MACARENA: Politiskt kaos och ovisshet i djungeln

Macarena Mendoza Alvarez i Bolivia, inlägg 4

Det är kaos i Bolivia. Polisen utgör huvudpersonen i en av de kraftigaste protesterna sedan 2003 och rykten om statskupp cirkulerar. Vid stadskanten väntar demonstrationståget som har varat i 60 dagar i protest mot den motorväg som planeras byggas genom nationalparken TIPNIS. Demonstrationer och motdemonstrationer laddar inför en politiskt händelserik vecka. Ironiskt att jag befinner mig ute i djungeln omgiven av mygg, krokodiler och apor, utan el, internet eller täckning till mobilen.

Kanske borde jag ha förstått att det skulle vara svårt att hålla mig uppdaterad om situationen när min internetdosa och mobil slutade fungera redan i Rurrenabaque. Vad hade jag kunnat förvänta mig efter 22 timmars bussfärd och sedan ytterligare 3 timmar för att komma till floden och därefter 2 timmars båtfärd?

Så nu sitter jag här, med min lilla dator med 4 timmars batteritid och en mobil som piper om låg batterinivå. Det måste ha varit min svenska optimism som fick mig att tro att jag kunde arbeta härifrån.

Trots denna obekväma och ovana känsla av ovisshet är jag lyckligt ovetande med flera andra. Ingen här pratar om någon konflikt trots att en statskupp skulle påverka oss alla, inte heller om den motorväg som skulle påverka den natur som vi befinner oss i just nu. 

Jag har alltid uppfattat Bolivia som ett politiskt intresserat land. Människor i min omgivning tycks alltid veta vad som sker och vilken konflikt som är mest aktuell. Åsikter och känslor blossar i politiska debatter vid middagsbordet. Det är nog ganska svårt att undgå med tanke på antalet konflikter. Jag läste någonstans att i medel kan La Paz räkna med åtminstone tre protestmarscher per dag, vilket är en ökning då det för 3-5 år sedan ”bara” var en. Här protesterar man om allt, strejker och blockader är vardagsmat, jag har nämnt det flera gånger – Bolivia är ett kampens land, på gott och ont. Ovissheten att aldrig veta vad som väntar när man vaknar, det har sin charm även om det ibland oroar och stör ganska mycket eftersom man inte kan planera i någon större utsträckning.

Samtidigt är det svårt att inte lägga märke till ett påtvingat deltagande i protesterna, det finns de som inte har något val. Det finns nämligen universitet som tvingar sina elever att delta i demonstrationståg och hotar med underkänt om de inte deltar. Grannsamverkansgrupper som hotar med böter för de som inte deltar, och vid förra TIPNIS-tåget tog jag emot flera vittnesmål, framförallt av kvinnor med små barn, som berättade att de inte hade något val. De var tvungna att följa med i demonstrationståget, trots de dåliga förhållandena och risken det innebar för deras små barn (det året dog två barn, och åtminstone en kvinna fick missfall).

Har man tur får man själv uttrycka sig, med otur blir man tvingad av andras intressen och vill man så kan man bara ”hänga på” och nöja sig med andras åsikter istället för att ta reda på fakta. Jag kan nog dra slutsatsen att man är delaktig i politiken vare sig man vill eller inte men trots den politiska oron har det bolivianska folket alltid, för mig, uppfattats som glatt. Envist, men alltid med ett leende och en åsikt i bakfickan.

Att då komma till en plats där jag inte kunde hitta en enda tidning var underligt. Visserligen hade de flesta tv, men ingen tittade på nyheterna. Alla verkade glada och nöjda ändå. Att tänka att risken för statskupp finns känns väldigt avlägsen och det är en skrämmande tanke att kanske när jag är tillbaka så är allt förändrat. Man vet aldrig med Bolivia.

När detta inlägg väl publiceras kommer jag att veta svaret. Om det var statskupp eller inte, vilka byggnader som har förstörts och i vilken grad men framförallt – om någon överenskommelse uppnåtts.

Nåväl, hälsningar från djungeln i efterskott. Här skiner solen, djuren är många, vattnet svalkar och jag, med flera andra, är lyckligt ovetande.



Text: Macarena Mendoza Alvarez
infobolivia@svalorna.se

JOHANNA: Framtidsvision i medeltidsmiljö

Almedalen börjar lida mot sitt slut, åtminstone för Svalorna LA:s del då vi imorgon fredag åter beger oss mot fastlandet. Idag har vi haft vår sista dag i tältet, som mot förmodan har stått upp under veckan, läget var dock aningen kritiskt i förrgår. Visby är fantastiskt vackert och det är verkligen stämningsfullt att vara på ett mingel mitt i en ruin från medeltiden. Konkurrensen om uppmärksamheten på Almedalen är stenhård och metoderna organisationer och företag tar till är många. Två minnen jag tar med mig från dagen är organisationen som vill uppmärksamma benskörhet med hjälp av en säckpipespelande skotte och den gemensamma manifestationen mot att Sverige säljer flest vapen per capita i världen. Det hela illustrerades genom att folk iklädda svenska folkdräkter tågade genom Visby och deklarerade att det är lika naturligt för Sverige att sälja vapen till diktaturer som att fira midsommar med sill och potatis.

I tältet har vi organisationer haft ett gemensamt fokus på ekonomiska rättigheter, för Svalorna LA:s del kopplat till kampanjen "Rätten till ett eget liv". Att fokusera på ekonomiska rättigheter och arbeta för att skapa förutsättningar för människor att själva förbättra sin situation anser vi är en viktig del i fattigdomsbekämpning. Under veckan har vi rört oss runt i Visby och berättat om vårt arbete och i tältet har man även kunnat spela vårt rättighetsspel. Syftet med spelet var att ge folk en inblick i hur livet och vardagen skulle kunna se ut för en kvinna ur vår målgrupp i Latinamerika. Spelet var väldigt populärt bland de yngre men vi passade på att ge föräldrarna en folder om Svalorna LA och sättet vi arbetar på. Även den förra vice statsministern Margareta Winberg tog sig runt på den färgglada spelplanen och lärde sig mer om ekonomiska rättigheter i Latinamerika.


Nu under eftermiddagen arrangerade vi, Afrikagrupperna och RFSU Gotland ett gemensamt mingel på en söt innergård inne i Visby. Temat för minglet var sex och religion och inbjudna för att delta i ett panelsamtal var en representant för Sveriges kristna råd samt en från Stockholms synagoga. Tillställningen blev väldigt lyckad och alla försåg sig gladeligen med smörgåstårtan som hade dukats upp. 


Nu är klockan snart 21.30 och vi avslutar med en gemensam grillning i huset vi hyr. Tyvärr är inte solen på vår sida längre, kvällen blir garanterat trevlig ändå! 

JOHANNA: Sol, politik och silvertejp

Invasionen är inledd, Almedalsveckan 2012 har börjat. Idag drog spektaklet igång ordentligt och

först på dagordningen stod resning av tältet, något som visade sig bli lite mer problematiskt än vi anat. Några av tältpinnarna var nämligen ovala istället för runda. Följden blev att vi inte kunde fästa ihop pinnarna som det var tänkt. Allt går dock att lösa med vilja, (lite våld) och silvertejp. Vi lyckades få tag på en hammare och kunde då banka till pinnarna så att de gick att passa ihop med varandra. Tältet är nu rest, vi hoppas att det inte är någon storm på ingång för då hittar vi nog tältet nere i hamnen istället för på hamngatan.  

Om det står kvar imorgon kommer man i tältet kunna prata med oss om Svalorna LA:s arbete och i år på Almedalen med speciellt fokus på arbete kopplat till ekonomiska rättigheter och på vilket sätt det är en förutsättning för utveckling. Vid tältet kommer vi även att ha ett rättighetsspel som ger en inblick i hur livet kan se ut för en kvinna som tillhör vår målgrupp i Latinamerika. 

Almedalen har kallats ett mediaspektakel och man kan verkligen säga att "alla var där" och utbudet av seminarier och mingel är enormt! Det är väldigt spännande att vara med och uppleva detta som egentligen är en ganska unik tillställning och jag njuter i fulla drag. Nu under kvällen har några av oss varit nere i själva Almedalen och lyssnat på Åsa Romson från Miljöpartiet som talade och efter det var det pyssel och förberedelse inför morgondagen som är vår tältdag. Tältet delar vi med Afrikagrupperna, som vi även delar huset vi bor i. 

Vi hoppas på mycket folk som är sugna på att veta med om Svalorna LA imorgon och att vädergudarna är med oss imorgon igen!