SAUL: Polisen ville ha stulna telefoner

Nu har det gått några veckor till och det är förvånansvärt vad tiden går fort här i Bolivia. Kanske beror det på alla intrycken som gör att vardagen rusar förbi. För er som läste mitt förra inlägg vill jag meddela att Ximena mår mycket bättre nu men misshandeln har kostat henne bland annat synen på ett öga.

Jag har inte sett hur hennes sår kommer att bli i ansiktet men på magen kommer hon få väldigt fula ärr. Hennes pappa sitter på San Pedro fängelset och väntar fortfarande på besked om hur länge han ska vara där.

För ett tag sedan när jag var med gatubarnen på natten var vi väldigt iakttagna av fem poliser. Efter tolv på natten, när det blivit lite mindre människor, kom de fram till oss och frågade om vi hade några billiga mobiltelefoner med kamera att sälja. Vi kollade förvånat på dem och alla sa nej. Då sa poliserna att om någon senare under veckan skulle ha en mobiltelefon att sälja så skulle de vara på samma plats under hela veckan. Om man översätter detta så frågade poliserna om vi hade stulna telefoner till salu, för dem att köpa! Vi hade inte det och då menade poliserna att om barnen skaffade fram några mobiltelefoner så skulle de vara där och vänta varje kväll, tills de hade det.

Som ni ser är poliserna inte helt okej här i Bolivia. En annan upplevelse med polisen hände förra veckan. Jag fick ett samtal från en polis och han berättade att det var ett gasläckage i en skola som de var på väg till och frågade om jag ville följa med. Jag följde med och när vi kom dit var alla ungdomar ute på skolgården och en del mådde riktigt dåligt. Vi var först på plats och de två poliserna gick in i skolan. Jag tror att de bara gick in och kollade vart läckan var men de passade även på att stänga av tuberna. När de kom ut var de helt klart påverkade av gasen. Deras ögon var alldeles röda, deras ansikten bleka och de hade svårt att stå på benen. Ganska oklokt av dem att gå in sådär utan skyddsutrustning och utsätta sig för en sådan fara. De frågade mig om jag ville ha skjuts hem men jag föredrog taxi.

En annan sak som jag är lite stolt över är att hjälpt Svalornas före detta samarbetsorganisation Chasqui. Chasqui hjälper ungdomar med bland annat utbildning, hälsa, kultur och lokala rättigheter. De har ingen ekonomisk hjälp av staten eller andra organisationer men gör ett otroligt jobb och jobbar med drygt 800 ungdommar per år. När vi var där på besök med Svalorna kom vi på att kanske UNFPA skulle vara intresserad av att gå in och stötta denna organisation. Jag har ju gjort min praktik på UNFPA tidigare och har kvar kontakterna där. Så jag berättade lite om Chasqui för dem och frågade om de inte kunde komma med mig en dag för att besöka dem. Nu har vi varit där och de blev otroligt fascinerade av deras arbete och som tur är har UNFPA tänkt starta en verksamhet som Chasqui redan har etablerat och och de pratade om att bilda ett samarbete. Båda parterna var mycket nöjda med besöket. Kul att man kan medverka till något sådant!

Med vänlig hälsningar

Saul Palm