Svalorna Latinamerika

CERESE: Några sista tankar

Cerese Olsson i Nicaragua, inlägg 3

Många tankar surrar runt i mitt huvud när jag kliver på planet och lämnar Nicaraguansk mark. Längtan till att se alla där hemma blandas med vemod över att behöva lämna detta fantastiskta land och en plats hos Svalorna där jag börjat känna mig hemma.

Jag försöker samla mina intryck till någon slags slutlig analys men inser snabbt att det är omöjligt. Nicaragua och Estelí har så många olika sidor och min vistelse lika så. Jag bestämmer mig istället för att skriva något om kontrasternas Nicaragua och särskilt ett ämne som upptagit mycket av mina tankar på sistone. Att skillnader mellan rika och fattiga är tydliga här kommer inte som en chock för mig, det är ett av Latinamerikas stora bekymmer. Däremot är det nytt för mig att behöva ta ställning till min roll i det hela. Tanken med min vistelse är att lära av och arbeta tillsammans med organisationer som arbetar gentemot barn och ungdomar som ofta kommer från enkla förhållanden och en tuff livssituation. Jag har fått ta del av många intressanta historier. 

Å andra sidan bor jag hos en kvinna från överklassen som när vi visar bilder från besöket på sopptippen utbrister: -Det är fruktansvärt men de arbetar där för att de vill. Det är ”lätta pengar” och de orkar inte skaffa sig ett annat jobb. Det finns massor med saker man kan jobba med.

Hon har kanske inte koll på de höga arbetslöshetssiffrorna i Nicaragua och att de flesta redan arbetar i den inofficiella sektorn. Det finns säkert plats för fler ambulerande gatuförsäljare kanske hon tänker. Jag blir så irriterad över hur hon generaliserar och förenklar problematiken att jag inte förrän efteråt reagerar på ytterligare an sak...Annat jobb? Barn ska ju inte behöva arbeta överhuvudtaget! Tyvärr är verkligheten en helt annan här. Att barn tvingas arbeta är en av riskfaktorerna när det kommer till sexuell kommersiell exploatering, som Svalornas femårsprogram fokuserar på. 

Samtidigt umgås jag med Nicaraguaner vars familjer har fler än ett hus, hemhjälp och bil. De har ansedda universitetsutbildningar och har antingen studerat eller jobbat utomlands. De lever långt ifrån den verklighet som så många andra känns vid. Att gå ut och äta eller betala inträde till klubbar på samma sätt som jag kan är förunnat ynka få och därför är det egentligen logiskt att det är lätt att komma i kontakt med människor som har det gott ekonomiskt ställt. Min vän berättar för mig att medelklassen och överklassen kan umgås sinsemellan men de i sin tur umgås aldrig med den tredje. Du kan leva i Nicaragua utan att egentligen behöva komma i kontakt med fattigdomen om du vill. Du kan låsa in dig bakom stängsel och höga buskar. Fascinerande och skrämmande.