SANDRA: En julhälsning från Nicaragua

Sandra Lundberg i Nicaragua, inlägg 5

Kontoret här i Estelí är stängt så det är tystare än det brukar vara. Julledighet. Barnen är lediga från skolan, det smälls smällare runt om i hela staden fram till småtimmarna och husen är pyntade med blinkande ljus i olika färger. Julen står för dörren, men min julkänsla tycks utebli då värmen och solen gör det svårt att förstå att det närmar sig jul.

Genom detta sista blogginlägg håller jag på att avsluta, inte bara för julen, utan även min praktikperiod här på Svalornas kontor i Nicaragua. Innan jag tar mig tillbaka till kylan i Sverige ska jag först resa runt lite och försöka absorbera lite mer sol och värme så att jag kan uthärda vintern som jag hört kommit hemma.

Jag har många gånger tagit tillfället i akt att under mina lediga dagar försöka se lite mer av Nicaragua. Det är ibland lite märkligt att resa runt som turist i ett land där man varit flera gånger och som man känner lite mer på djupet. Det är ofta jag slås av är hur lite många av de medturister som jag möter faktiskt bryr sig om att lära känna Nicaragua och hur utländska investerare tycks dominera den Nicaraguanska turistnäringen. Nästan alla populära hostel, hotell och restauranger tillhör någon som inte kommer från Nicaragua. Detta är synd. Nicaragua har mycket historia, nyheter och kultur att erbjuda den vetgirige och landet är utmärkt för turism och skulle kunna generera mycket mer pengar till befolkningen i landet. Men man måste ha kontakter eller pengar om man ska kunna jobba med turism.  

Oviljan att försöka närma sig ett land leder också till att man aldrig ser baksidan av allt det vackra stora ekonomiska klyftor, machismo, hur allt i vardagen är partipolitiskt bundet och inte minst det utnyttjande som sker av de människor som lever i marginalerna.

Jag är glad att jag har fått lära känna båda delarna av detta fantastiska land. Och trots alla vackra stränder, vulkaner, floder och berg så är det återigen det starka och levande civilsamhället som lämnar störst intryck på mig när jag nu lämnar Nicaragua för tredje gången. Jag imponeras av de människor som arbetar inom Svalornas program och de förändringar de försöker få till stånd. Att förändra attityder är nog ett av de svåraste och mest tidskrävande arbeten man kan kan ägna sig åt. 

Trots att julkänslan inte riktigt infunnit sig här, vill jag passa på att önska alla er där hemma som läser bloggen en riktigt god jul och ett gott nytt år. Min julklapp till er är ett nummer: 900912-7, detta är Svalornas postgironummer. Sätt in en slant, man mår bra av att ge!

ANA-MARIA: Schysst Jul – en rättvis julmarknad!

Ana-Maria Estoy i Sverige

Med ett vackert vinterlandskap utanför öppnades dörrarna upp för årets Schysst Jul på Brygghuset i Stockholm. Med levande julmusik välkomnades både organisationer och handlande personer för en julmarknad som tar hänsyn till miljö, mänskliga rättigheter och schyssta produktionsvillkor. 

Svalorna Latinamerika var en av många organisationer som var på plats för att sälja fina saker, hålla seminarier och informera om föreningarnas verksamhet. Vi började tidigt på morgonen med att få våra varor på plats. Vårt bord bestod av en kaskad av olika färger och det var lätt att associera med regnbågens alla färger och den andinska flaggan, vilket var väldigt passande med tanke på var de kom ifrån. 

Våra varor är producerade i samarbetsorganisationerna Coproca och Cassa. Organisationerna finns i Bolivia och satsar på att öka försörjningsmöjligheterna för människor. Allt från mössor, halsdukar och handledsvärmare varvat med bland annat små fingerdockor från Peru sålde vi väl. Intäkterna går sedan oavkortat till vår verksamhet nere i Latinamerika. De går bland annat till unga i Bolivia för utbildning, till förebyggande arbete mot barnsexhandel i Nicaragua och till landsbygdsutveckling i Peru. 

Glada svalvolontärerna Charlotte Pihl och Carolin Altin

Vore det inte för alla våra volontärer som ställde upp för att sälja och informera om Svalorna LA hade denna helg aldrig varit möjlig. Två och två stod de var och varannan timme, personer från lokalgruppen, praktikanter på kansliet och folk från Sverigekontoret. En röst värd att nämna var vår volontär och föreningens ordförande Per Fröberg. Han har från och till funnits med i Svalorna LA ända sedan år 1966. Han uttryckte sig såhär om Schysst Jul:

– Hela föreningssverige visade sin goda sida. Jag fick samma känsla som på 60-talet då behovet av organisationer var stor. Likadant är det idag då det behövs organisationer i Sverige. Särskilt med tanke på att de senaste sex åren har det från regeringshåll dragits in mer på biståndsdelen. Vi har varit vana vid att vår service och våra intressen i Sverige har tillhandahållits av staten och dess myndigheter. Schysst Jul- dagarna visade att biståndsorganisationer som Svalorna LA behövs och har stöd ute i samhället. 

– Alla som kom för att handla julpresenter och prata om bistånd visade att det finns så många som vill göra någonting för andra, vår uppgift kan vara att hjälpa så många som möjligt att göra något praktiskt konkret. Att visa upp och sälja användbart textilhantverk från Bolivia kan vara en sådan praktisk sak. Att verka för en opinion mot sexuellt kommersiellt utnyttjande av barn och ungdomar kan också vara en praktiskt inriktad aktivitet som många kan delta i. Vi civilsamhällets idébärande organisationer behövs, både i våra samarbetsländer och här i Sverige, utan oss får de utsatta ingen röst och talan, varken där eller här”. 

De som inte hade hört talas om schysst jul hittade också hit. Det var bland annat en kvinna som bodde i närheten och som såg att det var många människor som gick in i brygghuset och av ren nyfikenhet tittade hon in. Det var också svårt att välja vad man skulle handla, hela byggnaden var full med fina saker för alla sorters åldrar och smaker. Överlag var det mycket människor och härlig julstämning och tack vare Schysst Jul har många runt om i världen fått chans till förändring!

Ana-Maria Estoy, som höll i trådarna för Svalorna LAs medverkan på Schysst Jul. 

SOFIE: Två ursprungsfolk, två verkligheter

Sofie Olsson i Bolivia, inlägg 4

Jag har så länge jag kan minnas velat resa och lära känna andra kulturer, helst så långt bort som möjligt. ”Sverige är ju inget speciellt, det kan jag se senare”, har jag tänkt. Trots att Latinamerika för tillfället fortfarande kommer före bland mina prioriteringar, har jag börjat bli nyfiken på att lära känna mitt eget land, insett hur vackert det är och hur mycket spännande det finns att ta reda på.

Jag har inte varit längre norrut än Idre Fjäll – vad finns egentligen att uppleva där ovanför? Det känns lite pinsamt när bolivianer eller människor från andra länder ställer frågor om Sverige och jag inte kan svara på allt.

- Har ni något ursprungsfolk i Sverige?
- Självklart, de kallas samer och arbetar främst med renskötsel.

Fast hur självklart är det egentligen? På internet hittar jag sidan samer.se, där jag får veta att endast var tionde same arbetar med renskötsel. Faktum är att jag kan långt mycket mer om aymarafolket i Bolivia och om deras kultur än om mitt eget lands ursprungsfolk. På samiska kan jag inte säga ett enda ord, på aymara kan jag åtminstone räkna till tre. Jag minns inte att jag lärt mig något alls om samerna i skolan, däremot var det ett projekt i mellanstadiet om mayaindianerna som fick mig intresserad av den latinamerikanska kulturen.

Sverige har inte ratificerat FN:s konvention om ursprungsfolk och stamfolk som Bolivia ratificerade redan då den trädde i kraft 1991. Konventionen betonar bland annat markrättigheter och det är framförallt dessa krav som Sverige inte uppfyller, men ”håller på att utreda”. En utredning som enligt ett program i Sveriges Radio förra året redan finns. Trots detta är det bara Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Folkpartiet som är för en omedelbar ratificering. Sverigedemokraterna ställer sig helt emot – något som kan tyckas mycket märkligt då de vill bidra till ”ett stärkande av den svenska kulturen”.

Aymarakvinna säljer coca

När kommer dagen då Sverige får en samisk statsminister? Eller beslutar att alla statligt anställda måste tala svenska och minst ett officiellt språk till, till exempel samiska*? Visserligen är samerna i Sverige en minoritet med endast ca 20 000** personer, i motsats till Bolivia som är ett av de få länder i världen där ursprungsfolken utgör en majoritet – av landets totalt 10,5 miljoner invånare uppskattas ca en och en halv miljon tillhöra aymarakulturen. Trots detta känns det konstigt att ett så utvecklat land som Sverige inte erkänner sitt ursprungsfolks rättigheter. Jag hoppas att Sverige inte bara vill bidra till utvecklingen i Bolivia, utan också lära sig av de framgångar landet åstadkommit. Det känns gammalmodigt att utbytet bara går åt ett håll, i en globaliserad värld borde alla ge och ta.

*Samiska är ett av Sveriges fem officiella minoritetsspråk
**Av totalt 80 000 samer i Sverige, Norge, Finland och Ryssland bor 20 000 i Sverige

Sofie Olsson
programassbolivia@svalorna.se

MACARENA: Julkortet från helvetet

Macarena Mendoza Alvarez i Bolivia, inlägg 8

I stort sett alla mina blogginlägg har prisat Bolivia, folket och dess livsglädje trots alla svårigheter. Den färgrika, kulturella rikedomen och alla möjliga festligheter som firas på alla olika vis. Men den här gången vill jag skriva om en av mina värsta erfarenheter i Bolivia. Den absolut värsta var när jag gjorde en polisanmälan och ville få ett papper på detta, till försäkringsbolaget. Bara det tog mig tre dagar och JA, det var värre än att bli av med min väska med I-pod, mobil och kamera. Anledningen var byråkratin som råder här i Bolivia, eller som några sa till mig i efterhand: de försökte få pengar.

På plats nummer två kommer arbetet med ett julkort. ”Hur svårt kan det vara?” frågar sig nån säkert. I Sverige kan jag inte tänka mig att det inte är några som helst problem, i Bolivia där man har en beundransvärd tidsoptimism är det annorlunda. Att ta fram själva julkortet var inga större problem, det som följde sedan var en total mardröm. 

1: När julkortet väl var inskickat för godkännande, så började vi leta efter ett passande tryckeri. Av Boliviakontoret hade vi fått veta att vi behövde minst tre prisförslag, så jag, programassistenten och finbesöket från Peru (programassistent/infopraktikant) gav oss ut och letade. Vi fick tre olika prisförslag, dock för att mötas av ett bakslag. Vi var nämligen tvungna att fråga efter EXAKT samma saker på alla tryckerier. Så programassistenten fick ta tag i detta medan jag var på semester. 

 

Julkorten som inte höll måttet

2: Efter semestern fick jag höra svårigheterna med att nå dessa tryckerier. Antingen hade de inte svarat i telefon, eller gett falska löften om svarsmail. När jag själv gav mig på denna omöjliga uppgift märkte jag snabbt att bäst var nog att ta sig till tryckerierna och leta efter svar. Efter mycket om och men, kunde vi (jag och programassistenten) skicka in prisförslagen till landrepresentanten. ”Bra, nu kan vi skicka in beställningen till tryckeriet” tänkte jag, men nej. I Bolivia älskar man papper, så jag fick snällt sitta ner vid mitt skrivbord och skriva en skriftlig ansökan till vår ekonomiansvarig, som sitter i rummet bredvid, för att få pengar till tryckeriet (som bara skulle påbörja arbetet om de fick halva summan först).

Fädriga julkort, håll utkik

3: På tryckeriet fick vi en fin början, med fina löften om att allt skulle bli så himla bra. Tre dagar efter överenskommet datum fick jag julkorten, 400 julkort, varav 100 var i stort sett oanvändbara. Det var bara att lämna tillbaka, med ett löfte om att de skulle levereras direkt till kontoret senare under dagen. Det blev inte så. Inte förrän ytterligare tre dagar senare fick jag dessa resterande 100, varav flera var fläckiga eller något annat. Då jag vägrade betala för detta dåligt utförda arbete blev det en hetsig diskussion med tanten på tryckeriet. Det gick till och med så långt att hon sa ”Hade jag vetat att ni skulle vara så petiga, hade vi tagit mer betalt”. Jag undrar om man ens kan föreställa sig vad jag svarade på det? Dessvärre får inte inlägget bli för långt, så jag lämnar det till er fantasi. 

När jag efter diskussionen med tanten ringer mannen jag pratat med tidigare, så börjar han istället skrika på mig. Jag fick alltså skäll för att jag ville ha ett väl utfört arbete. Dagen efter gick jag tillbaka till tryckeriet för att avsluta allt på bästa möjliga sätt och få mitt kvitto. Då möttes jag av världens trevligaste par, de bad hemskt mycket om ursäkt för förseningen och gav mig fakturan. Jag ville bara skrika, men höll mig lugn och gick sansat hem och tog ut aggressionerna på min kudde.

Lägg märke till rynkan

Måndagmorgon gick jag tillsammans med landrepresentanten igenom julkorten, vi lyckades välja ut några som inte var helt förstörda och dessa postades. Veckan innan dess skickades en stor last julkort, det tog några timmar att limma ihop kuverten, få dit adressetiketterna och stämpla ”God Jul” på alla.

Så när ni nu får ett julkort härifrån, var vänliga och släng det inte direkt. Det ser kanske bara ut som ett julkort, men det har kostat mig massa tid och min bekymmers-rynka i pannan verkar ha blivit djupare. För att inte tala om de tre vita hårstråna jag hittade i lördags. Underbara älskade Bolivia, varför gör du så mot mig?

Macarena Mendoza Alvarez

infobolivia@svalorna.se

AINO: I juletider

 Aino Ravandoni i Peru, inlägg 4

På Facebook ser jag foton på ett snöklätt Sverige och kan inte annat än bli lite avundsjuk! Jag älskar vita jular. Snön är grunden för att julstämningen ska infinna sig för mig. Jag har alltid önskat mig en sån där Barna-i-Bullerbyn-jul där de små röda husen är inbäddade i mjuk fin snö, kärvar på gården och vänner i huset bredvid som en kan ha snöbollskrig med. Snön förändrar hela landskapet och när solen tittar fram gnistrar det så underbart vackert. Jag gillar när det fryser till i näshåren när jag andas in den kalla vinterluften och det knarrar när en går.

Arequipa har rustat upp inför julen. Shoppingcentrumen, hotellen, butikerna och till och med mikrobussarna är juldekorerade. Vid den stora vägen La Marina finns en julkrubba i naturlig storlek i neonljus. Julgranar, tomtar, girlanger och julgranskulor överallt men julkänslan står inte att finna. Jag tvivlar starkt på att den kommer komma. Julen är för mig förknippad med mörker och snö. I Arequipa väntar vi på att regnperioden ska börja och på att det blir dags att ge sig av till stränderna vid Mollendo och Camana ungefär två timmar från stan.

Alla verkar dock inte vara lika glada som jag över snön för jag läser även inlägg om förseningar i trafiken och så kallat kaos. Jag älskar det där kaoset som uppstår när allt inte fungerar som det ska! Det blir lite som det är här i Arequipa varje dag. Levande! Det känns som vi blir lite mer levande, vi känner lite mer (och visar det) och vi pratar lite mer med våra medmänniskor. På avstånd, här i Arequipa, har jag funderat på om det är verkligen är hälsosamt att allt är så ordnat i Sverige. Samtidigt är kaoset som existerar i Arequipa inte heller eftersträvansvärt.

Nu inför julen är det många, privatpersoner liksom företag, som antingen ordnar med julfika bestående av varmchoklad och panettone (en söt kaka ursprungligen från Italien) eller köper julklappar som sedan delas ut till bland annat barnhemsbarn. På kontoret har vi alla fått varsitt barn som vi ska vara ”ängel” till, vilket innebär att vi köper dem en personlig julklapp. Kunde inte låta bli att tänka på vilka miljöproblem, eller möjligtvis barnarbete, som låg bakom mina julklappar som tillverkats i Kina. Kanske är jag lite skadad av mina Miljö- och utvecklingsstudier?

Jag önskar att all denna välvilja kunde kanaliseras och bidra till förändring på ett mer övergripande plan så att dessa barn kunde få exempelvis en vettig skolgång istället för en boll. Men en gåva ska inte underskattas, den värmer nog många små hjärtan i deras mörker. En verklighet som många barn aldrig kommer lära känna där hemma i mitt vinterklädda Sverige.

Aino Ravandoni
programassperu@svalorna.se

JOHANNA: Ska samvete och religiös tro styra vad en läkare ger för vård?

Johanna Ekman i Sverige, inlägg 1

Abort. Känn på begreppet. Låt begreppet vandra på dina läppar. Ta sedan begreppet och håll det i din hand. Värm det, håll det ömt och ta hand om det väl. Prata med det, prata om det. Lova att alltid ta hand om det. 

98 procent, en bra siffra i många sammanhang, något att sträva efter. En siffra där man många gånger är nära ett mål. I det här inlägget är siffran långt från eftertraktad. Siffran står för procentandelen av de kvinnor som varje år genomgår osäkra aborter i utvecklingsländer i relation till det totala antalet aborter som kvinnor genomgår i dessa länder (uppgifter från WHO). Helt plötsligt blir siffran svår att greppa, det vrider sig i magen. Låt oss slå ut siffran på minuter. Var åttonde minut dör en kvinna på grund av osäker abort. Det blir cirka 68 000 kvinnor som dör varje år. Vi får däremellan inte glömma dem cirka 200 000 barn som förlorar sin mamma varje år. Blundar. Andas ut. Försöker greppa siffran men det känns bara overkligt och långt ifrån vad vi kan tänka oss här i Sverige. 

År 1994, under FN:s befolkningskonferens i Kairo, enades världens länder för första gången om att människors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter (SRHR) är en förutsättning för ett lands utveckling. Det fastslogs att regeringar är skyldiga att "säkerställa att kvinnor och män har tillgång till information, upplysning och tjänster som krävs för att uppnå god sexuell hälsa och utöva sina reproduktiva rättigheter och skyldigheter". Vi är nu, år 2012, i slutet på det artonde året sedan de orden i Kairodeklarationen skrevs och kan konstatera att arbetet i praktiken, att säkerhetsställa rättigheterna, inte kommit tillräckligt långt. 

Majoriteten av olagliga aborter sker till följd av att lagstiftning eller traditioner sätter stopp för kvinnors egen rätt att bestämma över sin egen kropp. I många länder världen över, styr religiösa normer över politiska värdegrunder. Den senaste månaden har abortfrågan kommit på många politikers och kvinnorörelsers läppar sedan media uppmärksammade den 31-åriga kvinnan Savitas tragiska dödsfall på Irland. Savita hade ansökt om att få genomgå abort sedan det visat sig att hennes foster inte skulle överleva. Men hon nekades abort, med resultatet att hon bara några dagar senare dog av blodförgiftning. Detta för att begreppet abort blivit så pass stigmatiserat att ingen läkare i landet längre vågar förknippas med det, av rädsla för de påföljder av straff från den katolska kyrkan, där abort likställs med en kriminell handling. I denna verklighet förvandlas läkare till domare, dödsdomare. Savita dog på grund av samvetsklausulers inflytande i politiken. Dog. Att det mest basala i vårt liv, rätten till att vara människa, inte värderades mer än så, är skakande i mitt tycke.  

Det ska inte behöva vara förhandlingsbart att kräva sina rättigheter. Rätten att bestämma över sin egen kropp är en mänsklig rättighet och de gäller överallt och skyddar alla i hela världen. ”För att kunna delta och vara en aktiv samhällsaktör, för att kunna sitta vid ett förhandlingsbord med samma förutsättningar att påverka som andra deltagare, måste en individ först och främst ha makt över sin egen kropp. Kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter är således en grundförutsättning för jämställdhet, demokrati och för en hållbar och rättvis fred.” skriver Kvinna till Kvinna på sin hemsida. 

Av eget intresse att stödja rätten till abort, och även som Svalrepresentant, deltog jag några dagar efter Savitas tragiska död på en manifestation mot Irlands abortlagar, huvudarrangerad av Liberala Kvinnor. Starka kvinnorörelser och andra sympatisörer var där och det talades om Savitas hemska öde och hur vi tillsammans som kvinnoorganisationer, över partigränser, i riksdag och regering, inom den globala rörelsen måste mobilisera och stå upp för mänskliga rättigheters inflytande över politiken. Abortfrågan måste drivas från alla vinklar. Ödet som Savita mötte som irländsk medborgare är inget isolerat fall. Victoria Saxby från Centerkvinnorna, talare under manifestationen, konstaterade att abortfrågan är ett världsproblem. Det vill även jag göra. Exempel finns även från Svalorna Latinamerikas samarbetsländer. Där alla, Peru, Bolivia och Nicaragua, har en lagstiftning mot abort. I Peru är osäker abort en av de främsta orsakerna till att kvinnor dör. Bolivia har Sydamerikas högsta mödradödlighet. I Nicaragua har katolska kyrkan starkt inflytande över vilken sexualundervisning som ges i skolorna. Resultatet blir att många ungdomar inte får korrekt och tillräcklig kunskap om sex för att kunna skydda sig mot oönskade graviditeter och könssjukdomar. I alla tre länder fängslas kvinnor som avslöjats ha gjort abort samt även den personen som utförde aborten. Fängelsestraffet kan vara upp till tre år…

Bild från manifestationen

Under november har vi på Svalorna Latinamerika även haft besök av Yolanda Acuña från en av våra nicaraguanska samarbetsorganisationer, Proyecto Miriam. Hon var här i främsta syfte att presentera vad hennes organisation gör i Nicaragua för barn och kvinnors sexuella rättigheter. Med ett späckat schema besökte hon likasinnade svenska organisationer som Ecpat, RFSU och WRA (White Ribbon Alliance som arbetar mot mödradödlighet), för att utbyta erfarenheter och idéer för hur det skulle kunna gå att bryta dödläget i abortfrågan i Nicaragua. Hon ville även diskutera möjliga samarbeten mellan kvinnorörelser i Sverige och Nicaragua. Ett utmärkt exempel på hur vi måste samarbeta inom den globala rörelsen. Vi har så mycket att lära av varandra. Jag kan avslöja att det var lyckade möten och att vi med stor säkerhet snart får se ett nytt nätverk upprättas. 

Yolanda talar om sexuella rättigheter i Nicaragua på ett
seminarium anordnat av Svalorna Latinamerika

Generellt sätt är det är svårt att få acceptans kring SRHR i internationella sammanhang. Under Yolandas vistelse i Sverige besökte hon även Ulrika Karlsson, moderat riksdagsledamot och ordförande i riksdagens SRHR-grupp för att få höra hur svenska och andra länders parlamentariker, som stödjer rätten till fria och säkra aborter, kanske skulle kunna påverka parlamentariker i Latinamerika.  Det borde ligga i alla nationers intresse att föra frågan om rätten till fria aborter och det är därför av yttersta vikt att Sverige, som är en stark internationell röst inom SRHR-frågor, förblir budbärare. Det är otroligt viktigt att vi går samman över partigränser och landgränser. I slutändan kommer det ner till att vi alla är människor. Det talas alltid om den där ”Någon”, och att ”Någon” måste göra något. ”Någon” är du och jag. 

Att citera en klok och inspirerande kvinna, Agda Östlund, svenska riksdagens första kvinnliga representant, passar sig väldigt bra som avslutning. Hon var först med att 1922 föra upp abortfrågan på dagordningen i riksdagen, men hon fick direkt motstånd av sina manliga kollegor som reste sig och lämnade salen. Agda stod dock alltid fast vid sitt tycke och hon uttalande sig om motståndet genom att säga ”Om man verkligen vill någonting, då får man mod”. Mod att kämpa för någonting som ingen annan tror på. 

På nittio år har vi kommit långt i Sverige inom abortfrågan. Sedan 1975 har vi lagstadgad rätt till fri abort och majoriteten i Sverige accepterar detta. Men många länder har det fortfarande som vi hade det för nittio år sedan. Därför får abortfrågan inte tystas ner. Vi måste våga tala om det.

Ta därför upp begreppet abort från din hand, släpp det att vandra på dina läppar. Ta fortfarande hand om det. Och tala om det. Stå upp för era rättigheter, våga kräva dom och var rädda om Er. 

Johanna Ekman, kanslipraktikant på Svalorna Latinamerika och student vid Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköpings med studieinriktning Internationellt Arbete – Globala studier. 

SANDRA: Bussterminalen i León

Sandra Lundberg i Nicaragua, inlägg 4

Managua, Managua, Managua skriker en man som försöker få fler passagerare till sin buss. En annan man undrar vart jag är på väg och om jag möjligen inte ska till Somoto, samtidigt som en kvinna försöker övertala mig att köpa ett äpple. En flicka tränger sig förbi och upp på en buss med en plasthink på huvudet, full med påsar med chips. Bussterminalen i León är en plats i ständig rörelse: människor som är på väg någonstans, och de som blir kvar.


Angie och hennes mamma Jessenia

Denna dag ska jag varken till Managua eller Somoto utan är där för att träffa Angie, en 12 årig tjej som spenderar stor del av sin tid på bussterminalen. Hennes mamma, Jessenia, jobbar där och har ett litet marknadsstånd där hon säljer allt möjligt: sandaler, hemmagjorda örhängen, tvättmedel, plastdunkar och pynt. Mormor Carmen, finns på andra sidan gatan där hon har en liten järnvaruhandel. Angie går i skolan på förmiddagarna, men då hon och hennes yngre syskon inte kan vara själva hemma så får de vara med mamma på jobbet efter skolan är slut. Angie tycker att det är tråkigt att behöva vara på bussterminalen och skulle hellre vara hemma, men vet att det kan vara otryggt och att det är därför hennes mamma vill att hon är med henne på jobbet. Angie hjälper till att sälja i deras lilla marknadsstånd och ibland sköter hon det när hennes mamma måste göra något annat, men för det mesta så tar hon hand om sina syskon och försöker fördriva tiden på något sätt.

Därmed är hon ett av de barn på terminalen som har det bättre. Angies mamma, som själv gick i skolan tills hon var 12 år, tycker det är viktigt att Angie fortsätter att studera och hon vill inte heller att hennes dotter säljer saker på bussarna. ”Risken är stor att Angie skulle bli dåligt behandlad” säger Jessenia.

Fatima

Det finns dock många andra barn på terminalen som varken går till skolan eller som har en fast plast att sälja ifrån. Jag pratar med 27-åriga Fatima som har sålt läsk på bussarna sedan hon var 8 år gammal. ”Arbetet är tungt, men man måste stå ut för att få mat.” Hon säger att barnen och ungdomarna som säljer vid bussterminalen ofta blir illa behandlade, slagna eller tafsade på och att de egentligen inte borde vara där. Fatima kom själv hit som liten med sin mamma och slutade att studera i tidig ålder, men hennes två barn som är 8 och 11 år går fortfarande i skolan.  

Barnen och ungdomarna som rör sig kring bussterminalen och maknaden lever i en utsatt situation och löper många risker, bland annat för sexuell komersiell exploatering. De personer jag träffade under mina två dagar på terminalen deltar alla i de aktiviteter som Svalornas nya samarbetsorganisation Mary Barreda arrangerar. Mary Barreda har lång erfarenhet av att jobba på denna plats och när jag följer en av organisationens arbetare genom myllret av människor så stannar vi hela tiden och pratar med dem som jobbar där: barn, ungdomar och vuxna. Organisationen jobbar både direkt med barnen och ungdomarna, samt de vuxna som finns runt omkring för att medvetandegöra dem om de risker som finns, jobba attitydförändrande och skapa en tryggare miljö för alla som vistas på terminalen.

För Angie har Mary Barredas arbete inneburit att hon har mer kunskap om sina rättigheter och hon vill fortsätta studera. När hon blir stor vill hon arbeta som rättsläkare, inte på bussterminalen.