Enkelt och effektivt när Club Infantil promotar årets infobok i Nicaragua

En fotboll och några spel är allt som behövs

Barnens namn, ålder och skola skrivs upp

Den blå boken "La Cartilla"

De fyra organisationerna har tillsammans under hösten arbetat fram ett undervisningsmaterial i form av en bok som ska delas ut till barnen under resten av året och nästa. Med text och bilder visar boken hur man kan skydda sig mot kommersiell sexuell exploatering och vilka beteenden hos vuxna som kan vara suspekta.
Längst bak har man gjort plats för barnens egna reflektioner och där finns också en karta som visar vilka institutioner man kan kontakta om man känner sig utsatt.

När Club Infantil promotar boken, integrerar de den i sina vanliga aktiviteter. Så travar teamet denna regniga morgon iväg till ett område där de varje vecka träffar barn utomhus. De har med sig bordsspel och en fotboll- det räcker för att runt 20 ungar ska dyka upp och visa stort intresse.

Efter en stunds lek, blir det lite allvar. Alla får en blå bok och de hjälps åt att läsa och titta på bilderna för att försöka förstå den. De allra minsta tultar runt i blöja, men får en bok ändå. Tanken är att boken ska visas för kompisar, syskon och kanske mamma och pappa som då också lär sig något.

Sedan blir de lek igen. Några käppar med den orangea fotbollen i det hala gräset, andra är uppslukade av pussel eller spelar monopol med någon kompis i duggregnet.

När dagens träff är slut, ser teamet till att alla har med sig sin bok. Barnen har skrivit upp sina namn på en lista. De får också tala om om det går i skolan eller inte. Organisationen vill veta det så de kan vidta åtgärder om så inte är fallet.

Club Infantil, eller Asociación Tuktan Sirpi, som organisationen egentligen heter, integrerar arbetet med boken i alla sina aktiviteter. Så ser jag den vid att läxläsningsbord, där barnen får hjälp med skolarbetet av en vuxen. I skönhetssalongen, där ett par tjejer förbereds för en eventuell framtida karriär som frisör, nagelskulptör eller spamedarbetare, finns den också med.

Man ger också dans och teaterlektioner. Idag är det dans på schemat. När alla är lagom svettiga, tar de paus och sätter sig runt de spegelbeklädda väggarna med boken i händerna. Sedan brakar de loss. Alla vill läsa och alla har en åsikt om det som står i boken. De blir vilda diskussioner och barnen och ungdomarna verkar helnöjda med sin bok.



Text och foto: Emmelie Heljeved

LISA: Ögonblick

Lisa Ljunggren i Peru, inlägg 7

För sex år sedan sprang jag in i en grupp människor vid den mexikanska Stilla Havskusten, ett möte som ändrat riktning på stora delar av mitt liv. Bland surfbrädor, micheladas och fräkniga näsor fann jag vänner för livet.

När nyheten i våras nådde mig att jag åter skulle få chansen att bosätta mig i Latinamerika blev reaktionen genast:

- Vilken tur! Då kan du ju komma tillbaka och hälsa på när du ändå kommer att befinna dig så ”nära”! Sagt och gjort. Som halvtidsvila och i samband med min vän Lorenas examen i slutet av mars slog jag slag i saken och begav mig till staden som aldrig sover: Mexiko City.

De svenska inslagen var många under mina magiska semesterveckor. Lorenas examen vid det anrika universitetet UNAM innebar presentation av, och opponering på, hennes nära 240 sidor långa avhandling om svensk socialdemokrati och rekonstruktionen av den svenska välfärdsstaten. Ja, ni läste rätt. Så mycket ett möte kan förändra. Veckorna efter vårt möte började hon nämligen läsa svenska parallellt med studierna inom Internationella Relationer och efter åtskilliga resor över Atlanten och en allt större fokus på EU i allmänhet och Sverige i synnerhet fick jag stolt och mäkta imponerad se och höra henne presentera mitt lands historia.

Som om inte kopplingarna till Sverige var nog sedan innan utgjordes dessutom en av examinatorerna av en av mina gamla föreläsare från Växjö Universitet. Så stor är världen i en av världens största städer.

Lyckligtvis hann vi också med att fira med Svennis innan han blev avskedad som förbundskapten för det mexikanska fotbollslandslaget. På Estadio Atzeca, tillsammans med drygt hundra tusen hoppande, dansande och sjungande grönklädda mexikaner fick vi se Mexiko besegra Costa Rica med 2-0 i VM-kvalet.

Jag grät redan vid den inledande nationalsången. Omringad av samma människor som för sex år sedan tillsammans med nya fantastiska individer fälldes stilla glädjetårar över allt det vackra och absurda i den gränslösa vänskapen, hur ett möte kan förändra så mycket för så många, och hur vi varje dag formar framtiden genom de människor vi möter, oavsett hur långt borta från våra faktiska hem vi befinner oss. Resan må vara över för den här gången, men egentligen har den bara börjat.

Lisa Ljunggren

infoperu@svalorna.se

SOFIA: Fotboll på hög höjd

Sofia Gustafsson i Bolivia, inlägg 2

Förra veckan handlade av någon anledning till stor del om fotboll, som inte riktigt är mitt största intresse i vanliga fall.

I onsdags lyckades vi, tack vare att vår planeringsdag slutade tidigare än planerat, hinna till fotbollsstadion här i La Paz och se andra halvleken av VM-kvalmatchen mellan Bolivia och Argentina. Bolivia spelade extremt bra och utklassade Argentina med 6-1. Som vanligt skylldes förlusten på att de argentinska spelarna inte var vana vid den höga höjden.

I lördags kväll fick jag sedan tillfälle att själv testa denna höghöjdsteori genom att spela fotboll med några nyfunna vänner. För egen del tror jag att jag spelade minst lika bra som jag hade gjort på havsnivå. Visst var det rätt jobbigt att springa, men jag fick i alla fall till några snygga passningar och tacklingar. Vi hade följt med några av killarna i NATs (en organisation för barn och ungdomar som arbetar på gatan) till El Alto. Den fattiga staden El Alto ligger på bergsplatån ovanför La Paz.

När vi vid midnatt spelat färdigt var det dags för killarna att börja jobba. De var alla mellan 7 och 11 år gamla och arbetade främst med att sälja cigaretter och tuggummin utanför barer (eller inne i barerna om de lyckades bli insläppta av vakterna). På gatorna stapplade fulla människor runt och pojkarna pekade ut några av dem som vi skulle akta oss för eftersom de var tjuvar.

Jag började fundera på vad mina brorsdöttrar, som är i samma ålder som killarna i NATs, vanligtvis gör en lördagsnatt? Med allra största säkerhet ligger de i sina varma sängar och sover. Det som skiljer dem åt är att deras pappa, min bror, inte är en alkoholist som övergivit familjen och att deras mamma sitter i kassan på ica och inte på en filt på trottoaren säljandes lite frukt. En likhet finns dock mellan barnen i NATs och mina brorsdöttrar, de älskar alla att spela fotboll.

Sofia Gustafsson

programassbolivia@svalorna.se