Ida Lind i Bolivia, inlägg 3
”De Dödas Dag” i Bolivia, även kallad ”Alla Helgons Dag”, börjar mitt på dagen den första november varje år. Under ett dygn kommer nära och kära som avlidit på besök till familjerna, som tar emot dem med blommor, mat och musik.
Foto: Avery Leigh White
Det är inte vilken mat som helst som lagas och bakas utan mycket av det har ett symboliskt värde. Ett exempel är att man bakar bröd i form av en stege, för att de framlidna ska kunna klättra upp till himlen, eller i form av en häst, för att de snabbt ska kunna transportera sig tillbaka.
Dessutom bakar man något som på aymara kallas ”tantawawas” som gav mig ett lite obehagligt intryck först. Det är bröd formade som dockor med målade, inbakade barnansikten.
När jag går vägen upp mot kyrkogården är gatan kantad med försäljare som staplar dessa ”bröddockor” på sina bord, tillsammans med sötsaker och pyttesmå glasflaskor med läsk och öl som man ska sätta vid graven.
Det första jag ser när jag kliver in på kyrkogården är stora cementlängor och det tar någon sekund innan jag förstår att allt är gravar och att man här begraver personer på höjden för att få plats med alla. Vissa gravar har bara ett tomt hål där man ställt blommor medan andra är lyxigt inglasade. Vissa har bilder på de avlidna. I vissa brinner ljus. I vissa ligger frukt, bröd, cigaretter och drickor. Tustentals personer är på besök under denna dag men de är inte klädda i svart och det är ingen sorgsen stämning. Vissa gråter men samtidigt hörs det sång och musik, det dansas och det skrattas.
Till en början känner jag mig påträngande, som att jag spionerar på en begravning och jag är rädd att familjerna ska tycka att jag lägger mig i deras privata angelägenheter. Efter att min vän som är fotograf, gått fram och pratat med personer, tagit deras portätt och jag sett deras glada reaktioner känner jag mig tryggare. Ingen ifrågasätter att jag är här och deltar i sorgen/festen.
Grupper med musiker går runt och spelar för de avlidna, om familjerna så önskar och mot en billig penning förstås. Vi sätter oss ner på en trappa och lyssnar när ett tiotal unga killar, med bastrummor, cymbaler, panflöjter och gitarrer, spelar och sjunger en glad melodi. Det är så vackert och jag känner ett leende sprida sig mitt på den centrala kyrkogården i La Paz.
Text och foto: Ida Lind
Porträttfoto: Avery Leigh White
infobolivia@svalorna.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar