Ida Lövestam i Peru, inlägg 4
När jag kom hit ifrån Sverige slogs jag av värmen. Jag tog av mig mina långärmade tröjor, kavlade upp jeansen och drog på mig sandaler. Förbryllades av peruaner som gick omkring med jacka, långbyxor och skor under den starka solen. Men pö om pö utan att tänka särskilt mycket på det tog jag på mig mer och mer kläder, och efter ett tag märkte jag hur jag började tänka att de där turisterna måste vara galna – gå omkring med kortbyxor och T-shirt på kvällstid...?
Men inte ens turisterna har kortbyxor längre. Hösten har kommit till Arequipa och även om dagarna kan vara varma så kommer kvällen så småningom. Sitt på en bänk när solen går ner och du känner kylan sakta vandra upp för kroppen i takt med solens nedgång.
”Det här är väl ingenting emot kylan i ditt land?” svarar folk frågande när jag säger att jag fryser. Och drar ljudligt efter andan när de får svar på hur många minusgrader det blir som kallast i Sverige. De förvånas över att jag inte är van vid kylan. Men även om vintern i Sverige får det att bita i kinderna av kyla, och även om jag fryser tårna av mig när jag väntar på nattbussen som aldrig kommer, så öppnar jag sen dörren till ett uppvärmt, välisolerat hem. I Sverige sover jag aldrig med fleecetröja på, jag brer inte ut en sovsäck ovanpå mitt täcke och jag har aldrig mössa på inomhus. Treglasfönster och värmeluftspumpar gör det möjligt att tycka om den svenska vintern.
Arequipa ligger på drygt tvåtusen meters höjd. Högre upp, inte långt härifrån, är man omgiven av landsbygd. Där är kylan intensivare och vinden starkare. Där tultar småbarn omkring och skaffar sig köldskador på sina kinder. För där finns koftor och mössor och sockor och vantar. Men ingen väggisolering. Och inte en tanke på treglasfönster.
Ida Lövestam
1 kommentar:
Justnu när jag är nyligen hemkommen från Arequipa, och det visserligen är vår och sommar här, skulle jag hellre vara i Peru!
Skicka en kommentar