Fängelset tar upp ett helt kvarter, men den anonyma ingången bevakas inte hårdare än bankerna i staden. Det är lätt att gå förbi utan att ana vad som döljer sig bakom de höga murarna. Jag besökte det ökända fängelset San Pedro som ligger mitt i centrala La Paz invid ett folkrikt och lummigt torg.
Avståndet mellan torgets trottoar och gården där vissa av fängelsets interner befinner sig är inte mer än 4 meter. Jag passerar en uråldrig metalldetektor med fickorna fulla av mynt. Inget händer. Den är trasig eller avstängd eller vad vet jag. Bakom ett enkelt träbord sitter tre poliser och ytterligare fem stycken befinner sig tillsammans med mig och andra besökare på de cirka 12 kvadratmeterna. Jag får lämna ifrån mig mitt pass och skriva mitt namn i en bok. Därefter stämplar och signerar den befälhavande polisen min underarm. Jag anses grön och får gå in.
Grinden där två interner vilar sina armar genom gallret låses upp. Sidledes tar jag mig in mellan fångarna på gården. Min guide uppmanar mig att inte titta någon i ögonen och att inte svara på tilltal. Jag befinner mig mitt bland ett 80-tal brottslingar med en surrealistisk känsla i kroppen. Vad gör jag här? Och vad gör alla barn och kvinnor här inne? I solskenet får barnen och kvinnorna platsen att verka harmonisk, men det är en helt vansinnig plats att växa upp på.Men det hinner jag inte riktigt tänka på då eftersom vi snabbt zick-zackar mellan mördare, våldtäksmän och kokainsmugglare. Det är lite nervöst, men även otroligt spännande. Samtidigt inser jag att jag är väldigt naiv. Innanför grinden och murarna finns varken vakter eller poliser. Internerna hanterar alla eventuella "situationer" själva. Min fantasi skenar.
Fängelseområdet är uppbyggt som ett samhälle i miniatyr. Jag passerar caféer, fruktstånd, en kyrka, tv-butik och en snickares verkstad. Uppklistrat på muren sitter annonser om celler till salu. Alla som fängslas på San Pedro måste köpa sin cell. Fängelsets "bostadsområden" har olika status och är olika dyra att bo på.
När det är dags att lämna San Pedro tänker jag på de hundratals barn som lever med sina fäder i fängelset. Omständigheter de är helt oskyldiga till, tvingar dem att leva nära inpå Bolivias värsta brottslingar. De är barn som omvärlden har glömt bort.
Sofi Önneby
infobolivia@svalorna.se
3 kommentarer:
Jag håller med om att situationen ser sorglig ut inne på fängelset, jag var där jag med för några veckor sen.. en helt surrealistisk upplevelse ja. Det värsta är dock att inte kunna hjälpa till så mkt som man vill..
Vi måste fortsätta kämpa för barnen! <3
Hej Malin,
Tack för din kommentar! Vad kul att du också har varit där. Det kan vara svårt att beskriva upplevelser och jag skulle själv ha svårt att förstå mig på hur fängelset fungerar utan att ha sett delar av det själv.
Jag håller helt med om att man skulle vilja hjälpa barnen som bor där, men det är svårt. Oftast kan man inte hjälpa och rädda världen och dess barn så mycket som man skulle önska.
Den bolivinska regeringen talar då och då om att barn inte ska få bo på fängelser, men ingen förändring sker. Vet inte riktigt vad det beror på. Kanske fångarnas hårda protester eller att staten inte har någon bättre boendeform att erbjuda barnen...
/Sofi
Hej Sofi!
Skulle lagt in en kommentar direkt när du hade lagt upp bloggen, men har inte hunnit... Just dagen innan jag såg din blogg hade P1:s program Godmorgon Världen ett radioreportgae just från San Pedro! Tror det var söndag 10/5 eller sönd 3/5. Kolla på deras hemsida om det går att lyssna.
/Pernilla
Skicka en kommentar