SOFI: Mitt uppvärmda hjärta

Sofi Önneby i Bolivia, inlägg 3

Sällan under mina sju månader i Bolivia har jag berörts så starkt som av barnen på NATs. De är med i en organisation för barn som arbetar på La Paz gator. NATs lokaler är dunkla men välkomnande. Det är lördageftermiddag och det är dags för veckomöte.

Bänkarna längst med väggarna i mötesrummet är fyllda av barn från cirka 4 till 17 år och där sitter även två cocablads-tuggande mammor. Yesenia som är anställd på NATs sitter med sin dotter i famnen. Till min överraskning är det inte hon som tar till orda för att inleda mötet, utan 15-åriga Betty. Efter ett roterande schema är det idag hennes tur att vara ordförande. Betty visar sig vara en tjej som inte tar skit från någon under mötets gång.

Barnen som vill ha ordet räcker (oftast) upp handen och Betty ger ordet. Den första halvtimmen sitter jag som förbluffad över hur lungt det går till. Därefter börjar vissa av dem, med all rätt, bli trötta och irriterade. Rösterna höjs och två äldre killar börjar gnälla på de yngre barnen för att de inte är tillräckligt aktiva som delegater.

– Vi är mycket yngre än er och ni måste förstå att vi måste få möjlighet att lära oss, svarar en 9-årig flicka lugnt.

Mitt hjärta värms av hopp inför flickans framtid.

Plötsligt spårar ordningen ur. Betty gastar och skriker, mammorna försöker lugna, men gruppen vill inte tystna. Då börjar Betty sjunga på en ramsa och göra handrörelser till. Inom 5 sekunder har alla barnen stämt in och sen blir det tyst. Mitt hjärta värms av rummets hjärtliga värme.

Dagordningen följs, omröstningar sker och beslut tas. Efter tre timmar är jag alldeles utmattad och samtidigt förundrad över att barnen har orkat. Sen minns jag; de är ju vana att arbeta dagar som nätter samtidigt som de går i skolan.

Jag tar mitt uppvärmda hjärta och lämnar NATs och de fantastiska barnen för denna gång.

Sofi Önneby
infobolivia@svalorna.se