PERNILLA: Saknade oljud

Pernilla Nordvall i Peru, inlägg 4

I Arequipa är det mycket oväsen. Kostant. Ropande människor, skällande hundar, sopbilar som spelar klassisk musik på öronbedövande volym och inte minst det evinnerliga tutandet. Högerregeln är här ett tillsynes okänt koncept och istället för att sakta in i korsningarna så tutar man och hoppas på att högre makter ombesörjer att den trafik som eventuellt kommer på de korsade gatorna släpper fram en. Ett oljud som jag dock saknar är ljudet av ambulanssirener.

När jag var liten läste jag en bok där huvudpersonen tyckte att ambulanssirener var obehagliga eftersom de fick henne att tänka på människor som har ont. Jag tänkte att människor får inte ont av ambulanssirener – tvärt om. Människor blir skadade och sjuka ändå och ljudet av utryckningsfordon betyder att hjälp är på väg. Sedan dess har ambulanssirener fått mig att känna mig trygg.

I min hemstad Malmö hör jag ambulanser i stort sett varje dag. Malmö är en stad med cirka 300 000 invånare. I Arequipa bor det ungefär tre gånger så många människor och jag kan räkna de tillfällen som jag sett eller hört ambulanser här på ena handens fingrar. Detta borde inte bero på att behovet är mindre än i Malmö.

Strukturell orättvisa är det fina akademiska ordet för detta fenomen. Detta betyder att det finns en skevhet i fördelningen av världens resurser, vilket betyder att samma person får olika möjligheter beroende på var i världen hon är född. I Malmö finns det gott om ambulanser och storleken på din plånbok bestämmer inte om du får expresstransport till sjukhuset. I Arequipa tiger sirenerna stilla.

Pernilla Nordvall