CERESE: Fenomenet plastpåse

Cerese Olsson i Nicaragua, inlägg 2

-Illegala soptippar sprider ut sig över Ciudad Sandino- står det att läsa i måndagens El Nuevo Diario som jag bläddrar igenom på kontoret. Det är bara en av många annonser den senaste tiden som tar upp problemet med Nicaraguas sopor. Det kändes nästan oundvikligt att jag skulle skriva någonting om den mängd plast, kartong, metall och allt annat möjligt skräp som upptar gator, diken, stränder och vattendrag. Det gör alltid lite ont i hjärtat att se Nicaraguas annars så bildsköna landskap nedskräpade. För mig blir konsumtionens konsekvenser så mycket tydligare här än hemma trots att västvärlden konsumerar i fasligt högre takt och genererar enormt mycket mer avfall. Delvis därför att vi är bättre på att gömma undan det. Nicaraguas sophantering är långt ifrån optimal, hushållen ställer ut avfallet på gatan och sopbilarna kommer förbi mellan 2 och 3 gånger i veckan. Problemet är att det ofta ackumuleras mer sopor än vad som omhändertas vilket leder till att dem antingen dumpas olagligt eller bränns. En av de allvarligaste konsekvenserna är att vattenresurser blir förorenade, ett annat vanligt problem är att diken täpps igen vilket ökar risken for översvämmningar. 

I Esteli och andra städer finns det sällan papperskorgar, så det man har i handen slängs på marken. Sista gången jag köpte en juice som allt som oftast serveras i plastpåsar kämpade jag i säkert en kvart med att öppna och dricka upp den, något jag aldrig kommer göra med samma finess som lokalborna. Efteråt vek jag ihop den kladdiga påsen och tog med den hem. Jag hade lättat mitt samvete för en stund men visste att påsen ändå skulle hamna i en och samma hög på landets soptippar. 

Under ett besök till soptippen i Jinotega fick vi se hur de stora kommunala lastbilarna körde upp och lossade avfallet precis utanför bosättningarna till de familjer som arbetar där. Att lastbilarna inte orkar köra längre upp innebär att de här människor praktiskt taget bor mitt bland skräp och flugor. Det är också dessa människor som står för källsorteringen och ser till att material blir återvunnet eftersom de tjänar en slant på att sälja vidare vad de hittar. De som bor i områden där sopor är ett problem menar att lastbilarna kommer för sällan, eller inte alls till svårtillgängliga områden, kommunerna i sin tur skyller på att folk är otåliga och att det saknas en kultur av miljöhänsyn. 

Av kostnaderna för upphämtning får kommunerna endast in ungefär en femtedel via skatt vilket gör det hela till ett dyrt projekt. Kanske är det för mycket att förvänta sig en välfungerande social service i ett land med ett generellt låga skatteinkomster där många utländska företag i tillägg är skattebefriade. Sophantering och återvinning har dock potential att skapa ytterligare arbetstillfällen och inkomstmöjligheter, idag arbetar över 10 000 människor som ”återvinnare” runt om i landet. I Managua verkar

sedan början av 2011 Cooperativa Centroamerica Limpia som går från dörr till dörr och samlar material som de sedan återanvänder och säljer. Mitt nästa besök här i Esteli blir förhoppningsvis till en grupp kvinnor som driver en pappersåtervinningsverkstad. Trots brister i det kommunala systemet finns alltså hopp om alternativa lösningar under utveckling.


Cerese Olsson
Programassnica@svalorna.se

JOHANNA: Att vara gravid...

Johanna Sellberg i Sverige, inlägg 3



Du kan vara lugn mamma, det handlar inte om mig. Men planering av arbete kring mors dag samt besök på kansliet av landrepresentanter som antingen har eller väntar barn har fått mig att fundera på de olika förutsättningar gravida kvinnor har beroende på var i världen de bor.

FN:s medlemsstater har förbundit sig att till 2015 arbeta aktivt för att uppfylla de så kallade Millenniemålen. Tiden börjar nu bli knapp och några av de åtta målen ligger bättre till än andra. Det femte målet handlar om att förbättra mödrahälsa i världen och förhoppningen är att med tre fjärdedelar minska mödradödligheten*. Av de åtta målen är det mål nummer fem det går sämst för. Att vara gravid är fortfarande förenat med livsfara i många länder. Afghanistan är värst där var tionde kvinna riskerar att dö på grund av orsaker relaterade till graviditeten.

Att minska mödradödlighet är ingen omöjlig uppgift, men det kräver flera olika insatser, allt från att se till att fler kvinnor under graviditet och förlossning har tillgång till utbildad hälso-och sjukvårdspersonal, till att kvinnors behov av familjeplanering världen över blir tillgodosett

Tillgång till säker abort anses också vara något som kan leda till en minskad mödradödlighet. De senaste årens utveckling indikerar att det har skett en liberalisering av abortlagarna i världen. Men i vissa länder, exempelvis Nicaragua, har det gått åt andra hållet. Ett totalförbud av abort leder inte till färre aborter. Det förbudet skapar är en desperation bland kvinnor som kan få en dödlig utgång, då de på egen hand försöker lösa situationen eller vänder sig till någon utan medicinsk kompetens.

Snart står mors dag för dörren, men vad är det vi firar och hur ska det firas? En sida på nätet som tipsar om presenter anser att vad mor vill ha/behöver är relaterade till mat och bakning samt odling av kryddor. Av ren nyfikenhet tittade jag på sortimentet för fars dag och kunde konstatera att det inte var mat/bak och kryddodling som var temat, men jag tänker inte gå in djupare i den diskussionen nu. Att bli mamma är något fantastiskt sägs det, men under förutsättning att man själv har valt det vill jag lägga till. Oavsett vad man tycker om att ge bort en present på mors dag så är det ett faktum att många kvinnor i världen inte får fira eller uppleva sitt livs första mors dag. Ett faktum som tenderar att variera oerhört beroende på var i världen man bor, exempelvis är mödradödligheten i Sverige idag en av de lägsta i världen.

För mig är mors dag mer än en bukett tulpaner från närbutiken, inhandlade i hast innan söndagsmiddagen med familjen och därför håller jag på med den tidigare nämnda planeringen av en manifestation på mors dag den 27 maj. Manifestationens syfte är att uppmärksamma folk på det problem mödradödlighet faktiskt utgör i världen och att den bästa gåvan till mamma faktiskt är så simpel (men tyvärr ej självklar) som överlevnad.

* Mödradödlighet definieras enligt WHO som ett dödsfall i samband med graviditet eller inom 42 dagar efter avslutad graviditet. Dödsfallet ska vara relaterat till eller förvärrat av graviditeten. 


Foto: Solveig Engarås
Text: Johanna Sellberg
kampanj@svalorna.se

MACARENA: När kan man gråta?

Macarena Mendoza Alvarez i Bolivia, inlägg 2.

Bolivia är Sydamerikas fattigaste land. Det vet kanske alla? Som jag nämnde i mitt förra inlägg så är fattigdomen inget hinder för glädje och färgrika fester. Men vad gör man när man som utlänning träffas av detta som ett slag i ansiktet?

Jag har alltid tyckt att ett besök till Bolivia har känts som en örfil. Efter besöket har jag upp­skattat mer det jag har, det jag har möjlighet att få och uppnå. Att se tiggande barn på gatan med trasiga skor, smutsiga ansikten och slitna kläder har alltid inspirerat mig till att göra något. De lim-sniffande skoputsar pojkarna får det att sticka till i mitt behandlingspedagogiska hjärta.

– Jag KAN göra något, jag kan förändra, åtminstone ETT liv.

Den typen av tankar slog mig efter varje Bolivia-resa (5 stycken hittills), och de bevarades länge inom mig tills jag återigen halkade in i det monotona och rutin-fyllda ”Svensson”-liv jag var van vid. Varje resa innebar en ny erfarenhet och den här är inte ett undantag. Förra veckan intervjuade jag politiska fångar. De kräver att de skyldiga för den tortyr de utsattes för ställs inför rätta och enligt lag 2640 har de även rätt till ekonomisk ersättning. En lag som inte kan sudda ut alla de ärr de bär på, både fysiska och psykiska.

Krav på rättvisa

Under en månads tid har de blockerat huvudgatan i centrala La Paz, men inget händer. Justitieministern ignorerar dem och folk har vant sig vid de tält som står på gatan. Under intervjuerna berättade de fasansfulla historier, mycket är svårt att tro. Tanken att människor kan göra så mot varandra får en att tvivla över mänsklighetens framtid. Kvinnorna grät, visade gamla ärr och några intervjuer fick skjutas upp, de klarade inte av att berätta mer. En man som lyssnade sa tröstande:

– Styrka, kamrat, styrka.

Skakad gick jag därifrån, jag kände gråten i halsen men jag skulle ju vara professionell. Inga tårar, deras historier ska bara vara ren fakta för mig. Senare var alla känslor som bortblåsta och det kändes återigen som fakta, inget annat. Mitt liv gick vidare, gatubarn på min högra sida, sko­putsare på min vänstra och politiska fångar bakom mig. Kanske är det så att man vänjer sig, för alla dessa intryck är inte så starka längre. De lämnar inte så djupa spår, de skapar inte så mycket eftertanke eller känslosvall. Starkt av mig - kanske. Kallt - troligare.

Men hur man än gör så hinner känslorna ikapp en, och de når en på de märkligaste vis.

Vår älskade Ella är död. Hon kämpade mot en sjukdom hon fått som valp och som legat latent, men som kom till­baka och ännu aggressivare efter valpningen. Emelie är bortrest, jag fick själv fatta beslutet att avliva Ella. 

Livet går vidare för alla

När jag satt där och såg hur livet gick ur fina Ella, då kom tårarna. Skoputsare, gatubarn, fångar – inget spelade någon roll. Allt ersattes av sorg och oro för Ellas små valpar, tre veckor gamla. Idag känns livet orättvist, inte för alla orättvisor jag ser dagligen utan för en hund som stal mitt hjärta med sina mörkbruna ögon och lurviga öron. Vi försökte förändra, rädda ett liv, men i slutändan gick det ändå inte. Det är svårt att se hopp för någonting genom tårarna, men bolivianerna ger inte upp, kampen fortsätter och livet går vidare. För alla, oavsett vad.

Text och foto: Macarena Mendoza Alvarez
infobolivia@svalorna.se

SIMON: Hård eller härdad?

Simon Lundh i Nicaragua, inlägg 2

– Vad du har hårdnat sen du åkte!
Den kommentaren fick jag nyligen av en vän i Sverige. Hårdnat? Jag som trodde att jag hade mjuknat och blivit ödmjuk inför verkligheten efter att ha träffat barn som bor på en soptipp, blivit kramad av en alkoholiserad tiggare med en häcksax i ena näven och sett poliser och fruktförsäljare slåss på det centrala torget i Estelí.
Men sen insåg jag att hon hade rätt, i alla fall på ett sätt.
Jag insåg den stora skillnaden mellan att uppleva och berätta något, såväl positivt som negativt. Du kan kanske förmedla känslan av att se ett barn lekande med en cykel, som vilket barn som helst, fast omgiven av rykande sopor, flockar med gamar och hundar, och med flugor över hela sig. Du kan eventuellt förklara hur det ser ut när en polis vräker ner en 20-årig man i gatan så hårt att han slår upp ett stort sår i pannan samtidigt som en annan ung man hötter med en batong mot den polis som precis tappat sagda vapen.
Men det är sällan hela upplevelsen.

Isolerat låter dessa händelser väldigt illa och vi ser Slumdog Millionaire och 30-novemberdemonstrationer framför oss. Men att inte berätta resten vore att vinkla sanningen. Lika stor del av intrycket från soptippen stod mannen på hästen förr, han som snällt stannade in och poserade inför kameran med ett stort tandlöst leende, mitt bland misären. Lika stor del av händelsen på torget var reaktionerna från de anställda på den restaurang jag satt, hur de skrattade och skämtade om det, som om inget särskilt hade hänt. Vilket det kanske inte hade för dem.
Inte för att detta händer var dag, och inte för att detta gör helheten positiv, men den gör helheten verklig. För den som inte upplevt hela händelsen på soptippen utan bara fått den berättad förblir det två separata intryck. "Usch, vad hemskt!" följt av "Men, vad härligt!". Men för dig som upplevt det är det ett och samma intryck.

Vart man än är i världen skrattar och gråter folk, oberoende om du bor på en soptipp eller på en herrgård. Alla har en åsikt som inte alltid stämmer överens med din och alla har sina referensramar för vad som väcker vilken känsla.
Det krävs exceptionellt mycket känslokyla för att inte påverkas av besöket på soptippen (jag skulle för övrigt rekommendera alla som funderar på att köpa ett hemmabiopaket på avbetalning eller den senaste mobilen bara för att den är just den senaste att besöka en plats som denna, för att sedan fundera på om det inte räcker med en vanlig tv och en mobil som man "bara" kan ringa med), men det viktigaste är att ta med sig det positiva för att inte själv bli deprimerad. Det är det som jag tror gör det möjligt för Club Infantils anställda att på ett personligt plan fortsätta försöka få barnen på soptippen till skolan. Skulle man istället springa omkring och tycka synd om alla skulle man inte bara grovt underskatta de personer man jobbar med, man skulle själv gå under ganska snabbt. Så då gäller det att vara hård.

Simon Lundh

MALENA: Rayo de Sol – För morgondagens barn

Malena Rivero Friström i Peru, inlägg 2.

Huset som jag bor i under min vistelse i Arequipa delar jag för tillfället med människor från Brasilien, Argentina, Peru, USA, Frankrike, Tyskland och Sverige. Alla är här för en längre tidsperiod och av olika anledningar: Några jobbar som språklärare, någon annan studerar eller skriver sin masteruppsats och en annan gör, precis som jag, sin praktik. Sedan har vi även några som volontärjobbar för välgörenhetsorganisationer i staden: Alexandra från Frankrike jobbar som barnskötare på ett barnhem och Rodrigo från Brasilien jobbar som kock för Rayo de Sol (Solstråle), en fransk frivilligorganisation som driver en förskola i Alto Cayma, en kåkstad i utkanten av Arequipa. Jag ber Rodrigo att ta mig med ut till Alto Cayma för att besöka förskolan och få en förståelse för dess betydelse i samhället.

När jag först får syn på stadsdelen Alto Cayma, som ligger 25 minuter utanför centrala Arequipa, slår det mig hur olikt området är från de områden jag redan känner till. Människorna i denna bosättning har flyttat ner från avlägsna bergsbyar för att försöka skapa sig ett bättre liv för sig själva och sina familjer. Det är en verklighet dold för Arequipas turister som kommer hit för att besöka stadens historiska centrum med dess beundransvärda koloniala byggnader. Trots att halvkonstruerade hus i en tråkig brungrå nyans dominerar i området och cementerade gator lyser med sin frånvaro går det inte att undgå att lägga märke till att Rayo de Sol lyser upp området med sin klarblåa fasad.

 Förskolan Rayo de Sol i kåkstaden Alto Cayma.

Väl inne i förskolan blir jag varmt välkomnad med massor av kramar och kladdiga pussar av alla barnen. Runt 40 barn i åldrarna två till fem år är inskrivna i förskolan och de kommer alla från hem med knappa ekonomiska resurser. Landets offentliga och kostnadsfria förskolor är öppna på vardagar till 12.30 vilket orsakar svårigheter för familjer där båda föräldrarna arbetar, för ensamstående mödrar eller för familjer som inte har släktingar i sin närheten som kan hjälpa till med barnpassning på eftermiddagarna. För dessa familjer är Rayo de Sol en ovärderlig tillgång då de har öppet från 07.00 till 18.00. Isela Luque, föreningens ekonom/administratör och den som har jobbat längst på förskolan, förklarar för mig att föräldrarna måste lämna sina sociala uppgifter vid barnens inskriving i förskolan. Förskolan gör sedan ett oanmält hembesök för att verifiera den givna informationen.

Jag välkomnas av förskolebarnen mellan fyra och fem år.

Den dagliga kostnaden för föräldrarna är två soles (5 kronor) per barn. Förutom dagverksamheten inkluderar detta en enklare varm lunch samt mellanmål. För de fattigaste familjerna öppnar förskolan även sina dörrar för föräldrarna vid lunchtid så att de kan äta tillsammans med sina barn utan extra kostnad. Idag är det pasta carbonara på menyn och kocken Rodrigo förbereder mat för 50 personer för ca. 30 soles (75 kronor) totalt. Då finansieringen från Frankrike avtagit sedan några år tillbaka menar han att de måste vara sparsamma där det är möjligt.



Rodrigo Chagas från Brasilien lagar pasta carbonara till lunch.

Sedan ett år tillbaka är förskolan mer eller mindre självförsörjande: Sedan april 2011 har organisationen ett bageri i förskolans lokaler där det bakas franskt bröd - baguetter, croissants, pain au chocolat m.m. När bagaren på morgonkvisten är klar med delikatesserna läggar han upp dem i plastbackar som senare hämtas av franska volontärer. Med backarna hängandes runt halsen traskar volontärerna runt i centrala Arequipa och säljer croissants för 1 sol (2.5 kronor) styck. 22-åriga Lucy från Frankrike har volontärjobbat för Rayo de Sol i fyra månader och berättar att hon stortrivs med jobbet:
– Mellan 09.00 och 12.00 säljer jag högklassigt franskt bröd till förbipasserande och på eftermiddagarna passar jag barnen på förskolan. I utbyte får jag gratis boende och mat, och en underbar erfarenhet.

Volontären Lucy frånFrankrike säljer franskt bröd till oss på Svalorna Latinamerikas kontor i Arequipa.

Isela Luque menar att volontärerna är ovärderliga för organisationen och att de sedan finansieringen avtagit utgör en allt viktigare del för förskolans funktion. Sedan någon månad tillbaka förser staten verksamheten med tre utbildade lärare som undervisar barnen från 8.30 till 12.30. Detta avlastar volontärerna i deras arbete samt att barnen får en mer kvalitativ undervisning som underlättar transitionen till grundskolan.

Förmiddagens lektion är slut och barnen rusar glatt ut på gården för att leka med gåbilar och fotbollar. Efter rasten börjar dagens andra och sista lektion innan det är dags för lunch och siesta. I eftermiddag ska de måla med målafärger med volontärerna. Jag tar farväl av denna glada grupp barn och kan inte annat än tänka att de har tur som har omtänksamma människor som Lucy i sin omgivning som kämpar för att de ska få en bättre framtid.


Text och foto: Malena Rivero Friström
programassperu@svalorna.se

EMELIE: Att rädda ett liv

Emelie Petersson i Bolivia, inlägg 2

Herrelösa hundar är ingen ovanlig syn i La Paz, eller i Latinamerika för den delen. Överallt på gatorna springer magra små varelser med tovig päls. Respekten och synen på djur som levande varelser med känslor och minnen ser annorlunda ut här Gatuhundarna i Latinamerika blir sparkade på och utschasade vart de än går. Varje gång jag ser en hund rota genom soporna på jakt efter en ätbar bit eller haltandes över gatan sticker det till i hjärtat. Helst skulle jag vilja ta hem dem allihop och ge dem all den kärlek de förtjänar. Jag tror dock inte att min hyresvärd skulle bli överförtjust i den idén, men jag har ändå länge känt att jag varit tvungen att göra något.

Vår lurviga Ella

Amor por los Animales Bolivia (APLAB) är en organisation som tar hand om upphittade hundar och hjälper dem att hitta ett hem. Det var hos denna organisation som vi hittade Ella, en lurvig och blyg tik som nu fått en temporär men trygg tillvaro hos mig och min rumskompis Macarena.

Ella har fört med sig mycket till vårt hem. Otaliga rengöringar av heltäckningsmattan och tidiga mornar men även mycket glädje. Något vi absolut inte hade förberett oss på när vi tog oss an denna lilla tik var möjligheten att det kunde komma fler små hundar. En lördag lite mer än en vecka efter att hon flyttat hem till oss tog vi således med vår nyrakade och rädda hund till veterinären där det konstaterades att hon väldigt snart skulle få valpar (!). Följande tisdagsnatt kom tre friska små valpar, bland de sötaste jag sett.  Ella har visat sig vara en exemplarisk mamma och det är så roligt och givande att se förändringen hos denna en gång skygga och trötta lurvboll. Ella är nu en pigg och glad hund, dock fortfarande väldigt förtjust i allehanda sophögar, men framförallt är hon älskad och uppskattad.

Jag och en av Ellas små valpar

Nu återstår bara att finna permanenta hem åt henne och de små valparna. Med hjälp av andra djurälskare (de må vara få i detta land, men de finns) tror och hoppas jag att vi kan skapa en bättre framtid för dessa underbara varelser. En valp kanske till och med blir adopterad av min egen pappa…

Kan man bli sötare?

Emelie Petersson
programassbolivia@svalorna.se