MACARENA: Julkortet från helvetet

Macarena Mendoza Alvarez i Bolivia, inlägg 8

I stort sett alla mina blogginlägg har prisat Bolivia, folket och dess livsglädje trots alla svårigheter. Den färgrika, kulturella rikedomen och alla möjliga festligheter som firas på alla olika vis. Men den här gången vill jag skriva om en av mina värsta erfarenheter i Bolivia. Den absolut värsta var när jag gjorde en polisanmälan och ville få ett papper på detta, till försäkringsbolaget. Bara det tog mig tre dagar och JA, det var värre än att bli av med min väska med I-pod, mobil och kamera. Anledningen var byråkratin som råder här i Bolivia, eller som några sa till mig i efterhand: de försökte få pengar.

På plats nummer två kommer arbetet med ett julkort. ”Hur svårt kan det vara?” frågar sig nån säkert. I Sverige kan jag inte tänka mig att det inte är några som helst problem, i Bolivia där man har en beundransvärd tidsoptimism är det annorlunda. Att ta fram själva julkortet var inga större problem, det som följde sedan var en total mardröm. 

1: När julkortet väl var inskickat för godkännande, så började vi leta efter ett passande tryckeri. Av Boliviakontoret hade vi fått veta att vi behövde minst tre prisförslag, så jag, programassistenten och finbesöket från Peru (programassistent/infopraktikant) gav oss ut och letade. Vi fick tre olika prisförslag, dock för att mötas av ett bakslag. Vi var nämligen tvungna att fråga efter EXAKT samma saker på alla tryckerier. Så programassistenten fick ta tag i detta medan jag var på semester. 

 

Julkorten som inte höll måttet

2: Efter semestern fick jag höra svårigheterna med att nå dessa tryckerier. Antingen hade de inte svarat i telefon, eller gett falska löften om svarsmail. När jag själv gav mig på denna omöjliga uppgift märkte jag snabbt att bäst var nog att ta sig till tryckerierna och leta efter svar. Efter mycket om och men, kunde vi (jag och programassistenten) skicka in prisförslagen till landrepresentanten. ”Bra, nu kan vi skicka in beställningen till tryckeriet” tänkte jag, men nej. I Bolivia älskar man papper, så jag fick snällt sitta ner vid mitt skrivbord och skriva en skriftlig ansökan till vår ekonomiansvarig, som sitter i rummet bredvid, för att få pengar till tryckeriet (som bara skulle påbörja arbetet om de fick halva summan först).

Fädriga julkort, håll utkik

3: På tryckeriet fick vi en fin början, med fina löften om att allt skulle bli så himla bra. Tre dagar efter överenskommet datum fick jag julkorten, 400 julkort, varav 100 var i stort sett oanvändbara. Det var bara att lämna tillbaka, med ett löfte om att de skulle levereras direkt till kontoret senare under dagen. Det blev inte så. Inte förrän ytterligare tre dagar senare fick jag dessa resterande 100, varav flera var fläckiga eller något annat. Då jag vägrade betala för detta dåligt utförda arbete blev det en hetsig diskussion med tanten på tryckeriet. Det gick till och med så långt att hon sa ”Hade jag vetat att ni skulle vara så petiga, hade vi tagit mer betalt”. Jag undrar om man ens kan föreställa sig vad jag svarade på det? Dessvärre får inte inlägget bli för långt, så jag lämnar det till er fantasi. 

När jag efter diskussionen med tanten ringer mannen jag pratat med tidigare, så börjar han istället skrika på mig. Jag fick alltså skäll för att jag ville ha ett väl utfört arbete. Dagen efter gick jag tillbaka till tryckeriet för att avsluta allt på bästa möjliga sätt och få mitt kvitto. Då möttes jag av världens trevligaste par, de bad hemskt mycket om ursäkt för förseningen och gav mig fakturan. Jag ville bara skrika, men höll mig lugn och gick sansat hem och tog ut aggressionerna på min kudde.

Lägg märke till rynkan

Måndagmorgon gick jag tillsammans med landrepresentanten igenom julkorten, vi lyckades välja ut några som inte var helt förstörda och dessa postades. Veckan innan dess skickades en stor last julkort, det tog några timmar att limma ihop kuverten, få dit adressetiketterna och stämpla ”God Jul” på alla.

Så när ni nu får ett julkort härifrån, var vänliga och släng det inte direkt. Det ser kanske bara ut som ett julkort, men det har kostat mig massa tid och min bekymmers-rynka i pannan verkar ha blivit djupare. För att inte tala om de tre vita hårstråna jag hittade i lördags. Underbara älskade Bolivia, varför gör du så mot mig?

Macarena Mendoza Alvarez

infobolivia@svalorna.se