ANA: Myten Nicaragua

Inlägg 5, Ana Fak i Nicaragua

Nicaragua är kluvet mitt itu. Och få och fallfärdiga är de vägar som leder över från ena sidan till den andra. Denna infrastrukturella verklighet reflekterar landets koloniala historia, liksom dagens politiska och sociala läge.

Det spanska imperiet började att sprida ut sig över Nicaraguas västra, stillahavsområde först på 1500-talet. Den bördiga jorden och lättillgängliga naturen möjliggjorde ett relativt enkelt övertagande. Men en total erövring av vad som idag är Nicaragua fullbordades aldrig.

Det tropiska klimatet som präglar de områden som ligger närmare Nicaraguas atlantkust hindrade spanjorerna att tränga djupare in i landet. Understödda av först pirater och sedan av engelskmännen bjöd urfolken dessutom på ett tufft motstånd som kom att göra de kända internationellt som genuint annorlunda, med egna, legitima indianhövdingar.

Detta informella erkännande sågs inte med blida ögon av landets maktcentrum. Efter att Nicaragua enades av militären 1894 såg 1900-talet snarare en strategi som innebar att ”socialt anpassa” urfolken. Denna strategi innebar i praktiken att intetgöra deras ursprungliga identiteter och istället spanjorifiera dem.

Ett Nicaragua skulle skapas. En identitet av det nicaraguanska folket.

Men landet var och är än idag delat. I stillahavsområdena finner man landets politiska och ekonomiska centrum medan det på östra sidan lever olika urfolk och ättlingar till afrikanska slavar, socialt och politiskt marginaliserade.

Konstruktionen av den bild av Nicaragua som ett enat land med ett och samma folk verkar dock ha varit mer eller mindre lyckad. Det vill säga, genom att halva landet har exkluderats och fortsätter att exkluderas från berättandet, har det varit möjigt att måla upp en skev bild. För det är lätt att förena ett delat land om ena halvan inte räknas. Det är lätt att tala om Nicaraguaner som ett och samma folk om man i praktiken förnekar dem som identifierar sig som något annat.

Men östkusten har inte enbart varit frånvarande i den nationella diskursen. Även internationella organisationer har varit dåliga på att belysa situationen och bistå utvecklingen på denna sida av landet. Svalorna LA arbetar till exempel i en stad där drygt ett åttiotal andra organisationer är verksamma. I Puerto Cabezas, dit jag åkte för att skriva artikeln ”Det är inte miskitotradition att misshandla kvinnor”, kan man räkna antalet utländska organisationer på fingrarna. Och detta till trots att fattigdomsproblematiken är betydligt mer påtaglig där. Vad säger egentligen detta?

Ana Falk
infonicaragua@svalorna.se