SOFIE: Kärlek i regnbågens alla färger

Sofie Karlström i Nicaragua, inlägg 3

De står och håller om varandra mitt i parken. Utstrålar kärlek och ömhet. Kysser varandra, smeker varandra längs ryggen. Han: lång, mörk, lockigt hår. Han: kort, slank och snaggad.

För mindre än två år sedan var deras förhållande ett brott i Nicaragua. I artikel 204 i lagen kunde man läsa att allt sexuellt umgänge mellan personer av samma kön var sodomi, ett brott belagt med ett till tre års fängelse.

Med det var då.

Nu är det måndag den 28 juni 2010 - den internationella dagen för sexuell mångfald. Vädergudarna är nådiga och håller tillbaka regnet uppe i de mörka molnen. På Carretera Masaya, en av de största gatorna i huvudstaden Managua, har trafiken stannat. Mitt på bilvägen går festklädda flator, transvestiter, bögar, bisexuella och heteros med gayflaggan höjd. De bär plakat med budskap om sina rättigheter. De sjunger och dansar till elektromusiken som pumpas ut från ett par knastrande högtalare på ett bilflak. Glädje, stolthet och mod. Några byggarbetare på trottoaren stannar upp, lyfter på hjälmarna och stirrar förbryllat.

Efter drygt en timmes paradtåg genom staden når festen fram till slutmålet, rondellen Metrocentro. Ett hundratal personer trängs kring scenen som byggts upp dagen till ära. Nakna rumpor, skyhöga klackar, fjädrar och målade ansikten. Runt om på trottoarerna har människor stannat upp för att bevittna spektaklet.

Samira Montiel, regeringens nyutnämnde ombud för diskrimineringsfrågor gällande sexuell mångfald, stiger upp på scenen. Under svepande regnbågsflaggor skriker hon ut:

- Här finns lesbiska, bögar, transexuella och bisexuella. Vi vill inte bli accepterade, vi vill bli respekterade! Här idag ser världen ett bevis på vår kamp. Och det känns som att vi drömmer med öppna ögon.

Sen är det dragshowartisten Trevi Tormentas tur i strålkastarljuset. Iklädd en lång rosa balklänning och med tårfyllda ögon, framför hon en gripande teaterscen där hon vägrar sätta på sig jeans och skjorta, trots att hon blir hånad och slagen. I slutet av scenen håller hon upp ett plakat med texten: ”Fly inte in i drogerna”. Och hon möts av publikens applåder och jubel.

Sofie Karlström

SOFIE: I Nicaraguas våld

Sofie Karlström i Nicaragua, inlägg 2

För precis ett år sedan lämnade jag Nicaragua. Då trodde jag aldrig att jag skulle återvända. Jag hade blivit misshandlad, förföljd och hotad till livet.

Men här är jag. Drygt en månad har gått sedan jag kom tillbaka. Och det har inte gått en dag utan att jag har frågat mig själv varför jag utsätter mig för det här. Igen.

För det är påfrestande att leva i Nicaragua. Att dagligen höra talas om våldtäkter, sexuella övergrepp och mord på kvinnor, där förövaren gått fri utan straff. Samhället är på många sätt laglöst och kvinnors rättigheter är i praktiken så gott som
obefintliga.

Jag behöver bara gå ut på gatan utanför mitt hus för att se barn som är gravida. För är man 13-14 år så är man ett barn, även i Nicaragua. Många av dem har blivit utsatta för övergrepp, ofta av en nära släkting.

Uttrycken för den patriarkala samhällsstrukturen är påtagliga. När jag rör mig i det offentliga rummet blir jag ständigt reducerad till en kvinnokropp. Majoriteten av männen jag går förbi på gatan våldför sig på mig med sina ord, genom att ta sig rätten att tilltala mig som ett objekt, som ett djur.

En universitetslärare gör sexuella anspelningar när jag intervjuar honom. En tonårskille cyklar förbi och slår mig på rumpan. En taxichaufför låter blicken sakta glida upp och ner längs min kropp, ler på ett motbjudande sätt och säger: ”Var inte rädd, jag ska inte göra dig illa”.

Exemplen tar aldrig slut.

Så varför utsätter jag mig?

För att jag är övertygad om att jag genom att göra min röst hörd, kan få andra röster att höras. För att jag tror på Svalorna Latinamerikas arbete för kvinnor och flickors rättgheter. För att jag vet att de organisationer som vi samarbetar med här gör skillnad. För att det civila samhället bär upp Nicaragua, och täpper till hålen i skyddsnätet som regeringen inte bryr sig om att laga. Därför.

Sofie Karlström

SOFIE: Långt ifrån Hollywood

Sofie Karlström i Nicaragua, inlägg 1

Managua, 8 mars 2010. Den internationella kvinnodagen firar hundra år. Cirka tusen kvinnor och män demonstrerar på huvudstadens gator. Budskapet är tydligt - kvinnors rättigheter måste respekteras och straffriheten ta slut.

Solen skiner på svettiga pannor, slagord ropas ut genom megafoner. Folk bär t-shirts, banderoller och flaggor med olika budskap. ”Slut på straffriheten, förövarna i fängelse!”. ”Våld mot kvinnor är våld mot de mänskliga rättigheterna!”.

- De politiska partierna förhandlar med kvinnors rättigheter. Demokratin fungerar inte om inte kvinnorna finns!, ropar en representant från organisationen Red de Mujeres contra la violencia (Nätverket Kvinnor mot våld).

Det är min första dag som informationspraktikant i Nicaragua. Roxana Ortiz, Svalornas informationsansvarig i Nicaragua, går bredvid och ger mig instruktioner. Hon har sju månader gamla Julian i bärsele på magen och ett paraply, anteckningsblock, penna och kamera i händerna. Roxana pekar ut de mest framstående personerna i kvinnorörelsen och intervjuar dem på plats i demonstrationståget.

Jag intervjuar en kvinna på gatan. Hon heter Ivana Díaz och bär en liten flicka på höften.

- Mina förhoppningar för framtiden är att de män som mördar, våldtar och misshandlar kvinnor ska hamna i fängelse. Nu är de fria att göra vad de vill, säger hon.

Förra året mördades 79 kvinnor i Nicaragua. Det är den officiella siffran, men mörkertalet anses vara stort. I Sverige mördades 153 kvinnor under hela 2000-talet. Jämför man Sveriges nio miljoner invånare med Nicaraguas fem, är skillnaden ganska stor.

Nicaragua är ett av få länder i världen som har totalt abortförbud. En stor del av flickorna och kvinnorna i landet är mycket utsatta och får inte sina grundläggande rättigheter tillgodosedda. Men här finns också en kraftfull kvinnorörelse som ser till att saker förändras.

Senare på dagen går jag in på Svenska Dagbladets hemsida. Efter att ha scrollat ganska långt ner på förstasidan hittar jag artiklarna med koppling till kvinnodagen. Under rubriken ”Perfekt på kvinnodagen” läser jag att den nya säsongen av Svenska Hollywoodfruar börjar idag.

Länge leve den internationella kvinnodagen!

Text och foto: Sofie Karlström