JOHANNA: Ska samvete och religiös tro styra vad en läkare ger för vård?

Johanna Ekman i Sverige, inlägg 1

Abort. Känn på begreppet. Låt begreppet vandra på dina läppar. Ta sedan begreppet och håll det i din hand. Värm det, håll det ömt och ta hand om det väl. Prata med det, prata om det. Lova att alltid ta hand om det. 

98 procent, en bra siffra i många sammanhang, något att sträva efter. En siffra där man många gånger är nära ett mål. I det här inlägget är siffran långt från eftertraktad. Siffran står för procentandelen av de kvinnor som varje år genomgår osäkra aborter i utvecklingsländer i relation till det totala antalet aborter som kvinnor genomgår i dessa länder (uppgifter från WHO). Helt plötsligt blir siffran svår att greppa, det vrider sig i magen. Låt oss slå ut siffran på minuter. Var åttonde minut dör en kvinna på grund av osäker abort. Det blir cirka 68 000 kvinnor som dör varje år. Vi får däremellan inte glömma dem cirka 200 000 barn som förlorar sin mamma varje år. Blundar. Andas ut. Försöker greppa siffran men det känns bara overkligt och långt ifrån vad vi kan tänka oss här i Sverige. 

År 1994, under FN:s befolkningskonferens i Kairo, enades världens länder för första gången om att människors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter (SRHR) är en förutsättning för ett lands utveckling. Det fastslogs att regeringar är skyldiga att "säkerställa att kvinnor och män har tillgång till information, upplysning och tjänster som krävs för att uppnå god sexuell hälsa och utöva sina reproduktiva rättigheter och skyldigheter". Vi är nu, år 2012, i slutet på det artonde året sedan de orden i Kairodeklarationen skrevs och kan konstatera att arbetet i praktiken, att säkerhetsställa rättigheterna, inte kommit tillräckligt långt. 

Majoriteten av olagliga aborter sker till följd av att lagstiftning eller traditioner sätter stopp för kvinnors egen rätt att bestämma över sin egen kropp. I många länder världen över, styr religiösa normer över politiska värdegrunder. Den senaste månaden har abortfrågan kommit på många politikers och kvinnorörelsers läppar sedan media uppmärksammade den 31-åriga kvinnan Savitas tragiska dödsfall på Irland. Savita hade ansökt om att få genomgå abort sedan det visat sig att hennes foster inte skulle överleva. Men hon nekades abort, med resultatet att hon bara några dagar senare dog av blodförgiftning. Detta för att begreppet abort blivit så pass stigmatiserat att ingen läkare i landet längre vågar förknippas med det, av rädsla för de påföljder av straff från den katolska kyrkan, där abort likställs med en kriminell handling. I denna verklighet förvandlas läkare till domare, dödsdomare. Savita dog på grund av samvetsklausulers inflytande i politiken. Dog. Att det mest basala i vårt liv, rätten till att vara människa, inte värderades mer än så, är skakande i mitt tycke.  

Det ska inte behöva vara förhandlingsbart att kräva sina rättigheter. Rätten att bestämma över sin egen kropp är en mänsklig rättighet och de gäller överallt och skyddar alla i hela världen. ”För att kunna delta och vara en aktiv samhällsaktör, för att kunna sitta vid ett förhandlingsbord med samma förutsättningar att påverka som andra deltagare, måste en individ först och främst ha makt över sin egen kropp. Kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter är således en grundförutsättning för jämställdhet, demokrati och för en hållbar och rättvis fred.” skriver Kvinna till Kvinna på sin hemsida. 

Av eget intresse att stödja rätten till abort, och även som Svalrepresentant, deltog jag några dagar efter Savitas tragiska död på en manifestation mot Irlands abortlagar, huvudarrangerad av Liberala Kvinnor. Starka kvinnorörelser och andra sympatisörer var där och det talades om Savitas hemska öde och hur vi tillsammans som kvinnoorganisationer, över partigränser, i riksdag och regering, inom den globala rörelsen måste mobilisera och stå upp för mänskliga rättigheters inflytande över politiken. Abortfrågan måste drivas från alla vinklar. Ödet som Savita mötte som irländsk medborgare är inget isolerat fall. Victoria Saxby från Centerkvinnorna, talare under manifestationen, konstaterade att abortfrågan är ett världsproblem. Det vill även jag göra. Exempel finns även från Svalorna Latinamerikas samarbetsländer. Där alla, Peru, Bolivia och Nicaragua, har en lagstiftning mot abort. I Peru är osäker abort en av de främsta orsakerna till att kvinnor dör. Bolivia har Sydamerikas högsta mödradödlighet. I Nicaragua har katolska kyrkan starkt inflytande över vilken sexualundervisning som ges i skolorna. Resultatet blir att många ungdomar inte får korrekt och tillräcklig kunskap om sex för att kunna skydda sig mot oönskade graviditeter och könssjukdomar. I alla tre länder fängslas kvinnor som avslöjats ha gjort abort samt även den personen som utförde aborten. Fängelsestraffet kan vara upp till tre år…

Bild från manifestationen

Under november har vi på Svalorna Latinamerika även haft besök av Yolanda Acuña från en av våra nicaraguanska samarbetsorganisationer, Proyecto Miriam. Hon var här i främsta syfte att presentera vad hennes organisation gör i Nicaragua för barn och kvinnors sexuella rättigheter. Med ett späckat schema besökte hon likasinnade svenska organisationer som Ecpat, RFSU och WRA (White Ribbon Alliance som arbetar mot mödradödlighet), för att utbyta erfarenheter och idéer för hur det skulle kunna gå att bryta dödläget i abortfrågan i Nicaragua. Hon ville även diskutera möjliga samarbeten mellan kvinnorörelser i Sverige och Nicaragua. Ett utmärkt exempel på hur vi måste samarbeta inom den globala rörelsen. Vi har så mycket att lära av varandra. Jag kan avslöja att det var lyckade möten och att vi med stor säkerhet snart får se ett nytt nätverk upprättas. 

Yolanda talar om sexuella rättigheter i Nicaragua på ett
seminarium anordnat av Svalorna Latinamerika

Generellt sätt är det är svårt att få acceptans kring SRHR i internationella sammanhang. Under Yolandas vistelse i Sverige besökte hon även Ulrika Karlsson, moderat riksdagsledamot och ordförande i riksdagens SRHR-grupp för att få höra hur svenska och andra länders parlamentariker, som stödjer rätten till fria och säkra aborter, kanske skulle kunna påverka parlamentariker i Latinamerika.  Det borde ligga i alla nationers intresse att föra frågan om rätten till fria aborter och det är därför av yttersta vikt att Sverige, som är en stark internationell röst inom SRHR-frågor, förblir budbärare. Det är otroligt viktigt att vi går samman över partigränser och landgränser. I slutändan kommer det ner till att vi alla är människor. Det talas alltid om den där ”Någon”, och att ”Någon” måste göra något. ”Någon” är du och jag. 

Att citera en klok och inspirerande kvinna, Agda Östlund, svenska riksdagens första kvinnliga representant, passar sig väldigt bra som avslutning. Hon var först med att 1922 föra upp abortfrågan på dagordningen i riksdagen, men hon fick direkt motstånd av sina manliga kollegor som reste sig och lämnade salen. Agda stod dock alltid fast vid sitt tycke och hon uttalande sig om motståndet genom att säga ”Om man verkligen vill någonting, då får man mod”. Mod att kämpa för någonting som ingen annan tror på. 

På nittio år har vi kommit långt i Sverige inom abortfrågan. Sedan 1975 har vi lagstadgad rätt till fri abort och majoriteten i Sverige accepterar detta. Men många länder har det fortfarande som vi hade det för nittio år sedan. Därför får abortfrågan inte tystas ner. Vi måste våga tala om det.

Ta därför upp begreppet abort från din hand, släpp det att vandra på dina läppar. Ta fortfarande hand om det. Och tala om det. Stå upp för era rättigheter, våga kräva dom och var rädda om Er. 

Johanna Ekman, kanslipraktikant på Svalorna Latinamerika och student vid Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköpings med studieinriktning Internationellt Arbete – Globala studier.