MALENA: När olyckan är framme

Malena Rivero Friström i Peru, inlägg 3.

För en vecka sedan råkade Oriane, en fransyska som jag bor tillsammans med, ut för en trafikolycka. Hon skulle korsa den hektiska vägen utanför vårat hus, som vi alla fruktade så mycket innan de installerade trafikljusen för någon månad sedan. Det slog om till rött för bilarna och hon såg rutinmässigt till att bilarna hade stannat innan hon började korsa gatan. När hon tog ett steg ut på vägen for en minubuss fram från ingenstans.

Jag satt i denna stund uppe i allrummet och läste en bok när jag hörde smällen. I huset är vi vana att höra milda krockar nästintill dagligen vid denna korsning så jag brydde mig inte om att gå fram till fönstet för att se vad som hänt. Luis, som satt och studerade med utsikt över den trafikerade gatan, började ropa att det hänt en olycka och att en person låg skadad på marken. Lutade ut genom fönstret kom vi till vår fasa fram till att det måste vara någon från huset som skadats då peruaner i vanliga fall inte är så bleka som personen vi stod och stirrade oss blinda på.

Panikslagna sprang vi ner för de fyra våningarna och knackade på våra vänners dörrar för att se om de var trygga. När ingen svarade sprang vi ner till gatan och möttes av en folkskara som stod och tittade på våran Oriane som låg skadad vid vägrenen. Jag satte mig bredvid henne och såg till min förfäran att hon blödde en massa från huvudet och att hennes vänstra öra såg ut att hänga löst. Hon hade även blod över hela vänstra armen och kunde inte röra den högra. Hon var vid medvetande och jag bad henne att ligga still och försöka att inte röra på huvudet. Någon ur folkskaran hade redan ringt efter ambulans så det var bara att tålmodigt vänta och hoppas att det inte skulle dröja för länge.

Bilarna fortsatte att rusa fram trots att Oriane låg vid vägrenen utan att kunna röra sig. Folkskaran som hade samlats stod på trottoaren och observerade händelsen tillsammans med två trafikpoliser. Frustrerad ställde jag mig på andra sidan om Oriane, mitt på gatan, för att se till att bilarna inte körde så nära henne då vi inte kunde flytta henne till en säkrare plats.

Luis sprang tillbaka upp till huset för att meddela de andra vad som hänt. Medan han var borta kom ambulansen och jag följde med Oriane till akuten. Det tog inte mer än några minuter att komma dit, men för Oriane var det ena olidliga minuter då hon blev varse om smärtan i kroppen som olyckan orsakat henne. Hon spändes inte fast på båren så jag fick hålla henne om höfterna så att hon inte skulle halka av.

Väl framme i akuten gick allt väldigt fort och hon försvann in för behandling. Under tiden bad doktorerna mig om hennes identifikation och försäkringsnummer. I hennes väska hittade jag en kopia av hennes pass men ingen information om försäkringen. Vi befann oss nämligen i ett sjukhus för personer med peruansk försäkring och de informerade mig om att här behandlas para peruaner. Om hon hade försäkring skulle hon flyttas till ett privat sjukhus, och om hon inte hade det till... ja, jag vet inte riktigt hur ett sjukhus för oförsäkrade personer ser ut, men jag visste i alla fall att hon inte ville hamna där.

Snart kom de andra från huset springande och en av dem återvände hem för att leta rätt på Orianes försäkringsnummer. Under tiden syddes Orianes sår ihop och hon stabiliserades. Enligt de mänskliga rättigheterna får igen nekas akut sjukvård och sjukhusen är skyldiga att stabilisera situationen för att se till att den skadade personen är utom fara, med eller utan försäkring.

Efter att Oriane stabiliserats och vi hade fått tag på hennes försäkringsnummer förflyttades hon till en privatklinik där hon två dagar senare genomgick en operation i högra axeln, som hade frakturerats på tre olika ställen. Idag har det gått över en vecka sedan trafikolyckan ägde rum och Oriane ska få komma hem i dagarna. Jag har lärt mig att inte trotsa trafiken och att alltid, ALLTID ha en kopia av mitt pass med information om min försäkring, min blodgrupp och kontaktuppgifter tillgänglig, vilket jag även sprider vidare till var och varannan resenär.

Text och foto: Malena Rivero Friström
programassperu@svalorna.se