SANNE: Tillbaka i Bolivia

Sanne i Bolivia, inlägg 1

Äntligen händer det som jag har sett fram emot i flera år. Äntligen är jag tillbaka i mitt underbara och kontrastfulla Bolivia.

Då jag först kom till Bolivia 2005 träffade jag ett land plågat av social oro och politiskt kaos. Faktiskt var situationen så instabil att jag fick rådet att ställa in min resa. Beslutet om att ändå åka iväg blev livsförändrande och resulterade i kärlek mellan olika kulturer och mötet med ett land som på så många olika sätt porträtterade ojämlikhet och orättvisa. År 2005 var det bolivianska samhället paralyserat av strejker och livsmedelsförsörjningen till flera av de stora städer hade blivit avskuren. Presidenten avgick, den efterföljande presidenten ville avgå men fick inte. Sen kom presidentvalet i december 2005 som synliggjorde samhällsförändringarna som ändå hade varit på gång under lång tid. Valet av Evo Morales som president skapade ett hopp om förändring och förbättring. Ursprungsbefolkningen

som aldrig förr hade haft en politisk röst fick nu en helt ny roll och påbörjade ett uppror mot den extrema sociala- och ekonomiska ojämlikheten i Bolivia. På gatan såg man ursprungsbefolkningen marschera med en nyvunnen stolthet och när jag pratade med folk kändes det som att där fanns ett uppriktigt hopp om försoning och anspråk på jämlikhet oberoende av klass och kulturell bakgrund.

Då jag kom tillbaka till Bolivia i slutet av 2008 var den sociala och politiska oron tillbaka i Bolivia. Det kändes som att Bolivia var på gränsen till inbördeskrig och den kulturella splittringen mellan bolivianer i öst och i väst var större än någonsin. Ännu en gång hade ras och kultur blivit en viktig faktor på den politiska agendan och detta påverkade allvarligt kampen om försoning som hade varit så närvarande efter valet 2005. Den politiska retoriken från oppositionen i det östra Bolivia var präglad av avståndstagande från ursprungsbefolkningens kultur i det västra Bolivia medan retoriken från väst kännetecknades av ett avståndstagande från den "vita" befolkningen i öst. Jag upplevde denna interna splittring i Bolivia som en identitetskris; grovt sagt ville den västra delen av Bolivia göra upp med kolonialismens förtryck och hitta tillbaka till deras ursprungliga kulturella rötter medan den östra delen av Bolivia inte ville förknippas med ursprungsbefolkningens kultur utan det vita och moderna. Det verkade vara en kamp om att definiera vad det betyder att vara bolivian. Trots den nya politiska författningen som kom 2009, som säkrade Bolivia som ett plurinationellt land, verkade det som att det hade blivit viktigare än någonsin att definiera vad och vem man är som bolivian.

Idag, 2011, är den politiska och sociala situationen i Bolivia fortfarande för komplex för att kunna redogöras för i en blogg som denna. Bolivia kämpar fortfarande för att positionera sin kulturella identitet i en världen styrd av kapitalism och globalisering versus respekt för ursprungsbefolkningens kultur och önskningar, något som blev illustrerat under TIPNIS-demonstrationerna. Idag, när jag går på gatan i La Paz upplever jag att där har hänt sociala förändringar. Där finns fortfarande extrem fattigdom men det verkar som att regeringens metoder har skapat förändringar för några människor medan andra fortfarande lever utan sociala och politiska rättigheter. Den politiska retoriken om miljön och pachamama (Moder Jord) verkar vara långt ifrån verkligheten då gatorna drunknar i sopor. Evo Morales popularitet dalar och många bolivianer uttrycker att de känner sig exkluderade av regeringens retorik om vad det betyder att vara Bolivian. Vad framtiden bjuder på kan bara tiden utvisa…

Text: Sanne Orozco Jensen

Foto: Svalorna Latinamerika