– Vad du har hårdnat sen du åkte!
Den kommentaren fick jag nyligen av en vän i Sverige. Hårdnat? Jag som trodde att jag hade mjuknat och blivit ödmjuk inför verkligheten efter att ha träffat barn som bor på en soptipp, blivit kramad av en alkoholiserad tiggare med en häcksax i ena näven och sett poliser och fruktförsäljare slåss på det centrala torget i Estelí.
Men sen insåg jag att hon hade rätt, i alla fall på ett sätt.
Jag insåg den stora skillnaden mellan att uppleva och berätta något, såväl positivt som negativt. Du kan kanske förmedla känslan av att se ett barn lekande med en cykel, som vilket barn som helst, fast omgiven av rykande sopor, flockar med gamar och hundar, och med flugor över hela sig. Du kan eventuellt förklara hur det ser ut när en polis vräker ner en 20-årig man i gatan så hårt att han slår upp ett stort sår i pannan samtidigt som en annan ung man hötter med en batong mot den polis som precis tappat sagda vapen.
Men det är sällan hela upplevelsen.
Isolerat låter dessa händelser väldigt illa och vi ser Slumdog Millionaire och 30-novemberdemonstrationer framför oss. Men att inte berätta resten vore att vinkla sanningen. Lika stor del av intrycket från soptippen stod mannen på hästen förr, han som snällt stannade in och poserade inför kameran med ett stort tandlöst leende, mitt bland misären. Lika stor del av händelsen på torget var reaktionerna från de anställda på den restaurang jag satt, hur de skrattade och skämtade om det, som om inget särskilt hade hänt. Vilket det kanske inte hade för dem.
Inte för att detta händer var dag, och inte för att detta gör helheten positiv, men den gör helheten verklig. För den som inte upplevt hela händelsen på soptippen utan bara fått den berättad förblir det två separata intryck. "Usch, vad hemskt!" följt av "Men, vad härligt!". Men för dig som upplevt det är det ett och samma intryck.
Vart man än är i världen skrattar och gråter folk, oberoende om du bor på en soptipp eller på en herrgård. Alla har en åsikt som inte alltid stämmer överens med din och alla har sina referensramar för vad som väcker vilken känsla.
Det krävs exceptionellt mycket känslokyla för att inte påverkas av besöket på soptippen (jag skulle för övrigt rekommendera alla som funderar på att köpa ett hemmabiopaket på avbetalning eller den senaste mobilen bara för att den är just den senaste att besöka en plats som denna, för att sedan fundera på om det inte räcker med en vanlig tv och en mobil som man "bara" kan ringa med), men det viktigaste är att ta med sig det positiva för att inte själv bli deprimerad. Det är det som jag tror gör det möjligt för Club Infantils anställda att på ett personligt plan fortsätta försöka få barnen på soptippen till skolan. Skulle man istället springa omkring och tycka synd om alla skulle man inte bara grovt underskatta de personer man jobbar med, man skulle själv gå under ganska snabbt. Så då gäller det att vara hård.
Simon Lundh
4 kommentarer:
Vilka bra bilder Simon, imponerande! Hälsningar från kontoret i Arequipa, Peru.
Grymt skrivet Simon!
Klokt och insiktsfullt, Simon. Det är inte av medömkan vi växer utan av att se styrkan i varandra och hjälpas åt att växa ifrån det.
Skicka en kommentar