– Går det ingen buss till León idag?
– Nä, du måste ta taxi. Vi har en här.
– Men den bussen som kommer där då?
– Ja, förutom den då.
De som förespråkar privatisering framhåller oftast valfrihet och lägre pris, men efter tre månader i Nicaragua står det klart för mig att den första av dessa inte stämmer. Det är snarare så att de reella valmöjligheterna minskar och försvinner i en djungel av skräpalternativ och felinformation.
Varje busslinje mellan olika städer i Nicaragua är privatägd, det vill säga att det sällan är samma företag som kör till exempel klockan tio på morgonen som två på eftermiddagen mellan samma orter. Ägarna till de olika bussarna och deras anställda är med andra ord föga sugna på att informera om sina konkurrenter och deras kanske tillfälliga fördelar för resenärerna. Och det känns inte så konstigt egentligen. Syftet är ju att tjäna pengar. Man får alltså vara beredd på att bli ordentligt felinformerad när man ska resa runt i landet.
Det hela påminner om telefon-, internet, och elmarknaderna i Sverige. Att priser inte pressas med monopol som Televerket och gamla SJ är förstås sant, men privatisering för oss konsumenter verkar mest föra med sig fler val som ingen vill informera oss om. Val som dessutom bara kan försvinna eller ställas in hipp som happ för att det inte genererar tillräckligt med pengar, varpå konsumenten står utan ersättning eftersom ingen vill ta ansvar. Är det värt priset? Och är det så vi vill ha det i till exempel vår sjukvård?
Det är inte bara i fråga om transport som dessa situationer uppstår i Nicaragua, men det är den mest tydliga för oss besökare. Och det lustiga är att det är i ett land med socialistiskt styre. Det behöver alltså inte ens vara en partifråga, bara en fråga om vett och eftertanke. Är det verkligen bättre bara för att det är billigare?
Sedan finns det andra friheter ett privatägt företag kan ta. Undrar vad som hade hänt om en av Skånetrafikens eller SL:s bussdörrar hade sett ut såhär?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar