Terminalen

Häromdagen gick jag och Karla ut på Leóns bussterminal mittemot kontoret. Terminalen sitter ihop med en marknad som visade sig vara en mindre stad i staden, med sina små egna mathak, klädbutiker och skumma gränder. Vi gick dit för att för att bjuda in ett femtiotal kvinnor som jobbar där till en workshop om barnaga och diskutera dess konsekvenser och hur det finns andra sätt än våld för att uppfostra barnen.

Det tog oss hela för- och eftermiddagen att zick-zacka mellan brödförsäljare, DVD-försäljare, leksaksförsäljare, köksredskapsförsäljare och dela ut inbjudningar.

Det var varmt och jag var uttorkad som vanligt. Karla bjöd mig på en påse med frusen glass där man får bita hål i kanten på påsen och suga ut innehållet. Runtomkring marknaden kunde jag se människor i alla åldrar som gick och sög på sina små påsar för att sedan slänga de över axeln.

Kelly är med i Mary Barredas barn- och ungdomsgrupp. Hennes mamma Juana säljer frukt på marknaden och brukar också delta i Mary Barredas aktiviteter. Foto: Johannes Rydinger. 

De flesta kvinnor vi närmade oss under vår runda var intresserade av workshopen. Vissa hade varit i kontakt med Mary Barreda innan, andra inte. Vid ett tillfälle dök en man upp och förklarade hur den unga kvinnan vi hade bjudit in ”inte har tid för någon workshop idag. Hon måste vara här och sälja bröd!” Karla diskuterar med dem ett tag och det slutar med att den unga kvinnan kommer förbi vårt lokalkontor tillsammans med trettio andra nyfikna deltagare senare på eftermiddagen.

Karla och Liliana Novoa sätter igång med sin workshop. De ber deltagarna dela upp sig i smågrupper där de tillsammans får skriva upp på stora pappersark de olika känslor som uppstår när de slår sina barn. En annan punkt handlar om hur mödrarna tror att barnen själva känner när de utsätts för våld. En och en från varje grupp går sedan upp och redovisar vad de kommit fram till.

De diskuteras livligt och dras skämt. Vid ett tillfälle råkar en av de som ska redovisa sitt A2-papper kliva på ett barn som vinglar till och hon utbrister ”Se! Barn har ju inga känslor!”

Trots den skämtsamma stämningen kommer deltagarna in på desto mer allvarliga teman under sin redovisning. De talar om hur de själva kan känna en viss makt när de slår sina barn, hur det ligger närmre till hands och är en tillsynes enklare uppfostringsmetod. De kommer in på barnen. Hur de upplever rädsla. Lär sig våldets språk. Reproducerar det. Och i värsta fall blir avtrubbade av våldet.

Karla Laguna bjuder in föräldrar på bussterminalen till att vara med på en workshop som handlar om barnaga. Foto: Johannes Rydinger.

Jag upplever det vara en otroligt viktig workshop för att utmana våldsspiralen och öppna upp för nya vägar att leva med sina barn. Det är samtidigt en utmaning om mödrarna själva lever i ett hem där våldet kommer från ett annat håll - från mannen.

Det patriarkala våldet som klibbar fast. Det finns överallt. Inte bara i Nicaragua. Men här, bland människorna jag möter genom Mary Barreda, är det svårt att missa. Speciellt när det tar sig i uttryck genom kvinnornas eget agerande och uttalanden. Mary Barreda är noga med att lyfta fram hur machismo-kulturen är en struktur som genomsyrar hela samhället. De menar att kvinnorna reproducerar patriarkala beteenden och idéer och måste själva kämpa för att bryta mönstren.

För mig är det främmande att lägga ett sådant ansvar på en redan utsatt grupp. Jag undrar hur man orkar kämpa när både lagar, strukturer och mediala uttryck missgynnar kvinnor.

Karla påminner mig om att en av Mary Barredas stora målgrupp är barn och ungdomar. Och vilka är det som tar hand om dem? Jo, de ensamstående mammorna. Kvinnorna är inte bara arbetare och mödrar, de är även utbildare och de som sprider vidare värderingarna inom familjen.

Jag undrar var alla pappor är. De är oftast långt hemifrån för att söka jobb eller så har de lämnat familjen helt och hållet. De är därför upp till kvinnorna att dekonstruera strukturerna, däribland barnaga och machismo-attityden, som blivit så normaliserade i de Nicaraguanska samhället, menar Karla.

Hon lämnar mig med en svårtolkad blick som för tankarna till ett samtal jag hade med en av psykologerna på organisationen. Vi pratade om den trötthet och hopplöshet som sköljer över en inom det här arbetet, men som sekunden efter kan ersättas av en glödhet ilska och vilja som låter en kämpa vidare.

Johannes Rydinger, infopraktikant Nicaragua

Stort intresse av att diskutera våld och psykisk ohälsa i Peru

Under en dryg men otillräcklig timme i orten Machahuay fick föräldrar till skolbarn och ungdomar besök av en psykolog från grannortens hälsocenter. Besöket som anordnats av PDR var mycket uppskattat och det visade sig vara första gången som deltagarna träffade en psykolog.

Mötet mellan den unga psykologen Enmanuelle och det tjugotal föräldrar som dykt upp inleds något trevande. Några uppvärmningsövningar gör susen och efter en stund kommer frågorna haglande. Föräldrarna deltar också aktivt i presentationen om olika typer av våld och problematik hos skolungdomar som mobbing, ätstörningar och fenomenet cutting. Det sistnämnda har, liksom i många andra skolor runt om i världen, blivit en uttrycksform och ett självskadebeteende som främst unga tjejer använder sig av. Det finns ett fåtal fall än så länge i distriktet men risken är att det sprider sig, likt en trend.


Uppvärmningsövningar

En av de första frågorna kopplat till temat våld i hemmet handlar om alkoholism. Enmanuelle försöker ge ett kort svar på en invecklad problematik - det är en sjukdom som kan botas, men det inte är lätt.
Det finns uppenbart fortfarande funderingar kvar hos deltagarna kring temat.

Den unga psykologen kom med många värdefulla tips och delade varmhjärtat med sig av sina egna erfarenheter och familjesituation. Han pratade om vikten av att inte nöja sig med ett kort svar på frågan ”hur mår du?”. Han menar att det är oerhört viktigt att ge sig an utmaningen att få ett mer omfattande svar på hur ditt barn mår. När Enmanuelle undrade vilka som kramar sina barn varje dag syntes några försiktiga händer i luften varpå psykologen suckade lite och poängterade att man måste krama sina barn v a r j e  d a g.


Efter mötet med föräldrarorganisationen AMAPAFAS

När våld i hemmet diskuteras är det som vanligt främst mäns våld mot kvinnor som åsyftas. När psykologen antyder att även kvinnor utför sexuella trakasserier och våld kom ett brett leende från en man på sista raden - som om han inte riktigt trodde på det. Som vanligt kom också machokulturen på tal och hur den återskapas i vardagliga kommentarer och uppmaningar som ”gråt inte!” eller ”var en man!”. Enmanuelle menar att sådana uppmaningar starkt påverkar vissa unga pojkars beteende och att man som förälder bör tänka efter vilka budskap man vill förmedla till sina barn.

Det mest intressanta under kvällen var de informella samtal som ägde rum efter mötet när flera av deltagarna ville ha en avskild pratstund med psykologen. I efterhand fick vi veta att samtalen handlade om en man som blev misshandlad av sin fru, en mamma som kände sig ensam och deprimerad samt en pappa som hade svårt att förstå varför hans tonårsdotter inte kommunicerade alls. Problem som de uppenbarligen inte kan vädra och inte stöttas i. Den otroligt betydande samhällstjänsten, terapin,  når bevisligen inte ut till alla delar av området.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.

Våld och kriminalitet på Nicaraguas gator

Bristen på trygghet i samhället är uppenbar här. Vad är det egentligen som utgör en sådan stor skillnad mellan Sverige och Nicaragua? Hur lever och tänker folk här till skillnad från hemma? Fortfarande försöker jag få pusselbitarna på plats och jag gläds av att märka att jag blir lite klokare för varje dag.

Den så utbredda kriminaliteten kopplas direkt till kollapsen i samhället. Någon som är arbetslös väljer ibland, för att själv kunna överleva, att bli rånare eller att bli någon annan typ av brottsling. En stor del av den nicaraguanska befolkningen bor utomlands för att kunna försörja sig och sin familj. De flesta av dessa bor i Costa Rica och USA. Känslan av otrygghet blir för många så stor att de väljer att konsumera droger och/eller alkohol för att finna lugn och harmoni. Det är den snabbaste och enklaste vägen dit.

Dessa problem, som svårigheter att hitta arbete, hunger, migration och ökad drogkonsumtion, märks verkligen av i vardagen. Även polisens agerande eller icke agerande är särskilt tydligt. Dagligen hotas människors säkerhet av brottslingar. Brottslingar som ofta är indragna i droger, knarkhandel eller som utövar våld.

Citat från en man i Managua:

”Jag gick på marknaden och hade precis handlat klart. I mina händer hade jag påsar fulla av varor. Plötsligt kom det fram ett gäng män och en av dem satte en kniv mot min nacke. De slog ner mig på marken. Där låg jag utan att kunna göra något. Folkmassan som stod runtomkring gjorde ingenting. De bara tittade. Tjuvarna stal varorna och alla värdesaker jag hade på mig. När de sprungit därifrån och jag lyckats ställa mig upp, sa någon till mig ”hoppsan, blev du rånad?” Anonym –juli 2014

Varje dag hamnar jag i en eller ibland i flera situationer där jag ifrågasätter tryggheten i landet. Jag ser galler vid fönster och dörrar. Jag hör historier om våldtäkter och rån. Knivhot. Pistolhot. Män som stirrar med hungrande blickar i samma stund som de viskar ”åh min älskling!” med trånande röst. Jag ser människor som röker på. Alkoholpåverkade som slåss på gatan. Nyktra som slåss på gatan. Och jag tänker ”Herre gud, vart ska detta sluta?”.

Citat från en kvinna i Jinotega:

”En natt vaknade jag av ett ljud. När jag öppnade mina ögon såg jag två maskerade tjuvar i sovrummet. Den ena tog fram en kniv och satte den mot min hals. Han hotade att döda mig om jag inte gav dem alla värdesaker”. Anonym -augusti 2014

Jag funderar på vad jag själv hade gjort om jag levt under samma förhållanden som de fattigaste människorna i Nicaragua gör. Hur hade jag valt att överleva? Är valet egentligen så jäkla lätt? Hittar du inget jobb, din familj kan inte försörja dig och du inte har en enda krona i fickan till mat för dagen…ja, då kanske jag också hade valt att bli kriminell och bidragit till fortsatt osäkerhet för landets invånare. 

Klara Adrian, programpraktikant, Svalorna Latinamerika

De utsatta närmre än jag trott

Sigrid Petersson i Nicaragua, inlägg 9

När jag först kom hit, för snart fem månader sedan, hade jag viss kunskap om situationen när det gäller mänskliga rättigheter i Nicaragua. Det var mitt andra besök i landet och jag visste att jag skulle få se fattigdom på nära håll. Men det som till en början höll sig på avstånd, har med tiden krypit sig närmare.

När jag träffat barnen och ungdomarna på de olika aktiviteter som samarbetsorganisationerna anordnar, kommer de alltid välkammade, i sina bästa kläder. De är positiva och glada eftersom de får tid att umgås med varandra, leka och ibland besöka platser där de aldrig varit förut. Det tog tid för mig att förstå att de här barnen inte bara är där för att lära sig om sådant som kan hända andra barn, utan att många av dem själva lever i svåra situationer.

Vid ett tillfälle satt jag och Svalorna Latinamerikas informationsansvarige och samtalade med några barn som är engagerade i en kommunikationsgrupp hos en av samarbetsorganisationerna. Vi pratade om barnarbete och frågade naivt om de ”kände några barn som arbetar?” Mitt i frågan inser jag att det är ju de här barnen vi sitter och pratar med som själva arbetar.

Kanske var det vårt svenska perspektiv som låg bakom vårt antagande, kanske var det för att vi inte vill tro att barnarbete existerar, men till stor del berodde nog vår förutfattade mening på att de barnen vi satt och pratade med var vältaliga, engagerade personer i hela och rena kläder.

På liknande sätt har våldet kommit närmre och närmre. Till en början var det för mig något som man pratade om under de olika aktiviteterna. Något som de olika samarbetsorganisationerna arbetar med för att förebygga.

Fotmassage i grupp tillsammans med personal från Svalorna Latinamerikas fyra samarbetsorganisationer.

I samband med en programutvärdering var vi tillsammans med personal från Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer på en gård där vi skulle sova över. Innan vi somnar hör jag några av de yngre kvinnorna prata engagerat med varandra. De samtalar om våldsamma makar och alkoholiserade bröder. De här kvinnorna, som alltså dagligen arbetar med andra kvinnor i våldssituationer, har många av dem själva blivit utsatta.

Likaså när det gäller tonårsgraviditeter. Det var något jag hade läst om och som jag kände till var stort i Nicaragua. Jag visste att det var ett ämne som man talade om hos de olika organisationerna. Men genom att ha lärt känna de vi arbetar med lite bättre, får jag veta att flera av kvinnorna i personalen själva fick barn när de var i tonåren. Dessutom finns det bland ungdomarna de arbetar med flera gravida tonåringar.

Efter hand har jag insett att det är självklart att det är så. Att Svalorna Latinamerikas stöd går till de mest utsatta. Att det är de drabbade som får möjlighet att engagera sig för att förändra sin vardag och göra sina röster hörda. En hel del av personalen i de olika organisationerna började själva att engagera sig som en del av målgruppen. Därigenom har de både kunskap och förståelse inför de människor de möter.

Under min tid här har jag blivit imponerad av otaliga människor. Det handlar om personer i personalen med hälsoproblem som lyckas entusiasmera barnen med sitt engagerande sätt, om flickor som lever med våld i hemmet och trots det fungerar som ambassadörer för alla barns rättigheter, om pojkar som arbetar som vuxna och ändå har en stark känsla för vad som är rätt och fel. Listan skulle kunna göras mycket, mycket längre.

Ludopedagogisk övning där det dansades med färgglada band.

Att jag först inte förstod att många av människorna jag möter inom organisationerna bär på tunga historier och sorgliga minnen, beror på att de ger så mycket. Under alla aktiviteter jag har varit med på har det varit en positiv kärleksfull stämning. Det har skrattats, skojats, dansats och kramats. Det är starka personer. Människor som valt att ägna sina liv åt att förändra.

Efter allt jag sett och upplevt under de här månaderna fastnar en tanke i bakhuvudet; vart skulle de här människorna varit om organisationerna inte fanns?

Text och bild: Sigrid Petersson

SOFIE: Säkerhet - en fråga om frihet

Sofie Olsson i Bolivia, inlägg 2

Jag sitter i en minibuss, så kallad colectivo, på väg upp mot El Alto – miljonstaden som tidigare var en förort till La Paz, men som nu växt sig större än huvudstaden. Klockan är tio en fredagskväll och mörkret föll redan drygt tre timmar tidigare.

- Du är väl försiktig? varnar kvinnan bredvid mig, en bolivianska klädd i traditionell lång, vid kjol och med guldsmycken dinglandes i öronen.

I utkanten av El Alto, dagtid

El Alto är inte direkt det säkraste stället för en kvällspromenad på egen hand, speciellt inte som icke-bolivian. De vindlande gatorna saknar ofta namn så det krävs träning för inte vilset se sig omkring efter något riktmärke. Rånstatistiken är hög och i staden finns en utbredd fattigdom och ett flertal sociala problem. Lyckligtvis möter mina vänner mig när jag är framme, vilket lugnar både mig och min nyfunna bekantskap från bussen. 

La Paz däremot känns det helt annorlunda och ännu längre ifrån verkligheten i en del andra latinamerikanska städer. Givetvis är det som i vilken storstad som helst, där man bör undvika folktomma gator, välja taxi med omsorg och hålla hårt i sina saker i stora folksamlingar, men det finns inga militärer utposterade vid varje gathörn och jag kan utan problem gå ner till huvudgatan Prado för att titta på folk och insupa den levande atmosfären som är ett av La Paz främsta kännetecken. I myllret av människor, försäljare, trafik och kvällsöppna affärer känns det till och med säkrare än på en tom gata i Lund. Säkerhet är verkligen en fråga om frihet och det känns som ett privilegium att inte behöva stanna hemma för att det är för farligt att gå ut. 

Memory om kvinnors rättigheter

Om Bolivia känns som en relativt trygg samhällsmiljö, är det intrafamiljära våldet i landet desto mer alarmerande, med El Alto som en av statistikens bottenstäder. Arbetet för mänskliga rättigheter och mot diskriminering och våld är viktigt i kampen för att situationen ska förbättras. Därför känns Svalorna Latinamerikas stärkta rättighetsfokus som helt rätt väg att gå. När jag dessutom på väg till marknaden i lördags sprang på ett evenemang om rättigheter, blev jag stolt över att det trots allt vidtas åtgärder för att minska inskränkningen av rättigheter. Aktiviteten som lockade såväl barn som vuxna kombinerade lek med utbildning i rättigheter och anordnas varje vecka på olika platser i La Paz av la Defensoría del Pueblo, vars syfte är att bevaka att befolkningens rättigheter uppfylls. På frågan om hur de ser effekter av arbetet svarade Gabriela Sanchez, en av arrangörerna:

- Om så bara ett enda barn berättar att han nu vet att det är fel att slå kvinnor, så har vi vunnit massor.

Sofie Olsson

programassbolivia@svalorna.se

GIZELA: Berätta. Berätta om.

Gizela Stenfeldt i Nicaragua, inlägg 3

Som psykolog på Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisation MIRIAM möter jag många kvinnor och barn. De anförtror mig sina berättelser. Sina minnen, drömmar, tankar och känslor. Många berättelser är otäcka. Jag önskar ofta att det onda inte hade hänt.

Men, det har hänt. Kvinnor och barn våldtas, misshandlas, hotas och kränks. Berättelserna måste fram. Tystnad gynnar bara förövarna. Vi på MIRIAM står på de våldsutsatta kvinnornas och barnens sida. Utan undantag.

Mitt arbete på MIRIAM handlar till stor del om att stödja människors kamp för att skapa nya berättelser om sig själva och sina liv. De alternativa berättelserna, som alltid ligger på lut, kan lyftas fram och synliggöras. Mitt i allt det svarta finns också berättelser om hopp. Om mod. Och om nytt liv.

En kvinna berättar hur hon brutit upp från den våldsamma man hon levt med under många år. Han misshandlade henne så gott som dagligen. En natt försökte han döda henne i en park. Som tur var fanns det folk i närheten. Hon kom till sjukhuset i tid. Det blev vändpunkten. Nu bygger hon på en ny berättelse om sig själv och sitt liv. I den är hon en överlevare snarare än ett våldsoffer. Men vägen till ett liv där hon kan känna sig trygg är fortfarande lång.

Ibland lyser de alternativa berättelserna med sin frånvaro. De finns inte tillgängliga av olika skäl. En flicka berättar om den skam hon känner över att inte vara oskuld. Hon blev våldtagen av en släkting för första gången som sexåring. Som tonåring plågas hon nu av skuldkänslor för det sexuella våld som pågick under flera år. Hon skäms över sig själv. I hennes nya berättelse måste skulden läggas på den ende skyldige. Nämligen förövaren. Och hon släppas fri.

Att vara med i skapandet av nya berättelser är för mig ett privilegium. Det gäller att ge sitt allra bästa, och få de som söker hjälp att göra detsamma. Som den brasilianske biskopen och författaren Dom Hélder Câmara säger: "Så fint din hand hjälper en vinge att lyfta. Bara den aldrig förmätet tar sig själv för en vinge."

Gizela Stenfeldt

SOFIE: I Nicaraguas våld

Sofie Karlström i Nicaragua, inlägg 2

För precis ett år sedan lämnade jag Nicaragua. Då trodde jag aldrig att jag skulle återvända. Jag hade blivit misshandlad, förföljd och hotad till livet.

Men här är jag. Drygt en månad har gått sedan jag kom tillbaka. Och det har inte gått en dag utan att jag har frågat mig själv varför jag utsätter mig för det här. Igen.

För det är påfrestande att leva i Nicaragua. Att dagligen höra talas om våldtäkter, sexuella övergrepp och mord på kvinnor, där förövaren gått fri utan straff. Samhället är på många sätt laglöst och kvinnors rättigheter är i praktiken så gott som
obefintliga.

Jag behöver bara gå ut på gatan utanför mitt hus för att se barn som är gravida. För är man 13-14 år så är man ett barn, även i Nicaragua. Många av dem har blivit utsatta för övergrepp, ofta av en nära släkting.

Uttrycken för den patriarkala samhällsstrukturen är påtagliga. När jag rör mig i det offentliga rummet blir jag ständigt reducerad till en kvinnokropp. Majoriteten av männen jag går förbi på gatan våldför sig på mig med sina ord, genom att ta sig rätten att tilltala mig som ett objekt, som ett djur.

En universitetslärare gör sexuella anspelningar när jag intervjuar honom. En tonårskille cyklar förbi och slår mig på rumpan. En taxichaufför låter blicken sakta glida upp och ner längs min kropp, ler på ett motbjudande sätt och säger: ”Var inte rädd, jag ska inte göra dig illa”.

Exemplen tar aldrig slut.

Så varför utsätter jag mig?

För att jag är övertygad om att jag genom att göra min röst hörd, kan få andra röster att höras. För att jag tror på Svalorna Latinamerikas arbete för kvinnor och flickors rättgheter. För att jag vet att de organisationer som vi samarbetar med här gör skillnad. För att det civila samhället bär upp Nicaragua, och täpper till hålen i skyddsnätet som regeringen inte bryr sig om att laga. Därför.

Sofie Karlström

SOFI: Mäns våld mot kvinnor är norm i Bolivia

Sofi Önneby i Bolivia, inlägg 7

Elva grannfruar i 30 och 40-årsåldern sitter på jordhögar och stickar. De väntar på att dagens workshop om mäns våld mot kvinnor ska börja. Sedan ett år tillbaka går kvinnorna en kurs i mänskliga rättigheter som en av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer leder.

Vi befinner oss på en gårdsplan framför ett turkost målat hus i staden El Alto. Tvätten hänger på tork och aymarakvinnorna på marken tar vänligt men blygt emot mig och min kollega. Inom kort inleder socialarbetaren Raquel workshopen.

Kvinnorna ombeds att analysera texter om våld för att sen redovisa vad de kommit fram till. Stora vita papper, skrivna på med spritpenna, klistras upp på muren framför oss och olika former av våld rabblas upp; sexuellt våld, fysiskt våld, psykiskt våld, ekonomiskt våld, politiskt våld. Klart och tydligt framför allas våra ögon står att mäns våld mot kvinnor finns överallt och inom livets alla områden, i Bolivia precis som i Sverige. Ända skillnaden är att det är vanligare i Bolivia.

I Bolivia utsätts sju av tio kvinnor för någon form av våld minst tre gånger om året. Den statistiken kan mycket väl innebära att vissa misshandlas dagligen och att de övriga tre av tio utsätts två gånger per år. För 14 år sedan instiftades lagen mot våld i hemmet och sedan dess har endast tio misshandlande män dömts till fängelse i Bolivia.

En boliviansk vän berättar för mig att det är vanligt att pappan till en våldtagen flicka gör upp med förövaren om så lite som 100 kronor i kompensation för att inte anmäla våldtäkten. Enligt boliviansk lag kan även den våldtäktsman som går med på att gifta sig med sitt offer undgå straff. Fyra av tio kvinnor på den bolivianska landsbygden har våldtagits av män de inte känner. Hur många har då våldtagits av någon de faktiskt känner?

Dagens workshop har återväckt min ilska över hur världen passivt ser på, eller snarare blundar för, vår tids största brott mot mänskligheten; mäns våld mot kvinnor världen över.

En av kvinnorna på workshopen upprepar gång på gång under sin presentation:

-De borde inte göra så här mot oss, de borde inte göra så här mot oss.

Sofi Önneby

infobolivia@svalorna.se