För sex år sedan sprang jag in i en grupp människor vid den mexikanska Stilla Havskusten, ett möte som ändrat riktning på stora delar av mitt liv. Bland surfbrädor, micheladas och fräkniga näsor fann jag vänner för livet.
När nyheten i våras nådde mig att jag åter skulle få chansen att bosätta mig i Latinamerika blev reaktionen genast:
- Vilken tur! Då kan du ju komma tillbaka och hälsa på när du ändå kommer att befinna dig så ”nära”! Sagt och gjort. Som halvtidsvila och i samband med min vän Lorenas examen i slutet av mars slog jag slag i saken och begav mig till staden som aldrig sover: Mexiko City.


Lyckligtvis hann vi också med att fira med Svennis innan han blev avskedad som förbundskapten för det mexikanska fotbollslandslaget. På Estadio Atzeca, tillsammans med drygt hundra tusen hoppande, dansande och sjungande grönklädda mexikaner fick vi se Mexiko besegra Costa Rica med 2-0 i VM-kvalet.

Jag grät redan vid den inledande nationalsången. Omringad av samma människor som för sex år sedan tillsammans med nya fantastiska individer fälldes stilla glädjetårar över allt det vackra och absurda i den gränslösa vänskapen, hur ett möte kan förändra så mycket för så många, och hur vi varje dag formar framtiden genom de människor vi möter, oavsett hur långt borta från våra faktiska hem vi befinner oss. Resan må vara över för den här gången, men egentligen har den bara börjat.
Lisa Ljunggren
1 kommentar:
Fantastiska känslor i fotbollen!
Skicka en kommentar