Sista veckorna på SIRA har jag varit med och hjälp till grundläggande internet utbildningar till medlemmar i jordbruksföreningen ADATA (kronärtskockaodlare). Internetsutbildning kanske låter trivialt för oss som använder internet varje dag, men det kan vara något alldeles främmande för människor som arbetar på åkern i Arequipas utkant.
Först var vi med ett av ADATAs möte och berättade om fördelar med att lära sig internet och de ville börja med utbildningar om två veckor. Den första omgången var vi lite oroliga på hur många personer skulle komma till utbildningen. Dessa är framstående människor som är mycket duktiga på sina områden och vill inte tappa ansikte framför sina kollegor eftersom de inte kan använda datorer. Men det visade sig att vi inte behövde oroa oss, 5 män och 3 kvinnor kom, alla över 55. De visste nästan inget om datorer men var nyfikna att lära sig.
Bland de personerna fanns Nelida, en 60-årig kvinna som hade blivit änka för några år sedan. Hon berättade att hon saknade sin man mycket, men det var först när han dog som hon insåg hur beroende hon hade varit av honom. Nu tar hon hand om åkern själv och tog ett steg längre när hon bestämde sig för att vara med i ADATA och satsa på kronärtskockan. Detta var speciellt av två anledningar: I Arequipa är man skeptiskt i att vara med i föreningar för man inte litar på att alla medlemmar kommer att dra åt samma håll; och det var första gången kronärtskockan skulle odlas i Arequipa så ingen visste om det skulle gå, om det skulle anpassa sig till klimatet och om det skulle kunna säljas till ett bra pris. Men det gick mycket bra för föreningen och kronärtskockan. De fick en bra kronärtskocksproduktion och kunde tillsammans förhandla bra priser. Nelida hade tillsammans med internetgruppen en mycket skön attityd. Även om hon själv sa att hon tyckte hon var för gammal för att lära sig internet, var hon med och provade på. Det var kul att höra henne säga med ett leende i sista omgången:
- Det var lättare än man trodde, jag är väl inte så gammal för det här, nu måste jag bara öva mer.
Det viktiga, tycker jag, är att de vågade.
Jag har längre tänkt på vad det är som behövs så att jordbrukarna får en bättre situation. Det handlar så klart om att staten ska förbättra vilkoren för jordbrukarna, men samtidigt måste folk ta egna initiativ, våga ta risker med nya produkter som kan odlas i regionen, våga lita på varandra och förenas så att de har förhandlingsmakt och vara informerade så att de förhandlar med lika vilkor som andra. Men detta är mycket komplicerat i ett land som Peru med många års korruptionstradition som gör att människor blir mistänksamma på varandra och bara tänker på sitt eget bästa, man vill förstås inte riskera det man har. Men det blir inga förändringar om man inte vågar ta risker, kanske känns det bättre om man tar de ett steg i taget.
Ursula Garro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar