MALENA: På högre höjder

Malena Rivero Friström i Peru, inlägg 1

Min sista vecka i Sverige fick jag återgående frågan om jag var nervös inför min resa till Peru. Jag stannade alltid upp och försökte känna efter om där fanns någon gnutta oro i kroppen, men jag kom alltid fram till samma svar att så inte var fallet då jag mest kände mig exalterad inför mitt kommande äventyr. Panik uppstod dock när jag tre dagar före avresa slog på nyheterna och fick se att Spanair, som jag skulle flyga med till Madrid, hade gått i konkurs. Ett frenetiskt letande efter en ny biljett uppstod, och efter att denna var inköpt hade min resplan ändrats och jag hade helt plötsligt bara en dag kvar i Sverige för att ordna med allt praktiskt och ta farväl av nära och kära.

Hettan i Lima gav min vitbleka hy en omgång som resulterade i att jag köpte solskydd faktor 50+. Med shortsen på landade jag efter en och en halvtimmes flygresa till min förvåning i ett dimmigt och ruggigt Arequipa. Visst hade jag luskat ut att det var regnsäsong i bergen, men att säsongen betraktas som vinter av befolkningen medan det är sommar på playan hade gått mig förbi. De två första veckorna spenderade jag insvept i alla mina tröjor samt en fleece filt som de förra praktikanterna lämnat kvar. På eftermiddagarna, någon gång mellan 15.00 och 17.00, började regnet ösa ner utan uppehåll (bör nämnas att regnperioden har varit den värsta på tio år), och jag traskade var kväll hem från kontoret med paraplyet i högsta hugg. Paraplyet hjälpte dock inte mot att skorna blev genomdränkta efter att ha behövt kliva igenom mindre floder som bildades på var och varannan gata, eller att förbipasserande bilar skvätte ner mig när de brådskande körde förbi.

Regnsäsongen verkar nu ha nått sitt slut för detta året och jag har äntligen kunnat betrakta min vackra omgivning, med bergskedjor som omringar ”den vita staden bakom vulkanen”. Jag har tillbringat kvällar och helger åt att vandra runt i den pittoreska staden med sina många fascinerande koloniala byggnader och har dragit slutsatsen att jag trivs över förväntan här. Arequipeñanerna är trevliga och fulla av liv, och inte minst kärleksfulla. Aldrig har jag sett så många par tätt omslingrade och kyssande på gatan mitt på ljusa dagen, och alla-hjärtans-dag (eller ”el día de los enamorados”) var inget undantag: gatorna fylldes av heliumballonger i alla dess kärleksformer och kostymklädda män sprang genom stadens gator med famnarna fulla av rosor. 

Festligheterna fortsatte med den årliga karnevalen som i vanliga fall urartar i ett stort vattenkrig. I år, då kylan har hållt i sig lite längre än vanligt, bytte man omtänksamt ut vattenballongerna och vattenhinkarna mot skum i alla dess färger. Som turist med kameran i högsta hugg var jag ett populärt mål bland folkmassorna. Förbipasserande räckte mig papperssetvetter och dansen fortsatte genom staden.  

Min första dag på kontoret, som är beläget mitt på gågatan i centrum, kände vi av ett litet jordskalv som på sätt och vis kändes som ett litet välkomnande för mig. Sedan dess har jag kastats in i landkontorets arbete med allt från genusföreläsningar, kvartalsplanering och utvärderingar av programmet för mikrokrediter till översättning av årsrapporten. Jag har till och med hunnit med ett besök i Majes, området för det avslutade programmet för landsbygdsutveckling (PDR). 

Härnäst ser jag fram emot att resa till Castilla Media, det geografiska området för det nya programmet för landsbygdsutveckling (PDR II) som är under utveckling. I väntan på att vägarna repareras efter de kraftiga regnen sitter jag här på kontoret, dricker ”de-cocainated”  coca-te (som visst är bra för att anpassa sig till högre höjder) och lär mig mer om programplanering.

Text och foto: Malena Rivero Friström

programassperu@svalorna.se