Vi har väntat länge nog nu tycker jag, så med risk att uppröra en och annan SMHI-fantast och kalenderperfektionist så tänker jag säga det; sommaren är här!
Innan vi sänker tempot är det hursomhelst dags att köra gaspedalen i botten en sista gång. På kansliet här i Stockholm har parollen ”… men det där behöver vi inte tänka på förrän i maj” ljudit som något slags mantra i korridoren under våren. Den meningen har vaggat in oss i något slags tryggt lugn, ända tills någon satte orden i halsen för ett par veckor sedan. Det är som om vintermånaderna är så evighetslånga att allt som kan förknippas med uteserveringar, sandaler och trädgårdsskötsel mest känns som en vit lögn man drar för att få småbarn att sluta tjata. Mitt uppe i informationsturnéer, konferensdagar på Sida, stödkonserter och mors dag-manifestationer har vi i alla fall blivit varse om att det där med maj faktiskt är något som finns på riktigt. Vips har vi därmed fått en ny påstådd sanning att avvaktande betvivla, nämligen den att vi praktikanter alldeles snart avslutar vår tid på Svalorna Latinamerika. Men även detta är sant. Det lär man väl inse nånstans i början av nästa vecka, när det blir dags att ställa i ordning sitt skrivbord för nästa praktikant som ska flytta in.
Allt eftersom planerade aktiviteter äntligen genomförs och praktiköverlämningsbreven börjar ta form får man också tillfälle att tänka tillbaka på tiden som varit. Våren 2011 har varit minst sagt händelserik. För egen del har jag fått en ny förståelse för hur organisationsarbete kan se ut och hur det är att arbeta för målgrupper som befinner sig på andra sidan jorden. Jag har lärt mig om hur frustrerande det kan vara att arbeta under knappa resurser, men också hur det kan föda kreativa och nytänkande lösningar.
Världen av biståndsarbete och utvecklingsstöd är i ständig rörelse och förnyelse. Ingenting är någonsin skrivet i sten, mer än det engagemang och den glöd man möter hos många som valt att ägna sin vardag åt att arbeta för en lite bättre värld. Jag har sprungit på många seminarier, temadagar och kurser, ordnat frivilligmöten och stått vid infobord. Jag har pratat och pratat och pratat med olika sorters människor. En hel del av dem har varit skeptiker som fastnat i någon slags föreställning av att ”rädda världen – människorna” ägnar mer tid åt att fika och sätta blommor i håret än vad svenska folkets skattebetalare någonsin borde godkänna. Skeptikerna kommer alltid att finnas och bästa sättet att hantera dem är definitivt inte att vända ryggen till. Tvärt om kan det vara någonstans mitt emellan dig själv och den som ser världen ur en annan synvinkel som de mest effektiva och intressanta idéerna finns.
Det händer grejer! Nya generationer och några modiga uppstickare från de äldre åldersgrupperna verkar mer och mer villiga att sudda ut gamla, svartvita föreställningar. Det är på tiden. För i en såndär svartvit värld ryms inte särskilt många fantasifulla lösningar och det råder väl inga tvivel om att det är just såna vi behöver för att nå de där målen som alla pratar så väldigt varmt om?
Jag vill avsluta med blommor i håret, inte för att provocera, utan för att jag gillar blommor. Tror nästan jag pluggar ur mina hörlurar så att alla kan höra den här gången. Nadja är med mig vet jag. Här kommer den igen. Nu kör vi. Släpp in solen! Glad sommar, vi ses i höst!
http://www.youtube.com/watch?v=Q8DkmzIcDeA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar