till vänster också, Omar?

Utbildarna Lourdes och Elvin tycker till och kommer med idéer om vad som kan förändras och förbättras.

Omar blickar upp på den första ronden av banners, som definitivt inte är den sista. I en demokratisk process är det många åsikter som ska tas i beaktning innan slutresultatet kan presenteras – och processen har bara börjat. Nästa vecka ska jag definiera och planera kampanjens innehåll tillsammans med de proffsiga barnkommunikatörerna.
- Glöm inte – på måndag klockan två!, ropar Francis när jag möter dem i korridoren.

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua

Myter om sex

En grupp människor sitter uppradade på plaststolar i Telicas vattenparks öppna konferenssalar. Skvättande och skratt från folk som badade i en av poolerna intill dränks nästan av reggaetonmusiken som dånar ifrån parkens högtalare. Dagens workshop handlar om sexualitet. ’La mesa educativa’ och APEADECOs grupp av unga kommunikatörer är inbjudna. Mesa educativa består av människor (varav många är lärare och/eller affärspartners till APEADECO) som jobbar för att påverka utbildningsministeriet i hur de ska utveckla och utforma utbildningen i de offentliga skolorna.

Eftermiddagen går åt till att prata om vilka föreställningar vi har om kvinno- och manskroppen samt vilka kroppsdelar det är vi inte pratar om och varför. Därefter är det dags för mig att presentera myter om sexualitet via en kort video och en powerpoint om en myt specifikt, myten om mödomshinnan.

På denna bild ses hälften av deltagarna pussla ihop en silhuett av en man. Detta är för att senare komma in på temat om hur vi pratar om mäns och kvinnors sexualitet. Foto: Jennifer Linder

Då Nicaragua nu går in i vintersäsong har starka regnskurar börjat bli en del av vardagen. Molnen har tidigare under dagen gett ifrån sig en liten skur och när jag ska hålla presentationen börjar ett riktigt monsunregn att ösa ner. Blickar av förväntning och förvåning följer de första sidorna av powerpointen, då de flesta inte är bekanta med att det membran vid namn ’mödomshinna’, som enligt traditionen täcker till öppningen på vaginan och spricker vid samlag eller andra aktiviteter, faktiskt inte existerar.

Åskan dånar så att det känns som att byggnadens enkla metallstruktur skakar och regnets smattrande mot plåttaket skapar ett nästan öronbedövande ljud. Då workshop-salen inte har några väggar letar sig regnet in några meter ifrån taket så att samtliga deltagare får flytta in till mitten och vi till slut sitter i en sluten liten cirkel som en kanske gjorde när det berättades spökhistorier på läger som barn. Men mitt i ovädret är gruppen tyst och min röst lyckas bära igenom mullret.

Vid reflektionstillfället efteråt är det många som berättar att de inte hade känt till myten om mödomshinnan innan, men några delar med sig av personliga historier som rörde temat.

En kvinna berättar att när hon gifte sig på 70-talet hade hon och hennes man haft ett samtal med en katolsk präst som gått igenom könens anatomi och gett dem tips inför bröllopsnatten. Han hade nämnt att många kvinnor inte blöder första gången de har sex och att detta inte är något som går att bedöma oskuld efter. Hon upplevde att detta var ett väldigt modernt förhållningssätt för den tidens präster, men att hon först nu fått förklaringen till varför de flesta kvinnor inte blöder vid samlag. 

George Luis Castro är lärare, docent och medlem i "mesa educativa" Foto: Jennifer Linder

George Luis Castro säger efteråt att det bästa med APEADECO:s workshopar är att de alltid lär sig något nytt och han uttrycker vikten av att ständigt modernisera ens sätt att se på och prata om sexualitet. Eftersom att sexualitet på många ställen anses vara ett väldigt känsligt ämne som det inte är socialt accepterat att prata fritt om, skapas många myter och missförstånd kring detta. Men som en av deltagarna säger i slutet av workshopen:

”En är aldrig för ung för att säga att en inte kan någonting eller för gammal för att inte kunna lära sig något nytt”

Jennifer Linder, programpraktikant, Nicaragua

Proyecto Miriam: Kvinnor kan!

- Vår kropp är ett heligt tempel, påpekar advokaten Heisel Peralta med ett leende.

Jag sitter vid ett bord tillsammans med 14 nyfikna mammor i en av Proyecto Miriams konferenslokaler. Utbildningsdagen i sexualitet är i full gång, och rummet bubblar av förväntningar.

- Ett tempel är någonting vi skyddar och tar väl hand  om - där vi kan gömma det som vi älskar mest, fortsätter hon.  Och kom ihåg att det är vi, och bara vi, som bestämmer vem som får komma in.

Mitt bland alla gröna kullar, träd, betande kossor och ståtliga berg i det frodiga nordvästra Nicaragua ligger Estelí. Estelí är en stad som kantas av kreativa väggmålningar och färgglada hus. Här finns en vit katedral som gör sig så vacker mot den blå himlen. Här finns också en grupp starka, välorganiserade kvinnor som i över 27 år har arbetat mot kvinnoförtryck och för att kvinnor, barn och ungdomar ska kunna ta makten över sina egna liv: La asociacion Proyecto Miriam. De har sitt eget svar på en av de mest väldiskuterade frågorna genom tiderna:

Vilket är det bästa sättet för kvinnor, barn och ungdomar att ta sig ur situationer av förtryck?

- Det är helt klart utbildning, menar Proyecto Miriams samordnare Angela Peralta. Utbildning är nyckeln som öppnar dörrar till en trygg framtid. Med det menar jag inte bara den utbildning som skolministern dikterar, fortsätter hon. Vi behöver också rikta in oss på att stärka människors självförtroende och personliga utveckling genom alternativa utbildningsformer.

La Asociación Proyecto Miriam finns i tre olika städer i Nicaragua: Managua, Matagalpa och Estelí. ”– Vi jobbar med två olika typer av utbildning, berättar Angela. Både den formella; ”Escuela Miriam”, där barn och ungdomar kan fullfölja sin grundskoleutbildning, och den informella där vi håller olika kreativa aktiviteter, kurser och workshops.”

När Proyecto Miriam startades upp var det som ett feministiskt utbildningsprojekt: ett stipendieprogram dit unga kvinnor kunde söka för att få ekonomiskt stöd till sina studier. Idag anordnar organisationen utbildningar och upplysningskampanjer för både kvinnor och barn, och har sina egna advokater och psykologer. Stipendieprogrammet finns kvar med sina 10 utdelade stipendium varje år. Angela har varit med från början.

- Jag var en av de första kvinnorna som fick stipendiet. Då var jag en 24 årig tvåbarnsmamma utan hopp om att någonsin få chansen att studera. Proyecto Miriam hjälpte mig att bli både självständig och självförsörjande. Då insåg jag vikten av att arbeta för kvinnors rättigheter – det förändrar liv.

Till organisationens ”informella utbildningar” hör bland annat aktiviteter som reflektionsstunder i olika teman, kurser i  dans, teckning och ledarskap, olika workshops, poesi och komunikation. Här övar organisationens dansgrupp glatt på en korreografi till mors dag tillsammans med instruktören.  

Tillbaka i konferenslokalen fortsätter diskussionen. Vi pratar om sexuella rättigheter och Heisel frågar om mammorna tycker att dessa ser likadana ut i praktiken för kvinnor och män i Nicaragua. Trots att en del förbättringar har setts de senaste åren så verkar alla vara överens om att svaret blir ett rungande nej – machismon är utbredd och präglar hela barnuppfostran.

Detta är det första utbildningstillfället av fyra i sexualitet som Heisel och Gloria håller för det som Proyecto Miriam kallar för ”MAPAREF” (Mammor, pappor och andra vårdnadshavare). Idag var det bara mammor som dök upp. 

- Så, vad kan vi göra för att förändra detta?, frågar Heisel och tystnar.

Ett dovt surr går genom konferenslokalen.

En kvinna med röd tröja menar att kommunikationen med våra barn är det viktigaste för att skapa en ömsesidig respekt och för att lära dem att respektera andra.

- Informera våra barn, och ge våra söner och döttrar liknande information, menar en annan, och det är kvinnan som sitter bredvid mig. Om vi bara lär våra döttrar att ”skydda sig”, så lär vi dem automatiskt att bli underordnade. Vi borde istället prata om rättigheter och vikten av våra kroppar – våra tempel.

När jag lämnar workshopen, och Proyecto Miriam, så är det med huvudet fullt av reflektioner. Världens mammor borde inte bara uppmärksammas och  uppskattas på mors dag – ljuset borde riktas mot dem alla dagar i veckan.

Linda Fagrell, praktikant, Nicaragua

Den strategiska planen

I mitt första blogginlägg för Svalorna Latinamerika skrev jag om Mary Barredas förmåga att hålla sig både reflexiva och praktiska i sin verksamhet “för att skära igenom den tjocka värmen.” Jag har under mina månader täckt en del av deras praktiska arbete, så för omväxlingsskull lägger vi nu fokus på den “lite torrare” delen av jobbet: den strategiska planen.

På måndagar sätter vi oss i en hästsko i en luftkonditionerad sal på Mary Barredas huvudkontor (en av få rum i León med AC tror jag) för att steg för steg, revidera och diskutera fram en strategisk plan för Mary Barredas verksamhet. En plan som ska gälla mellan 2016-2025.

- Vi får hjälp av en extern samordnare som granskar vår plan utifrån hur vi formulerar Mary Barredas vision, uppdrag, värderingar samt övergripande och specefika mål för de kommande nio åren, berättar Rosa Maria Espinoza, verkställande chef på Asociación Mary Barreda.

Mercedes Toruno och Rosa Maria Espinoza, två framstående profiler bland Nicaraguas sociala rörelser. Foto: Johannes Rydinger

Det serveras kaffe, te och kakor och jag dricker mig halvt bedövad på kamomillte. Varje sådant möte börjar med en runda där alla får berätta hur de mår, både på ett personligt och professionellt plan. Hela dagen går åt att tillsammans gå igenom delmål efter delmål för att revidera procentsatser, formuleringar, definitioner, indikatorer på uppfyllda resultat osv. Allt görs genom entusiastiska diskussioner, allvar och humor. Vi utbyter erfarenheter. Det skämtas och diskuteras. Ofta hamnar vi långt från ämnet men återkommer efter en kvarts anekdot-berättande till poängen: Hur kan de statliga institutionerna som skola, hälso och utbildningsmyndighet bäst hjälpa oss för att förhindra våld mot kvinnor och barn, prostitution och barnsexhandel? Hur tillgodoser vi bäst kvinnorna som befinner sig i prostitution och som kommer hit för hjälp? Statistiken visar att 50 procent av kvinnorna har kunnat lämna prostitutionen genom Mary Barreda, men hur når vi fler? Osv.

Alla får säga sitt. Den här gången har vi också äran att ha med den gamla Mary Barreda-räven Mercedes Toruno (hon var med och grundade organisationen för 25 år sedan), som jag bland annat gjort ett ingående reportage om här.

- Vi jobbar med en slags dialogteknik för att komma fram till våra beslut. Om det är något vi inte kommer överens om försöker vi göra en djupare analys av frågan för att kunna diskutera vidare och komma fram till ett beslut (…) det är ett rum där vi har möjlighet att uttrycka vad vi vill för varandra.

Efter åtta timmar räcker det. Mot slutet tenderar det att bli mer och mer fniss och skrattanfall. Folk gnuggar sig i ögonen, vi packar ihop för den här gången och stångas nästan omkull av värmen när vi går ut ur den luftkonditionerade salen.

För mig verkar det som att skratt, personliga anekdoter och den avslappnade stämningen hjälper till för att orka bedriva en sådan kämpig grej som att formulera en strategisk plan för nästan 10 år framöver och samtidigt behålla det öppna diskussionsklimatet.

Mary Barreda bjuder sina anställda på lunch. Ett välförtjänt break i arbetsprocessen.

Foto: Johannes Rydinger

Johannes Rydinger, infopraktikant, Nicaragua

Migration, Vatten och Kommunikation - Utmaningar och lösningar med landsbygdslivet

Under förra veckans möte med ledarna för de olika distrikten i Castilla Media diskuterades de olika utmaningarna som finns i området där Svalorna LA:s landsbygdsutvecklingsprogram, PDR, arbetar. Mötet riktade sig till de olika ledarna och borgmästarna i området men bjöd även in civilsamhället att delta för att tillsammans diskutera olika lösningar och förbättringar på utmaningarna. Alla delades in i olika diskussionsgrupper för att tillsammans kunna brainstorma fram olika lösningar. Ett sätt att öppna upp för fler att delta för en hållbarare utveckling.

Coropuna glaciären som förser Castilla Media med vatten. Beräknas minska med 1 km3 varje år vilket är oroande snabbt. Foto. Julia Svanström

Migration, Vatten och Kommunikation
Migration, vattentillförsel och kommunikation nämndes som de 3 stora utmaningarna i området. Men med god ledning och aktivt deltagande från civilsamhället så var vi i min diskussionsgrupp eniga om att vi skulle kunna förbättra många av dessa svårigheter.

Den vanligaste grunden till att människorna flyttar från landsbygden är bristen på god utbildning. Det finns ingen gymnasieskola i området så vill ungdomarna studera vidare efter högstadiet måste de flytta till närmaste stad. Många familjer väljer då att flytta tillsammans, 16 år är en tidig ålder att skiljas från sin familj. Därför är det av största prioritet att bygga ett gymnasium i Castilla Media för att familjer ska kunna bo kvar och ungdomarna fortsätta gå i skolan.

När vi kom till den andra utmaningen angående vattenproblematiken så kom det upp många förslag på vad som behövdes göras. Att utforma en vattenkommisson med experter och engagerade människor skulle vara till stor fördel, på så vis skulle de kunna ge råd om specifika förbättringar samt studera vattentillförseln i regionen. Andra viktiga åtgärder för att minska effekten av den globala uppvärminingen lokalt lades fram. De naturliga grödorna i den andinska zonen nära Coropuna håller på att försvinna på grund av nyintroducerade grödor, detta snabbar upp effekten av klimatförändringarna då frånvaron av dessa grödor gör att vattnet från glaciären rinner ännu snabbare. Detta är något som en av deltagarna tryckte extra på som något som faktiskt de som bor här kan göra något åt. Det är även viktigt att vi använder ny teknik för att samla upp så mycket av de lilla regnvatten som faller i regionen som möjligt.

I den andinska regionen i södra Peru är klimatet torrt och kargt, byarna är helt beroende av vattentillförseln från glaciärerna på högre höjd. Foto. Julia Svanström

Genom att förbättra kommunikationen mellan byarna skulle distrikten bättre kunna samarbeta i dessa frågor, något som krävs för att klara dessa utmaningar. Att satsa på turism var också ett förslag som kom upp för att öka ekonomin i regionen. Castilla Media är oerhört vacker och har historiska anor så det enda som hindrar turistera från att komma hit är just bristen på kommunikation och otillgängligheten.

Julia Svanström, programpraktikant, Peru