Lisa Ljunggren i Peru, inlägg 9
Flaggorna i Arequipa vajar på halvstång. Varje gathörn bjuder på en löpsedelskavalkad utan dess like och varje mun pratar om vad som händer i norr. Videoklipp från Bagua och närbilder på avlidna civila sprids som en löpeld över Internet och varje nyhetssändning, talkshow och radioprogram behandlar ämnet.
En av de svåraste sakerna med att vara journalist när det händer saker av den här kalibern är att bibehålla objektiviteten. Jag ryser när jag ser den reklam som inrikesdepartementet prånglar ut över etern, deras sätt att ta händelserna helt ur sitt sammanhang och därmed ytterligare polarisera landet.
- Det här är en handling utförd av vildar, menar filmsnutten som visas i varje reklampaus. De delar redan på 15 miljoner hektar mark på 400 000 infödingar, och ändå vill de ha mer!
Jag sitter uppkrupen i soffan omvirad i en tjock filt med en kopp te i handen och fryser. Ryser okontrollerat. Tänker att det här är samma diskurs och samma argument som användes för över 500 år sedan när blodtörstiga spanjorer slaktade en halv kontinent och tvångskonverterade dem från sin befintliga ideologi och till den katolska kyrkan. Samma rädsla inför det okända, samma vildebegrepp. Det här påminner om ren och skär propaganda för att vända resten av landet mot Amazonas-befolkningen och därmed rättfärdiga de senaste dagarnas handlingar från regeringens sida.
Dagens framsida på en av de lokala blaskorna har ”BESTIAS” tryckt över hela sidan. Bestia betyder inte bara best och odjur, utan används också för att beskriva någon korkad och mindre vetande. Intill mig står en man och muttrar, nickar och skakar på huvudet om vartannat.
- Bestias, säger han med avsmak i rösten och vänder sig mot mig. Det är precis vad de är.
Vid torget i Arequipa har några eldsjälar samlats i eftermiddagssolen för att visa sin solidaritet med Amazonas-befolkningen. Mina vänner väntar några meter bort när jag närmar mig en av manifestanterna för att få veta lite mer. Plötsligt närmar sig en man och delar övertygat med sig av sina åsikter.
- Du förstår inte, säger han. De är vildar, de där infödingarna. Jag har sett det själv! De går barfota! Utbrister han och himlar med ögonen som om han just hade sagt att de äter sina barn. De har varken sängar eller kök och de mördar varandra, fortsätter han och nickar som för att övertyga sig själv om det absurda i vad han just kläckt ur sig. De mördar varandra!
Bilderna visar på obeväpnad lokalbefolkning som attackeras med tårgas och skarpa skott från en helikopter. Panikslagna människor som flyr för livet, någon med en skadad kamrat på ryggen, i nästa klipp en samling personer som förtvivlat försöker bära med sig en kraftigt blödande medmänniska. I ett dike ligger någon kvar, livlös, med uppspärrade ögon och sönderbränt ansikte. Närbilder som går rakt in och vrider om. Detaljerade, fruktansvärda närbilder som jag hade undvikit om det hade rört sig om fiktion men som nu är omöjliga att blunda inför.
En handling utförd av vildar säger regeringens skrämselpropaganda. Tårgas och skottsalvor mot obeväpnad lokalbefolkning?
Jag antar att vilde-begreppet är relativt.
Lisa Ljunggren
infoperu@svalorna.se
Ps. Missa inte nyhetsrapporteringen på Latinamerika.nu! Lägesuppdatering kommer inom kort.
2 kommentarer:
Jättebra skrivet! Det är otäckt vilket förakt och vilken rädsla som finns för det okända... och vad lite människoliv kan vara värda.
Det känns som vi kommer landa i en riktigt obehaglig situation.
Vi ses på måndag!!
/Hanna
Vi får hoppas att det inte når så långt eftersom situationen redan är minst sagt obehaglig...
Vad som dock är lovande är att engagemanget, även här i Arequipa, är stort. Med lite naivitet, mycket hopp och stort fortsatt engagemang kanske det går att påverka.
Och ja, vi ses på måndag! Kul med någonting skoj att se fram emot mitt i allt kaos! :)
Skicka en kommentar