En vän till mig introducerade begreppet "misärturism" för mig när jag hälsade på honom i Peru för fyra år sedan, ett vanligt förekommande fenomen bland västerlänningar på resande fot eftersom det är väldigt lätt att falla in i romantiseringen av fattigare och billigare länder. För mig, som fotograferar både på fritid och i mitt yrke, är det till exempel betydligt intressantare att fota ett plåtskjul i utkanterna av en nicaraguansk stad än en villa i en medelsvensk stad. Löst hängande elledningar, ojämna grusvägar och fallfärdiga bilar är helt enkelt alltid mer fotogeniska än nyvaxade leasingbilar, perfekt klippta gräsmattor och mexitegel.
En klassisk klyscha är också att folk i varmare länder är så mycket gladare. De dansar och sjunger medan vi svenskar sitter i ett hörn på puben och dricker oss fulla tills vi inte kommer ihåg när vi gör bort oss. Vi klagar över kylan och mörkret i Sverige och över hur dåliga vi är på att vara sociala. Nä, spontanitet, glädje, rytm och värme gör livet bättre i de här fattigare länderna - eller gör det?
Medan vi inför semestern beklagar oss över att sökmotorerna på internet inte kan hitta en tillräckligt billig resa till Sydamerika utan övernattning i London, eller får beslutsångest över en all inclusive-resa till Thailand kontra en lite mer våghalsig safaritripp till Kenya, har de flesta nicaraguaner knappt råd att ta bussen till något av grannländerna. Två, tre veckor om året flyr vi något som många människor här inte ens har råd att drömma om. Vi åker till ett varmare land, njuter av det lugna, avslappnande livet, köper frukt av killen som drar samma kärra upp och ner för gatan under hela dagen och dricker en piña colada som kostar lika mycket som bartendern tjänar under en halv arbetsdag samtidigt som vi konstaterar att "såhär skulle man ha det var dag".
När jag i början av min vistelse besökte Las Peñitas vid stillahavskusten här i Nicaragua träffade jag en tjej från Alaska med just denna inställning, trots att hon precis skämts ögonen ur sig för att hon tjänar lika mycket på en kvart som killen i receptionen gör under en hel dag.
– Livet är bättre här, säger hon.
– Om det är det, hade du inte stannat kvar då? undrar jag
– Men det är svårt att bara flytta hit. Vad ska jag göra här?
– Om livet verkligen är bättre här hade du väl sett till att hitta ett sätt att stanna.
– Ja, det är väl i och för sig sant.
Nu säger jag inte att man ska resa runt med dåligt samvete, "white guilt" som amerikanarna så passande kallar det. Turismen är trots allt viktig för dessa länder, så spendera så mycket som möjligt, förundras över prisläget och unna dig det där lilla extra, men det är samtidigt viktigt att inte glömma vad som ligger bakom de billiga priserna.
Amerikanskan fattade min poäng, men huruvida det påverkade henne åt ena eller andra hållet eller överhuvudtaget för den delen vet jag inte. Det viktiga, enligt mig är att sätta allt i relation, inte bara till ens eget hemland. Pizzan jag betalade 40 kronor för häromdagen, kostade till exempel en tjugondel av vad hemhjälpen i vårt hus tjänar under en månad.
Det tål att tänkas på - och Sverige kanske inte är så dumt att bo i trots allt.
Simon Lundh
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar