MARIA: Den "lyxiga" likgiltigheten

Maria Hyllengren i Peru, blogginlägg 4

Likgiltighet måste vara bland det värsta som finns. Att inte bry sig, inte beröras och inte måna om varken sig själv eller sin omgivning. Helst skulle jag vilja vara motsatsen till likgiltig – energisk, empatisk och framåtsträvande. Men de senaste veckorna har en obehaglig insikt kommit smygande: Jag befarar att mitt liv visst präglats av en slags bortskämd likgiltighet. Vilka är det som har öppnat mina ögon? Barnen i Viraco.

Min självkritik grundar sig på den djupa beundran jag känner inför de unga i den här peruanska bergsbyn. Deras mognad och framåtanda blev extra tydlig när jag intervjuade dem inför Global Action Week. Under veckan, då allas rätt till god utbildning uppmärksammas, ville vi på Svalorna Latinamerika lyfta fram hur elever i Peru, Nicaragua och Bolivia själva ser på utbildning.

Jag bokade in en intervju med en trettonårig tjej som heter Melvin och går i högstadiet i Viraco. Vi hade inte hunnit bekanta oss så mycket, men jag tyckte att hon verkade lite blyg och förberedde mig extra mycket inför samtalet. Jag funderade på hur mycket man kan begära av en trettonåring. Har man verkligen funderat så mycket över vad utbildning betyder när man är så ung? Det skulle snart visa sig att jag underskattat henne; vi satt i köket på kontoret hela eftermiddagen och pratade om skolan och framtidsdrömmar.

Melvin Vargas Sacsi drömmer om att bli journalist, och önskar att hennes skola införa fler studietillfällen som en förberedelse för universitetet. 

Melvin drömmer om att bli journalist. Hon vill ge sina läsare den information de behöver för att vara friska och leva i säkerhet. För att komma in på universitetet behöver hon plugga hårt – och det är hon villig att göra. När jag frågade vad hon skulle göra om hon fick vara rektor för en dag säger hon bland annat att hon skulle införa fler studietillfällen. Hon sade att barnen i stan har kommit längre än hennes klass som studerar på landsbygden, och hon vill vara bättre förberedd för universitetet. ”Fler studietillfällen?”, tänkte jag. Hur många trettonåringar skulle föreslå något sådant? Men det var inte bara Melvin som skulle förvåna mig med sin ambitionsnivå. När jag dagen efter hängde med ett gäng tioåringar på deras lektioner uttryckte många en önskan om att lärarna skulle bli bättre på att komma i tid och vara mer disciplinerade. En kille som heter Joel sade att han ville lära sig saker för att kunna hjälpa dem som inte har chans att gå i skolan.

Det var kanske framför allt då jag började fundera på det här med likgiltighet. Jag har själv alltid pluggat hårt – men utan mål. Att jag har rätt till utbildning har jag tagit som självklart, och när jag funderat över framtiden har det varit med inställningen ”det ordnar sig nog hur som”. När jag var tretton år ville jag bli ”hallåa” på teve för att jag älskade att kolla på serien ”Nanny” på eftermiddagarna. Barnen i Viraco tänker snäppet längre. Eleverna värdesätter chansen till utbildning, och är redan medvetna  om att studier är nyckeln de behöver för att komma dit de vill. De vågar drömma, de vågar kämpa för att förändra och nå fram. De har inte råd att inte bry sig. Något  för de likgiltiga att inspireras av.