HEIDI: Livsberättelser som fängslar

HEIDI PINTAMO I NICARAGUA, inlägg 4

Det här blir min sista blogg och mitt största problem är vad jag ska skriva om, för allt jag vill säga skulle räcka åtminstone till en novell.

Under praktikanttiden har vi haft i uppdrag att intervjua olika personer som senare ska bli presenterade på hemsidan. Det har varit riktigt spännande att få ta fram dessa personporträtt. Varför? Jo, för dessa personer som jag bara utbytit några ord med och verkade vara ”som vem som helst” har bevisat att varje person verkligen är som en hel bok i sig. Vilka livsberättelser! Ni märker att detta blir en cliffhanger? Ni får bärga er till och med att deras livshistorier presenteras på denna hemsida. Just detta att varje person med sin egen livshistoria är som en spännande bok har jag tidigare tänkt på då jag suttit och lunchat på mitt jobb i Sverige. Flera kollegor älskade att diskutera olika böcker de läst men de frågade i princip aldrig varandra eller oss andra om något privat. Inte ens om hur helgen hade varit. Dessa personer missar spännande historier från sin egen omgivning dagligen. Men de kanske inte vill se den ”oskrivna” verkligheten? APEADECOs kursledare i bakning blundar däremot inte för verkligheten. Häromdagen påpekade hon just hur viktigt det är för kvinnor att kunna tjäna sina egna pengar, att de genom det kan få mer frihet. De flesta nicaraguanska kvinnor är ekonomiskt beroende av sina män. Genom att lära sig att baka kan de till exempel börja sälja sina egna produkter. Även om de kanske inte har råd till en egen ugn så kan de hyra in sig på en grannes ugn. Dessutom kan detta arbete göras hemifrån så då behöver de heller inte oroa sig över vad de ska göra med sina barn medans de arbetar. Kritik kan framföras över varför man lär ut könsbundna aktiviteter. Min åsikt är att det här är ett bra första steg. Det kan vara tillräckligt svårt för kvinnor att få lov att gå på APEADECOs kurser redan som det är. De kurser som ges är bakning och sömnad och dessa kombineras med seminarier och aktiviteter kring rättigheter, självkänsla och så vidare. Fler män skulle vägra låta sina kvinnor gå på kurserna om de skulle få lära sig att laga cyklar och mopeder. Jag tror också att det skulle bli svårare att locka kvinnor till dessa kurser. Så är det i Sverige med. Fortsättningskursen däremot skulle och borde vara en mansdominerad aktivitet.

För att avsluta ett kapitlet ”Telica” i min egen livshistoria är jag glad över att den får ett lyckligt slut. De sista två månaderna har jag ägt ett par finfina öronproppar, har sovit i en skön säng och bott hos en toppenfamilj. Till en början räknade jag veckorna tills jag skulle få åka hem men nu när jag kommit över kulturchocken och min hälsa har stabiliserats känns det dumt att åka hem. Är det verkligen dags att åka hem redan nu? Jag vill ju stanna kvar och se utdelningen av en julklapp till alla barn i Telica, följa de fem fall av våldtäkter av barn som rapporterades de senaste två veckorna, fira ännu ett helgon, äta ännu mer Gallo pinto (ännu en ris och bönrätt) och höra samma reggeaton låtar om och om igen, fira med min vän då det nicaraguanska rättssystemet visar att den fungerar och mannen som misshandlade henne får sin dom, fortsätta att visa att det finns människor på andra sidan jordklotet som bryr sig….jag får fortsätta att visa det hemifrån.

Ha det gott!

Heidi Pintamo

DANIELA: Gott & blandat

DANIELA MICHAEL I PERU, inlägg 4
Ni vet hur trött man kan bli på musik som spelas om och om igen i radion hemma i Sverige? Jag har kommit på att det måste bero på att det som spelas inte är 80-tals musik! Så mycket A-ha, Roxette och Samantha Fox som jag har hört under min vistelse i Peru har jag tyvärr inte hört sen... tja, 80-talet! Musiken är ändå inte det enda som jag kommer att sakna nu när jag avslutar min praktik här i Arequipa.

Jag kommer även att sakna alla söta gummor och gubbar i speciella hattar; att få vara heders-gudmor till ett gäng ägg, som skolelever ska lära sig ta hand om som om de vore riktiga barn; att se Arequipas överambitiösa skosnöresförsäljare traska omkring i 27-gradig värme med ca 50 kg skosnören hängandes på sig; att när som helst kunna äta ”Lomo saltado” (med den ultimata blandningen av kött, grönsaker, pommes och ris!); att inta nationaldrinken ”Pisco Sour” (trots att den innehåller ett rått ägg!); att se peruanernas ansiktsuttryck när de smakar på svensk saltlakrits; och såklart att inte regelbundet kunna träffa vissa av de underbara personer som jag har lärt känna under min tid här i Peru.

Trebarnsmamman Angela, till exempel, presenterade jag redan i min allra första blogg som en av de mest drivande i ASDEs radioprogramsaktiviteter. Jag kunde tidigt märka hur hennes självförtroende och deltagande var starkare och starkare för varje gång vi möttes och nu har jag dessutom den stora glädjen att kunna meddela att hon ska ta över arbetet med kvinnogruppens radioprogram helt: – Woho, you go girl!. I kontinuitetens namn, vad är då bättre än att överlämna ansvaret till en i målgruppen!?

Bland saker som jag inte kommer att sakna med min Peru-vistelse kan nämnas att behöva tänka på vilken utväg som är snabbast vid en eventuell jordbävning; att vid nya människomöten snabbt behöva avgöra om det är någon man bör pussa på kinden eller inte; att känna sig tvungen att köpa skosnören av skosnöresförsäljaren (även om två par skosnören inte väger så mycket mindre!); att vid långdistansresa med buss bli videofilmad vid påstigning för eventuellt senare behov av kroppsidentifiering; att behöva komma ihåg att säga smaklig måltid efter maten; och att behöva välja mellan ölen ”Arequipeña” och ”Cusqueña” som ju smakar så lika.

Avslutningsvis vill jag tacka för mig och önska alla mina trogna läsare en riktigt god jul! (...och alla ni andra en ”ganska” god jul! :-) För min del gäller nu jul vid Titicacasjön, nyår i La Paz och sen vardag i mitt goa glada ”Götlaborg”, där jag inte behöver ransonera min lakritskonsumtion utan kan plocka hur många av de svarta godisarna ur gott & blandat-påsen som helst!

Daniela Michael

JULIO: Barnens foton är fantastiska

JULIO BARCELLOS I NICARAGUA, inlägg 4

Jag fortsätter med mitt dokumentationsarbete. Under sista tiden har jag arbetat mest med barn från La casita del mercado en organisation som arbetar med arbetande barn och deras familjer i Somoto, nära gränsen till Honduras. Jag har haft foto-workshops med barn mellan 11 och 15 år för att de ska lära sig grunderna i fotografi; teknik och komposition. De fick låna enkla fotokameror, alltså den gamla typens kameror - inte digitalkameror, och fotografera sin egen och andras vardag.

Jag tycker att fotografi är ett otroligt bra redskap för att uttrycka sig själv och visa sin verklighet. Jag blev förvånad av resultaten. Det var första gången i sina liv som barnen höll i en kamera, men bilderna blev fantastiska, både kvaliteten och innehållet. Som avslutning av den första kursomgången gjorde vi en utställning tillsammans med barnen på Feria de la democracia som är en festival med temat demokrati, delaktighet och fattigdom. Festivalen är ett forum för diskussioner kring demokrati, innebörden av begreppet och hur det ser ut i verkligheten. Det är även en möjlighet för olika organisationer som jobbar med sociala frågor att visa upp sitt arbete. Arrangörerna i år var Red de jovenes som är en paraply organisation för olika ungdomsorganisationer och en svalornas samarbetsorganisationer här i Nicaragua.

Vi ställde ut 20 bilder tillsammans med texter om barns rättigheter, piñatas och armband som de själva gör. Vi fick en jättebra respons av besökare på festivalen som kom in i vårt tält och kollade på barnens arbete, de blev minst lika imponerade som jag.
Det var en upplevelse för barnen att komma ifrån sin vardag, se en annan stad, kunna visa sitt arbete och bli uppmärksammade, få beröm för det och känna att de har betydelse och och är en del av ett sammanhang.

En del av barnen som har varit med i fotoprojektet och ställde ut sina bilder får inte ens chansen att gå i skolan. Bilderna fick mig verkligen att tänka efter, barns utveckling handlar inte bara om dem själva utan om det stöd, möjligheter och chanser de får i livet.

Hälsningar, Julio


NEDAN NÅGRA AV BARNENS FOTON:

JOANA: Ingenting är omöjligt

JOANA IVARSSON VITÓRIO I NICARAGUA, inlägg 4:

Häromdagen upptäckte jag att alla mina bloggar på ett eller annat sätt handlat om kvinnor och kvinnors styrka. Det är väl inte så konstigt eftersom jag har arbetat på en kvinnoorganisation under de senaste månaderna, men det kanske också säger något om vad arbetet på MIRIAM betytt för mig själv som kvinna. MIRIAM lyfter på många sätt kvinnors självkänsla och tro på sig själva och det har gjort starkt intryck på mig.

Det var en solig förmiddag då vår videogrupp intervjuade Dora på den organisation hon jobbar på. Dora är en varm kvinna med ett skratt som öppet och ärligt får hennes kastanjefärgade ögon att glittra. Denna dag var hon klädd i en röd dress och ett par röda högklackade skor. Dora utstrålar självständighet och tro på sig själv. Att få ta del utav hennes historia är gripande. Hon berättade om den våldssituation hon levt under flera års tid då hon blev hotad med en pistol mot tinningen och utsatt för sexuellt våld. Att trots de svåra upplevelserna se styrkan i hennes ögon och leende är en obeskrivlig känsla.

De kvinnor jag under de senaste månaderna haft workshop med i deltagande video har nu valt att berätta sin egen historia, deras historia om hur de genom MIRIAM funnit det stöd som lett dem vidare, om hur deras liv som Dora säger ”förändrats 360 grader”. Det är en otroligt stark upplevelse att se hur kvinnorna berättar om och filmar sig själva, om hur de drömmar de aldrig själva vågat drömma blivit verklighet. Den dagen vi träffade Dora upptäckte jag att detta också är något som MIRIAM gjort för mig, min dröm om att jobba med deltagande video och mänskliga rättigheter på en organisation är plötsligt verklighet. Jag tänker på hur ofta vi tvivlar på oss själva och vår egen kapacitet. I Nicaragua har jag insett vikten av att även i Sverige och andra länder erbjuda fortbildning för kvinnor för att jobba med självkänslan. Det handlar om en utvecklingsfråga på global nivå där man i denna organisation kommit långt. MIRIAM har exempelvis betytt mycket för min egen självkänsla.

Att se kvinnorna på MIRIAM göra en film om sig själva, höra om hur de tagit sig ur våldssituationer, klarat grundskolan, tagit sig till universitetet. Att känna deras styrka och genomsyras av den är något jag alltid kommer att bära med mig. Det får mig att känna att ingenting är omöjligt. Kvinnorna har blivit av med sin osäkerhet inför kameran och känner sig säkra på sig själva och sin förmåga. Det är min förhoppning och tro att videon kommer att vara till stor nytta för organisationen men det har även varit en slags inre resa för kvinnorna att skapa den. Jag känner att jag har mycket att tacka MIRIAM för, men jag hoppas även och tror att jag lämnar lite av mig själv hos dem.

//Joana

Martina: En livlig dag på landet

Efter mycket tid på kontoret var förra veckan minst sagt innehållsrik med mycket resor med våra samarbetsorganisationer.

Tisdag och onsdag följde jag med Cesefade till Copacabana där de håller kurser bland annat i ledarskap och kommunikation. På torsdagen bar det av till det starkt ursprungsfolksstyrda Jesús de Machaca med Cassa där vi intervjuade borgmästaren och klättrade ner i katakomber från kolonialtiden för att titta på lite skelett. På fredagen uppmärksammades i El Alto den internationella dagen mot våld mot kvinnor (se www.latinamerika.nu) och på lördagen bar det av till Achacachi med Cised där tidigare under veckan två hundar blivit offrade, inför världens bevakande ögon, för att ge styrka och seger i kampen mot oligarkerna i östra Bolivia.

Till Achacachi hade vi med oss finbesök i form av Fredrik Uggla från Sida. Tanken är att Sidapersonal ska ut och besöka aktiviteter som bedrivs av och med civila samhället för att få lite mer insikt i hur utvecklingsarbetet ser ut på gräsrotsnivå. I ett land som Bolivia, där hierarkiska strukturer är väl inrotade och aktade, kan det dock bli lite svårt att faktiskt delta när man kommer som de som sitter på alla bidrag och pengar. Man får ett högtidligt mottagande, ett flertal tacksägelser och ett råg av tips på hur man kan spendera mer pengar just där. Det är minst sagt svårt att smälta in och försöka vara en i mängden.

Vi var inbjudna för att delta när kommunikationsgruppen hade sin sista lektion för året och de som gick nivå två fick som avslutning hålla i gruppen på egen hand med redovisningar och presentationer. Det hela flöt på bra bortsett från två män som satt på främsta raden och verkade ha som främsta intresse att ta över ”undervisnigen”. Som vanligt i Bolivia används tio minuter för att säga något som kan sägas på två, varför det hela blev klart mer långdraget än nödvändigt. Att tillägga är också att det som sas av dessa män egentligen inte hade speciellt mycket med ”kommunikation” att göra, utan hade som främsta ändamål att förklara på vilka olika sätt det var bättre förr. Hur man istället för radio kan gå upp på bergen och sända röksignaler, hur man istället för som i städerna gå ut och dansa på nätterna (”när dåliga saker händer”) kan dansa på dagtid precis som i den gamla goda tiden.

Nåväl, efter detta var det dags för Apthapi (picknick) där alla familjer/kvinnor har med sig mat i form av exempelvis potatis, chuños, majs och hispis (en liten fisk som äts hel). Allt läggs upp som en stor buffé och sen är det bara att plocka på sig det man vill ha, och lite till. På många ställen på landsbygden lever traditioner starkt kvar, och Achacachi är det område i Bolivia där ursprungsfolksröreslsen är starkast och därmed lever gamla anor kvar mer levande än på många andra ställen. Efter maten ställdes cocablad, karameller och cigaretter fram för att man även av dessa härligheter skulle plocka på sig det man ville ha. Avslutningsvis var det dags för livemusik och dans. En trevlig avslutning där alla gringos fick vara med och dansa, ibland till och med solonummer.

Det låter som en speciell dag, samtidigt som det inte är helt olikt många besök. Alla områden har sina traditioner, men som sagt, de må vara livligast i Achacachi.

/Martina Hibell