Videolektionerna har påbörjats på MIRIAM och jag fascineras om och om igen av mina medarbetares humoristiska kreativitet i deras kamp mot patriarkatet.
Det är så roligt att sätta en kamera i händerna på en person som aldrig någonsin hållit i en tidigare, och se hur den första rädslan för tekniken snabbt övergår i en glad nyfikenhet när de olika knapparna och inställningarna varligt testas en efter en. När hon sedan får förklara det hon precis lärt sig till nästa person som sitter bredvid, är uppmärksamheten i den annars så pratglada gruppen total. Alla koncentrerar sig på att höra vad Imelda, ansvarig för utbildningen på Asociación MIRIAM, förklarar för Fany, en av bidragstagarna för deras stipendiumprogram, om hur man ska ställa in kameran på inspelningsläge och tar försiktigt av locket till linsen.Videokursen som jag vägleder är en av många fortbildningar som personalen på MIRIAM går, och medan jag betraktar hur gruppen en efter en går igenom kamerans inställningar och sedan uppmärksamt filmar kamraten vid sidan om, inser jag vilket oerhört jobb dessa människor gör för att förbättra livsvillkoren för kvinnor, barn och ungdomar i Nicaragua. De flesta av dem som arbetar på MIRIAM kommer själva från svåra förhållanden av våld och diskriminering och har också varit bidragstagare för något av organisationens utbildningsprogram. Trots den uppsluppna och skämtsamma stämningen som oftast råder på MIRIAM:s center, finns det ett stort allvar i det arbete som bedrivs för att skapa och kräva jämlika rättigheter för kvinnor och barn.
Fokus för just denna videokurs är att producera en film om rätten till utbildning, och när vi går vidare till att bestämma hur filmens grundidé ska utformas, börjar hela gruppen att högljutt presentera olika förslag. Osiris, psykolog och konstnär, ställer självmant upp som sekreterare och börjar febrilt skriva ner alla förslag som levereras entusiastiskt av de nyblivna filmarna. Jag observerar hur de med förvånansvärd kvickhet redan behandlar bilden och ljudet som komponenter i videoarbetet i deras diskussion kring filmidén, och känner mig oerhört lyckligt lottad över att få vara här i Estelí och utbyta erfarenheter med dessa fantastiska kvinnor.
Text och foto: Aina Gagliardo
3 kommentarer:
Det finns inget mer fantastiskt än nya erfarenheter som bildas i gemenskap och med kärlek till livet! Ett liv utifrån egna premisser, ett jag som kräver respekt. Du gör ett fantastiskt bidrag till mänskligheten min vän, glöm aldrig det i de stunder som känns svåra och jobbiga. De går över, men de fina minnena består. Jag älskar dig, Kat
Grymt, Aina! Sjukt spännande och vill höra mer!
johan
MG
Jag blir så rörd när jag läser din blogg att jag gråter.
Jag känner igen ditt sätt att berätta, den hade du redan när du var liten. Det är fantastiskt att kunna dela med dig och kvinnorna i Miriam det liv och arbete ni gör.
Nej, ingen rädsla för tekniken! Härligt sätt har de! De är hur tuffa som helst!
Tack min älskade Aini
Mama
Skicka en kommentar