Under den gångna veckan har över 6 000 människor från hela den latinamerikanska kontinenten, eller Abya Yala som de själva kallar den, samlats för det fjärde forumet för ursprungsfolk i Puno i södra Peru. Jag hade turen att få närvara.
Det är en absurd känsla att sekunderna efter att ha läst om blommande körsbärsträd och rosévinsdrickande i parker dra på sig understället för första gången på flera år, trycka ned mormors hemstickade tjocksockor i skorna och fingrarna i nyinköpta tumvantar.
Punos nära 4000 meter över havet känns. Men det är någonting bortom den benmärgsbitande kylan, något mer påtagligt än de väderbitna kinderna och de uppdragna axlarna. Det är värmen. Värmen som föds ur den gemensamma insatsen, värmen som frodas i den samlade övertygelsen, värmen som inga minusgrader i världen når på.
Det vilar en oslagbar skönhet över människor som tillsammans arbetar mot ett gemensamt mål. Som oavsett bakgrund, språk och kulturella traditioner samlas under samma himmel, bakom en delad vision. Att komma till Puno och få ta del av den här färgglada världen, få dyka in i alla vibrerande diskussioner och få dela glädje och frustration med över 6 000 människor från Abya Yalas alla hörn har varit en ynnest som jag kommer att kunna leva länge på.
Det är lätt att se på ursprungsfolk som någonting exotiskt, som Roberto Espinosa från CAOI uttryckte det, men borde vi inte ha lärt oss nu? Borde vi inte veta bättre nu än under Columbus tid? Är det inte dags att sluta upp med att vara rädda för det okända? Det handlar inte om några vildar som måste tämjas, lika lite som det handlar om mindre vetande människor. Det handlar om ett folk som levt i ett med naturen under hundratals år och som kämpar för allt de är värda för att kunna fortsätta med det.
När jag för fem år sedan passerade Puno upplevde jag det som en av de gråaste och livlösaste platserna jag någonsin satt min fot på.
Idag hade ingenting kunnat vara vackrare.
Lisa Ljunggren
infoperu@svalorna.se
Ps. Mer om forumet för ursprungsfolk kan ni läsa här och här.
4 kommentarer:
Lisa: Jättefint skrivet!
:) Pernilla
Ja, åh, vad fint. Jag blev alldeles rörd precis som jag blev av din blogg om Mexiko.
Kram från mig till dig!
Tack vad fina ni är! Och ja, det var fint! :)
Skicka en kommentar