SOFIA: Populär kurs i Achacachi

Sofia Gustafsson i Bolivia, inlägg 7

Vi står på en dammig gårdsplan mitt ute i ingenstans och beundrar den fantastiska utsikten över Illampu, Bolivias näst högsta berg. Deltagarna till dagens kurs i demokrati, medborgarskap och demokratiskt deltagande börjar så smått samlas framför tegelbyggnaden där kursen ska hållas.

Vi har följt med en av våra samarbetsorganisationer, CISED, till Chahuira Pampa, en liten by strax utanför Achacachi ett par timmars resa från La Paz. Achacachi är framförallt känt för att befolkningen där ibland tar lagen i egna händer på ett ganska våldsamt sätt med lynchningar som följd. Särskilt mina bolivianska vänner hade därför varnat mig innan jag åkte dit och sagt att jag måste ta det väldigt försiktigt. När jag hälsar på de vänliga människorna som ska delta i dagens kurs känns den varning jag fått ganska obefogad. De är alla väldigt ödmjuka och glada över att vi är där.

Kurserna i demokrati, mänskliga rättigheter och kommunikation är väldigt uppskattade i området och vissa av deltagarna går i fem timmar varje lördag för att kunna vara med eftersom det inte alltid finns fungerande transportmedel mellan de olika byarna. Deltagarna i kurserna har valts av sina respektive byar och tanken är att de sedan ska kunna återberätta det de har lärt sig till de andra byinvånarna.

Dagens kurs handlar om demokrati, medborgarskap och mekanismer för deltagande, allt för att byborna ska lära sig vilka rättigheter och skyldigheter de har och hur de kan påverka samhället på ett demokratiskt sätt. Förhoppningen är att de inte ska behöva ta till andra, mindre demokratiska, metoder.

Det märks under dagens gång att samhället här fortfarande till stor del är traditionellt manligt, det är männen som tar plats och pratar, ställer frågor och kommentarer det andra har sagt trots att hälften av deltagarna är kvinnor. När det är dags för apthapin, det traditionella knytkalaset, så är det männen (och vi som representerar Svalorna LA) som får sitta på bänkar medan kvinnorna sitter på marken. Det är också männen som får börja att ta för sig av maten. Så även om kurserna har gett en del framsteg så finns det en hel del kvar att arbeta med och just därför har CISED nu börjat arbeta mer och mer med ungdomar och anordna kurser med enbart kvinnliga deltagare.

Sofia Gustafsson

programassbolivia@svalorna.se

SOFI: Hur är det möjligt?

Sofi Önneby i Bolivia, inlägg 8

Jag har tagit av mig skorna och strumporna, vikt upp byxbenen och har bara ett linne på överkroppen. Bussens element i höjd med mina vader sprutar ut het luft så jag väljer att lägga upp benen på det tomma sätet intill mig. Jag öppnar bussfönstret ett par centimeter och känner den isande nattluften tränga in.

Jag är på väg hem till La Paz. Den gamla och skruttiga bussen ska transportera mig 10 timmar på skumpiga vägar genom den kyliga natten. Allt jag önskar är att få sova för att slippa uppleva den till synes oändligt långa resan som väntar mig.


Det jag för mitt liv inte kan förstå är hur bolivianerna runt omkring mig sitter med jackan på och med en filt över benen, medan jag omöjligen kan sluta svettas och kippa efter frisk luft.

Min hypokondriska oro över att ha slängts in i klimakteriet eller något liknande stillas ett par veckor senare när jag återigen färdas med buss. Denna gång har jag sällskap av min skotske vän Martyn. Vi svettas ikapp han och jag, klädda i t-shirt och jeans, medan återigen våra bolivianska medresenärer väljer att behålla både tröjan och jackan på.

Hur är det möjligt? Tål jag värme sämre än bolivianer?

Jag tror inte det. Ofta befinner jag mig nämligen i en minibuss (La Paz vanligaste kollektivtransportmedel) tillsammans med 14 andra personer som alla verkar nöjda över att samtliga fönster är vidöppna trots att utomhustemperaturen visar på strax över nollgradigt. Och det regnar. Och det blåser.

Min slutsats för dagen är att jag gnäller för mycket. I mitt trygga och väluppvärmda fosterland är busstemperaturen alltid perfekt. Är man som svensk inte nöjd med något anses man ha rätt att klaga. I Bolivia däremot, vad det än gäller, är det ytterst sällan man hör någon gnälla. Varken på att det är för kallt, att något är för tungt att bära eller att de närapå obefintliga semesterdagarna är för få. Detta är naturligtvis på gott och ont i ett land där de mänskliga rättigheterna dagligen kränks. Men det får vi prata mer om en annan dag.

Sofi Önneby
infobolivia@svalorna.se

SOFI: Mäns våld mot kvinnor är norm i Bolivia

Sofi Önneby i Bolivia, inlägg 7

Elva grannfruar i 30 och 40-årsåldern sitter på jordhögar och stickar. De väntar på att dagens workshop om mäns våld mot kvinnor ska börja. Sedan ett år tillbaka går kvinnorna en kurs i mänskliga rättigheter som en av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer leder.

Vi befinner oss på en gårdsplan framför ett turkost målat hus i staden El Alto. Tvätten hänger på tork och aymarakvinnorna på marken tar vänligt men blygt emot mig och min kollega. Inom kort inleder socialarbetaren Raquel workshopen.

Kvinnorna ombeds att analysera texter om våld för att sen redovisa vad de kommit fram till. Stora vita papper, skrivna på med spritpenna, klistras upp på muren framför oss och olika former av våld rabblas upp; sexuellt våld, fysiskt våld, psykiskt våld, ekonomiskt våld, politiskt våld. Klart och tydligt framför allas våra ögon står att mäns våld mot kvinnor finns överallt och inom livets alla områden, i Bolivia precis som i Sverige. Ända skillnaden är att det är vanligare i Bolivia.

I Bolivia utsätts sju av tio kvinnor för någon form av våld minst tre gånger om året. Den statistiken kan mycket väl innebära att vissa misshandlas dagligen och att de övriga tre av tio utsätts två gånger per år. För 14 år sedan instiftades lagen mot våld i hemmet och sedan dess har endast tio misshandlande män dömts till fängelse i Bolivia.

En boliviansk vän berättar för mig att det är vanligt att pappan till en våldtagen flicka gör upp med förövaren om så lite som 100 kronor i kompensation för att inte anmäla våldtäkten. Enligt boliviansk lag kan även den våldtäktsman som går med på att gifta sig med sitt offer undgå straff. Fyra av tio kvinnor på den bolivianska landsbygden har våldtagits av män de inte känner. Hur många har då våldtagits av någon de faktiskt känner?

Dagens workshop har återväckt min ilska över hur världen passivt ser på, eller snarare blundar för, vår tids största brott mot mänskligheten; mäns våld mot kvinnor världen över.

En av kvinnorna på workshopen upprepar gång på gång under sin presentation:

-De borde inte göra så här mot oss, de borde inte göra så här mot oss.

Sofi Önneby

infobolivia@svalorna.se

SOFIA: Bråk och våld - barnens vardag

Sofia Gustafsson i Bolivia, inlägg 6

Barnen lever i familjer där kommunikationen ofta sker med skrik och våld. Gör de inte som de blir tillsagda reagerar deras föräldrar med att skrika på dem, slå dem eller tvinga dem att bada i iskallt vatten. Det sistnämnda skulle jag själv vilja klassificera som tortyr eftersom det sker i El Alto där det ofta är nollgradigt eller ännu kallare på kvällar och nätterna.

En av mina arbetsuppgifter har varit att arbeta med en baslinjestudie för vårt nya program Suma Thakhi (som min kollega Sofi har presenterat genom en rad artiklar på Svalorna LAs hemsida). En baslinjestudie innebär att vi vill veta hur situationen ser ut för de barn och ungdomar som våra samarbetsorganisationer arbetar med så här i början av programmet för att sedan kunna göra en uppföljning varje år för att se vilka resultat vi har uppnått. Häromdagen fick vi resultaten av de intervjuer som våra samarbetsorganisationer har genomfört och det var verkligen skrämmande läsning.


Både barnen och föräldrarna känner av att de inte har lika mycket tid för att umgås inom familjen som de skulle vilja. Det beror oftast på att föräldrarna måste arbeta långa dagar för att få ihop tillräckligt med pengar till mat och därför hinner de bara prata med sina barn en kort stund på kvällen och kanske på söndagen då många är lediga. En del av barnen har därför funderat ut olika sätt att kunna ta tillvara den lilla tid de har med sina föräldrar genom att hjälpa till i hemmet och prata medan de lagar mat, diskar eller städar.

Andra barn har strategier för att undvika sina föräldrar, särskilt när de kommer hem trötta eller berusade, eftersom det är då det finns en stor risk att de ska bli slagna. En stor majoritet av barnen berättar att de, och deras syskon, blir slagna eller duschade i iskallt vatten när de inte lyder sina föräldrar, eller om deras föräldrar bara råkar vara på dåligt humör av någon annan anledning. Även många av de intervjuade föräldrarna medger att de ibland kanske reagerar genom att slå barnen med påkar, men de vill inte riktigt inse att det skulle klassificeras som våld och misshandel.


Det som trots allt ger hopp är att i alla fall några av föräldrarna har insett att det är viktigt att ge sina barn tid och att det finns andra sätt att uppfostra sina barn än med skrik och slag, även om de ännu inte riktigt helt har lyckats ändra sitt beteende. Att ändra väl invanda beteenden tar ju tyvärr tid, men förhoppningsvis kommer åtminstone några utav barnen få en lite lyckligare familjesituation under sin tid i Suma Thakhi.

Sofia Gustafsson
programassbolivia@svalorna.se

Foto: Malin Sjöberg.
De barn som är med på fotona bor i El Alto men har inte varit med i undersökningen.