Johanna Sellberg i Sverige, inlägg 2
Ni som känner mig vet att mycket av min praktiktid hittills upptagits av planering inför den internationella kvinnodagen, och evenemanget gick lyckat av stapeln i torsdags. För mig blev det ett heldagsevenemang i bokstavlig bemärkelse men jag hann tyvärr inte ta del av några föreläsningar själv. Svalorna Latinamerika hade tillsammans med många andra organisationer bokbord och det minglades friskt mellan borden. Bland annat visade Soroptimisterna upp en svensk uppfinning som används för att rena vatten och bland annat testats i Kenya. Vattenrenaren drivs av solenergi och filtrerar på 5 timmar bort bakterier och smuts ur vattnet och 10 liter hälsoskadligt vatten har på bara några få timmar blivit rent!
Disktrasorna låg bredvid vårt infobord och tillhörde Miljöpartiet. Det är en del i deras kampanj för att uppmärksamma ojämlikheten som fortfarande råder mellan män och kvinnor i Sverige. De gör även en intressant koppling till föräldraledigheten då män enbart tar ut cirka 20 procent av föräldraledigheten och på vilket sätt det hämmar jämställdhet. Disktrasan bor numera i mitt lilla ”kök”.
Slutligen då, sopberget. Stockholm är långt ifrån ett sopberg, även om jag blev väldigt förvånad över att det inte finns någon sopsortering i det området där jag bor. Glasflaskor, konservburkar och papper, allt går i samma gröna tunna. Det tar mig emot, och jag är som sagt förvånad med tanke på hur svenskar gärna klappar sig själva på axeln när de pratar om sophantering och återvinning. Situationen i Latinamerika är tyvärr inte lika förvånande. I de länder jag besökt och bott i finns inget etablerat återvinningssystem, något som det säkerligen finns många orsaker till. Jag minns att det var någon under min Rosa Bussarna-resa i Sydamerika som skojade och sa att i Anderna så fanns det buskar där det växte plastpåsar…
Igår var det sop- och soppkväll på Bio Rio där sophantering i Nicaragua och Indien var på tapeten (och det bjöds på soppa). Arrangerade gjorde IM, Fair Trade Center. Svalorna LA deltog med en fotoutställning med och av en grupp arbetande barn i Somoto i Nicaragua. En film som speciellt berörde mig handlade om mobiltelefoner och hur elektronikavfall dumpas i exempelvis Indien. Där satt kvinnor och doppade kretskort i syrabad för att få plasten att smälta så att den värdefulla kopparn skulle friläggas. I Nicaragua finns Centralamerikas största soptipp och man beräknar att cirka 3000 människor jobbar där, flera av dem bor även på soptippen. Jag skämdes när jag insåg att jag är inne på min sjunde mobil. Vi konsumerar i en takt som inte är hållbar och det är främst inte vi européer som betalar priset.
Som lundabo har jag vid ett flertal tillfällen bestigit ”Monte Composti”, antingen med pulkan släpandes efter mig, eller förvirrad med en orienteringskarta i handen. Jag tror att de flesta lundabor vet vad som gömmer sig under S:t Hans backar. Skillnaden var att man i Lund på 60-talet kunde göra om soptippen till ett grönområde. Denna möjlighet finns inte i många utvecklingsländer, soporna läggs på hög och barnen letar med fara för liv och hälsa efter värdefulla saker som kan bidra till familjeekonomin. En liten sak för föräldrarna att tänka på när deras barn leker på Monte Composti.
Text och foto: Johanna Sellberg
kampanj@svalorna.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar