LINNEA: Kulturkrock

Linnea Uppsäll i Bolivia, inlägg 15

Sen jag landade i Sverige har jag haft en vecka fylld av nya upptäckter. Jag hade visst glömt hur viktigt det är här med ny teknik, säkerhet och att låtsas att man bryr sig om miljön.

I Sverige handlar man allt med kort (obs, helst med chipet, inte kortremsan), utom bussbiljetter som köps via sms. I Bolivia är det en konst att bli av med hundralapparna och skaffa mynt i tid så att man inte blir utan bussresa på grund av brist på växelpengar.

Svenska restauranger har numera menyerna digitalt på plattskärmar och man får beställa vid disken på caféer och pizzerior, beställningen är klar på nolltid. I Bolivia finns alltid minst dubbelt så mycket personal som arbetsuppgifter på restaurangerna men maten tar ändå alltid en hel evighet att få.

Lysknapparna har nästan utrotats i Sverige, automatiskt lyse när du går in i ett rum gör att lyset bara är på när det behövs – bra för miljön. Samtidigt har folk en hel arsenal mysbelysning på i varje rum, hur skulle man klara sig utan adventstjärnor, -stakar och ljusslingor? I Bolivia räcker det konstigt nog med en naken lågenergilampa för att lysa upp ett hem.

Dynamiska farthinder på vägarna gör att bara de som kör för fort störs av vägbulor. I Bolivia måste alla bilar köra jättelångsamt och liksom snett över farthindren för att de är så höga. Dessutom finns en massa extra farthinder i form av stora hål mitt i vägen, sega gamla bussar och kossor.

En del toaletter i Sverige har självöppnande papperskorgar. En del toaletter i Bolivia har papperskorgar och papper.

Om man dricker vatten i Sverige så ska det helst vara bubbligt och komma från en köpt flaska eller liten kolsyreapparat. Om man dricker vatten i Bolivia ska det helst vara kokt eller ha legat i en plastflaska i solen en viss tid så att de flesta bakterierna dör.

Gott nytt år på er!

Linnea Uppsäll

infobolivia@svalorna.se

P.S: Fotot är inte från i år.. sådär mycket snö har det inte varit den här veckan.

CAMILLA: Jag vill bli doktor när jag blir stor!

Camilla Jansson i Nicaragua, inlägg 4

Jag vill jobba som doktor när jag blir stor säger den nioårige pojken på marknaden. Hans kompis tittar upp på mig och säger: "jag vill bli fotbollsproffs".

Tyvärr kommer deras drömmar antagligen inte att gå i uppfyllelse. Det kan gå, men chansen är mycket liten. Pojkarna går nämligen inte i skolan. Varje dag jobbar de istället på marknaden och säljer tomater, lök och bröd.

Tempot på "Mercado Municipal de Jinotega" är hektiskt, folk trängs, avgaser från bussarna utanför blandas med matos från grytorna som kokar över öppen eld. En full man kommer fram till mig och frågar om jag är från Kanada? USA? Belgien? Tyskland? I denna miljö jobbar cirka 600 barn i åldrarna sex till arton år. Sexhundra! Vissa av dem går i skolan på förmiddagarna och jobbar på eftermiddagarna och kvällarna. Andra jobbar både dagar, eftermiddagar och kvällar.

Barnen på marknaden lever farligt. Olika typer av våld, speciellt sexuella övergrepp, är vanligt förekommande. Men det är inte bara de direkta farorna som är uppenbara. Jag ser en pojke vars ansikte säger mig att han är i femtonårsåldern, kroppen däremot säger något helt annat. Han är redan kutryggig och jag får snart klart för mig varför. Han är lång och smal och kan därför inte bära de stora tunga korgarna med kålhuvuden på huvudet, han orkar helt enkelt inte lyfta upp dem hela vägen. Istället bär han dem på axlarna och överdelen av sin rygg, vilket gör att han nu inte kan gå upprätt oavsett om han bär något på ryggen eller inte.

Hur är det möjligt? Hur kan vi, världen, tillåta att barn lever i denna missär? Om det är något biståndet borde fokusera på är det barnen. Barnen som vill bli läkare, ingenjörer, fotbollsproffs. Vem ska säga till dem: "Tyvärr, du är född i ett land med stora problem och därför kommer du, precis som dina föräldrar, att arbeta som gatuförsäljare hela livet"?

Svalornas samarbetsorganisation Club Infantil jobbar med barnen på marknaden i Jinotega. De har en lokal i anslutning till marknaden dit de arbetande pojkarna och flickorna kan komma för att spela spel eller lägga pussel. Detta har blivit en självklar plats för många av barnen. Här kan de vara barn och inte arbetare. Club Infantil erbjuder även alfabetiseringskurser för barn som missat mycket av skolan. Att få barnen att sluta arbeta är mycket svårt, det är ett strukturellt problem som kräver enorma insatser på flera olika nivåer i samhället.

Trots att det ibland känns hopplöst finns det barn som tagit sig ur sin svåra situation och lyckats slutföra både grundskola och i vissa fall universitetsutbildning. Det finns hopp och vi måste se till att fler barn erbjuds de verktyg som krävs för att uppnå sina drömmar!

Camilla Jansson

SIMON: En introduktion till marsvinsuppfödning

Simon Strannard i Peru, inlägg 3

I Peru är det vanligt att man äter marsvin och flera av de personer som är målgrupp för Svalorna LA:s program föder upp marsvin. Jag har besökt en aktivitet där de fick lära sig mer om uppfödning och avel.

Aktiviteten bedrevs i samarbetsorganisationen ASDE:s regi. Tretton personer deltog och fick en Power Point-presentation av en ingenjör som är expert på marsvinsuppfödning följt av ett besök på dennes modellfarm. Personerna ingår i en grupp uppfödare som gått samman och tillsammans har de 19 personerna i föreningen 1 500 marsvinshonor.

En marsvinshona kan föda upp till sju kullar under sin fertila ålder (3-18 månader). Faktum är att redan två veckor efter att en kull fötts är honan återigen dräktig. Men man bör inte skilja ungarna från modern förrän efter ca fyra veckor, då ungarna väger runt 200 gram. Då börjar gödningsfasen som pågår tills dess att djuret väger 800 g – 1 kg. Man skulle kunna fortsätta gödningen och få dubbelt så stora djur men eftersom ett marsvin ska vara en lagom måltid för en person är 800 gram den ideala vikten. Tre månader efter födseln är det alltså dags att slakta de djur som ska bli mat och skilja ut de djur som ska få fortsätta leva som avelshonor.

Det finns tre olika kategorier av marsvin: vilda, ”förbättrade”, och ras-marsvin. De vilda marsvinen är små och gråsvarta i pälsen. Genom domesticiering och avel har man fått fram ett ”förbättrat” marsvin som är betydligt större och har den vitbruna päls som vi är vana vid att se i Sverige. De kan även ha inslag av svart i pälsen men dessa djur passar inte för uppfödning eftersom den svarta pälsen ger upphov till mörka fläckar på huden som ser oaptitliga ut vid servering. Slutligen finns ”la créme de la créme” bland marsvinen, rasdjuren. Det finns fyra raser i Peru: Inti, Andina, Inca och Peru. Varje ras har något olika kännetecken och styrkor i uppfödnings- och avelhänseende. De har olika form, vissa mer avlånga, andra mer tjocka. Vissa har fördelen att de växer snabbare medan andra i snitt ger större kullar. De flesta som föder upp marsvin nöjer sig dock med den ”förbättrade” varianten.



Vill man beställa ett marsvin till middag i Peru ska man fråga efter en ”cuy chactado” vilket betyder ungefär krossat marsvin. Det sägs att marsvin har smak av sju olika sorters kött och att det är väldigt fettsnålt. Denna läckerhet gör sig bäst tillsammans med en härlig Malbec eller Pinot Noir.

Simon Strannard
simon.svalorna@gmail.com

LINNEA: Mänskliga rättigheter

Linnea Uppsäll i Bolivia, inlägg 14

Polisen lyssnar på den som betalar mest, kvinnor klädda i ursprungsfolkens typiska kläder riskerar bli portade från "finare" barer och brottslingar lynchas till döds. Bolivia har skrivit under de flesta internationella konventioner om mänskliga rättigheter men i praktiken sker överträdelser dagligen.

Det finns så många saker som vi tar för givet i Sverige men som inte alls är självklart för bolivianska folket. Exempelvis att rättssystemet behandlar alla lika. I Bolivia kan den som har pengar muta sig fram till ett milt straff och en skön fängelsetid med mycket frihet, oavsett hur allvarligt brottet är. Däremot kan en man som stulit mat till sina barn hamna i en trång, skitig cell i väntan på en rättegång som aldrig blir av.

En stor del av verksamheten som Svalorna LA stöder i Bolivia används för att stärka de mänskliga rättigheterna. Flera av samarbetsorganisationerna ordnar kurser i mänskliga rättigheter på landsbygden och i El Alto där stor del av befolkningen är aymara. NAT’s, organisationen av barn som arbetar och/eller bor på gatan jobbar mycket med att barnen ska känna till sina rättigheter och påverkar dessutom politiker på nationell nivå för att förbättra dessa. Ett arbete som de till och med fått medalj och träffa presidenten för, se mer här:

Den 10 december var det den internationella dagen för mänskliga rättigheter. I Bolivia har dagen tyvärr gått obemärkt förbi.

Linnea Uppsäll

infobolivia@svalorna.se

LISA: Rått medieklimat

Lisa Ljunggren i Peru, inlägg 4

– Vad är det du gör på Svalorna egentligen, frågade en peruansk nybliven vän för inte så länge sedan.
– Journalist? Aah! Jag föreställer mig att den svenska journalistiken skiljer sig ganska kraftigt från den peruanska, fortsätter han.
– Jo, det har du alldeles rätt i. De är lite mindre brutala där, säger jag och skrattar lite.
– Haha, jag tror dig.

En sak jag reagerade på redan för fem år sedan, vid min första egentliga kontakt med den latinamerikanska pressen, var hur totalt avanonymiserat allt var i nyhetsvärlden. Minsta misstänkt hängs ut som syndabock långt innan domen avklarats och det stannar sällan där – även offer hängs ofta ut med namn och bild och halvt lemlästade kroppar fläks ofta ut på löpsedlar och mittuppslag. Som integritetskänslig svensk är det lätt att ifrågasätta om föreläsningarna om pressetik över huvud taget existerar vid journalistutbildningarna i den här delen av världen.

Kanske är vi svenskar inte bättre och kanske styrs vi av samma asätarinstinkter – självklart förtäckta i "allmänintresse" – som våra bröder och systrar i andra delar av världen, men någonstans tar det ändå emot, oavsett vad brottet må vara. Inte minst när det gäller oskyldiga offer.

Någon som dock inte tycks vara ett oskyldigt offer men som ändå utgör ett strålande exempel på när syndabockshetsen tar över en hel nation går för tillfället att hitta i efterdyningarna (eller möjligtvis bara toppen på isberget, beroende på vem man frågar) av den så kallade "Petrogate-skandalen", som för en tid sedan fick samtliga ministrar i Garcías regering att avgå. Årets favorithatobjekt nummer ett för peruanerna heter Rómulo León, även kallad La Rata – råttan – ett namn som inte bara fungerar för gnagare utan som också brukar tilldelas mänskliga avskum.

Leóns namn har figurerat ända sedan Petrogate uppdagades som en av huvudpersonerna i de ljudupptagningar som offentliggjordes av tvprogrammet Cuarto Poder, vilka kopplade ihop underbordetbetalningar kring oljekontraktsförhandligar med representanter ända inifrån regeringen. I samband med offentliggörandet gick han under jorden i drygt fem veckor och utpekades snabbt som Judas. I dagsläget spenderar han sina dagar på San Jorge-fängelset i Lima därifrån han hånas offentligt vid varje givet tillfälle, ofta avbildad med just råttsvans och gnagartänder.

Som en kär vän till min familj brukar säga; det är olika.

Eller?

Lisa Ljunggren
infoperu@svalorna.se