MIA: Upptäckten av den paceñska gastonomin

Mia Moberg, informationspraktikant i La Paz inlägg nummer 5.

Den bolivianska maten är lika varierande och rik som kulturlivet - vilket i sig fylls ut av 36 distinkta etniciteter som alla bär egna matvanor beroende på klimat, miljö, tradition och tillgänglighet. La Paz:s kök, är endast en pusselbit av många andra som tillsammans kan lägga den rättfärdiga bilden av Bolivias matkultur.

Personligen anser jag att upplevelsen av ett land till allra största del, efter de viktigare relationerna man hamnar i och hur man mår i respektive klimat, beror på hur gott man äter. Det låter kanske oakademiskt, bristande i omvärldsreflektion och introvert; men de tre måltiderna man har framför sig varje dag är något jag ständigt antingen - längtar till, drömmer om, planerar efter eller är i kast med att avnjuta. Inget däremellan. Jag har mat på hjärnan kan vi väl säga.

Maten på högplatån är på många sätt lik den där hemma med fokus på potatis, kött och bröd, vilka här äts som permanenta inslag vid alla måltider. Därefter minskar likheterna i de respektiva nationella nutida köken. Det andinska gastronomiska fokuset ligger ofta på själva lasset av föda, och mathögens ingredienser får gärna vara av det tyngre slaget. Högplatåns leriga och vindpinade marker begränsar odling till tåliga grödor såsom majs, potatis, rovor, havre och quinoa med lamor, gris och kor som betar däremellan.

Den typiska pacenska lunchen har, trots marknadernas grönsaksberg från de varmare delarna av landet, en tydlig påverkan från områdets traditionella standardrätter. För 10-15 bolivianos (ungefärligen detsamma i SEK) får du en jätteskål grönsakssoppa med potatis och ris eller havre i, i 8/10 fall kryddad på samma sätt som föregående dag – klar buljong och koriander. Vid huvudrättens inträde serveras man allt som oftast friterat eller stekt kött eller kyckling, ett berg vitt ris, potatis, torkad och sedan återkokt chuño (en potatisvariant) tillsammans med en hög vit, mindre söt, tjock och mjölig majs. Torrt? Ja. Den enda sås som erbjuds är en stark och kall tomat- och pepperonisås (llajhua), alternativt majonnäs och ketchup i portionsförpackningar.

Alla typer av kött hittas väl exponerat på marknaderna.

Denna vardagliga fettiga, host-torra och kolhydratstinna lunchen lockar tyvärr inte mina smaklökar särskilt mycket. Att den höga höjden därtill påverkar och dämpar luktsinnet och hur man uppfattar smaker begränsar aptiten. När dessutom matlagning i det egna köket både tar dubbelt så lång tid och resulterar i att pastan inte blir god då vattnet på denna höjdnivå redan kokar vid 78 grader - då är även dessa svårbesegrade motstånd till lyckliga smakminnen.

Men det är här det lyckliga i historien kommer - letar du dig ner lite bland det friterade, stekta och tryckkokta så kommer du att upptäcka en fantastisk värld. För den köttätande finns här nämligen allt från chicharron (drypande stekt griskött), tucumanas (friterade kryddade piroger där du mellan varje tugga kan välja att hälla på någon av minst fem olika såser), flera stingiga fläskköttsgrytor och trucha (en härlig laxfisk som kommer från Lago Titicaca). Växtliga upptäckter såsom oca (en sötpotatis), varianter av quinoa och havre, naturprodukter som superpulvret ”maca” (som man kan blanda i allt från soppa till smoothien, den fantastiska apin (varm röd majsdryck kryddad med kanel) eller den älskvärda queso criollo frito (som halloumi) har även poppat upp som stjärnor på himmelen. Är du raw-foodist? Paradiset har du då serverat i vagnarna parkerade vid varje gatuhörn, där du kan njuta av valfri färskpressad, exotisk, söt eller grönsaksbaserad och billig jos.

Josvagnar prunkande av frukt och grönsaker.

Ur min synvinkel - som den fettkära karnivor och grönsakssmoothie-älskare jag är - finns det knappt någon hejd för vad man kan låta smaklökarna fröjdas av i La Paz. Bara man accepterar ett matliv som under längre tid skulle ta kål på hjärtat, och samtidigt välkomnar det mer spännande alternativet att leta sig bort från de tusenfaldiga stekosande lunchhaken längs gatan för att smita in på den prunkande marknaden istället för att våga sig på vad den andinska högplatåns huvudstad har att trolla fram.

Text och bild: Mia Moberg

JULIA: Ingen vanlig lektion

Julia Andén i Nicaragua, inlägg 5

Flexibilitet och anpassning är ledord i arbetet här i Nicaragua. Det gäller att följa med på allt som kommer upp för annars missar du garanterat någonting lärorikt – kanske ditt livs viktigaste lektion.

Arlet Guturria vill att eleverna ska gå ut skolan med en framtidsplan. Foto: Julia Andén

I förra veckan var jag med Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisation Proyecto MIRIAM på en av höstadieskolorna i Estelí när de skulle prata med sjundeklassarna om människohandel. Tack vare aktiviteten hamnade jag av en tillfällighet på en lektion i ”Livsprojektet” som skolans psykolog Arlet Guturria höll med några av sistaårseleverna. Jag minns när jag själv gick i trean på gymnasiet och vi pratade om vad vi skulle göra efteråt, vad vi skulle studera och vilka drömmar vi hade. Men helt ärligt hade många av oss inte en aning om vad vi egentligen ville syssla med i framtiden.

 Första delen i att göra upp sitt livsprojekt var att utveckla en ”FODA”. Det står för fortaleza, oportunidades, debilidad och amenazo, och handlar om att identifiera styrkor, möjligheter, svagheter och begränsningar hos sig själv när det gäller att uppnå målsättningar i livet. Nästa steg var den riktiga livsplanen där eleverna skulle tänka på vad de vill göra med sina liv, en fråga som jag vet att jag själv inte kunde besvara när jag var 18 år. Arlet förklarade att de inte måste vara specifika när det gäller utbildning, men behöver uppskatta hur lång tid de är beredda att lägga på den.

– Vissa utbildningar är ju sex år och andra tre. Fundera på några förslag eller inom vilket ämne och ta en uppskattad siffra.

Sista steget, som blev läxa till nästa vecka, var att göra upp en lista på för- och nackdelar med valet av livsprojekt. Finns det jobbmöjligheter? Måste jag flytta från min hemstad? Vilken lön kan arbetet ge?

Onekligen fick lektionen även mig själv att fundera, och jag blev extremt nyfiken på att följa de här ungdomarna och se vad de tar sig för och vart livet för dem. Kommer de att följa sin livsplan? Med tanke på de höga siffrorna gällande både arbetslöshet och tonårsgraviditeter bland unga i Nicaragua är det nog inte en dålig idé att analysera sina drömmar och möjligheter innan man ger sig ut på livets äventyr.

Julia Andén

MARIA: Kvinnor kan – men måste inte

Maria Hyllengren i Peru, blogginlägg 5

Janet Arias arbetsdag börjar klockan tre på morgonen, och pågår ungefär fram till tio-tiden på kvällen – ett pass på nitton timmar. Hon är borgmästare i den peruanska byn Tipan, och för några veckor sedan intervjuade jag henne för att jag vill skriva en artikel om kvinnliga ledare som samarbetar med Svalorna Latinamerika. Mötet lämnade mig med många funderingar.

När jag skumpade fram i minivanen på hemresan efteråt kände jag mig inspirerad. Janet är en person som har lyckats komma dit hon vill, trots att hennes man motarbetade henne till en början, och trots att hon lever i ett samhälle där befolkningen inte är vana vid kvinnliga ledare. ”Jag kan!”, säger hon till sig själv. ”Och du kan också!”, är hennes budskap till Tipans kvinnor.

Janet Arias.

Och visst kan hon, Janet. Arbetet som byns viktigaste ledare är bara ett av alla hennes yrken. Hon har en affär i huset, och driver också en rörelse för mjölkutkörning tillsammans med sin man. På helgerna jobbar hon på åkern där de odlar advocado, lök och frukt. Vid sidan av allt detta har hon ytterligare ett heltidsjobb: att hand om hem och barn.

Det verkar som att kvinnor i hela världen hamnar i samma fälla. De frigörs från hemmet och tillåts göra karriär – men ansvaret för ”kvinnogörat” kvarstår. Det är därför som Janets arbetsdag börjar många timmar innan det är dags att gå till kommunhuset. Innan arbetet som borgmästare börjar städar hon huset och hjälper sin man med mjölken. På lunchen går hon hem för att laga mat till sin familj, och på kvällen när hon kommer hem finns det alltid kläder att tvätta. ”Livet innebär många uppoffringar, inte sant?”, sade Janet.

Ja, visst kan hon, Janet. Men måste hon? Måste man vara kapabel att göra karriär vid sidan av ansvaret för hem och barn, och dessutom nå framgång även inom andra områden? Det var inte enbart inspiration som kom till mig där i minivanen på hemresan, Janets framgångssaga hade många frågetecken. Jag kände starkt för henne som gett upp sin dröm om att bo i stan och arbeta som sjuksköterska för att följa med sin man till landsbygden – som hon inte gillar. Men hon är stark, och hennes inställning har belönat henne. Det jag frågar mig är varför man måste vara så stark. Kvinnor kan – men det betyder inte att de måste göra allt själva.

HANNA: Den behagliga bubblan

Hanna Zander i Sverige, inlägg 4

I lunchrummet på Götgatan diskuteras det ofta, men det vore fel att säga vilt. Vi är några organisationer som jobbar med mänskliga rättigheter som delar på gemensamma utrymmen. Alla har vi relativt liknande värderingar vad gäller mycket och på lunchen och fikat håller vi ofta med varandra och nickar instämmande till vad som sägs. 

Med mina vänner är det samma visa: vi är överens i nästintill allt, har liknande intressen och helt klart samma grundvärderingar. En sådan sak som att erkänna att patriarkatet finns, är till exempel så grundläggande att jag – i mina kretsar – slentrianmässigt kan slänga mig med begreppet.
Vart jag än vänder mig i min närhet möts jag nästan uteslutande av medhåll, instämmande hummanden och nickande.

Det känns nästan overkligt att folk kan värdesätta saker som ekonomisk vinning högre än exempelvis social trygghet, relationer och ett rättvist samhälle. Jag minns fortfarande hur ställd jag blev när en kursare till mig en gång slängde ur sig att hon ”till varje pris” skulle bli rik: ”det spelar ingen roll om jag måste skövla regnskog”. Vad svarar man på något sådant? Jag är ju van vid att alla i min omgivning tycker att miljöns framtid är betydligt viktigare än ett välfyllt bankkonto. 

Det är i sådana situationer jag blir påmind om att jag faktiskt lever i en bubbla. Förvisso en mycket behaglig sådan, där det finns hopp om mänskligheten, men ändå en bubbla.

Demonstration för ett mer rättvist samhälle.

Däri tror jag också att det ligger ett problem. Det är fint att känna gemenskap, samlas kring åsikter och kunna hålla en diskussion på en betydligt mer intressant och givande nivå, som man ju kan när man delar grundpremisser. Samtidigt blir man otränad i att möta motstridiga argument och i att bli ifrågasatt på en grundläggande nivå; irritationströskeln blir allt lägre och man får svårare att föra diskussioner med folk som är av skilda uppfattningar. 

Så kanske får mitt löfte för sommaren bli att våga mig ut från bubblan och försöka utmana mig själv till att ta fler av de där diskussionerna som jag initialt bara känner ”suck” inför. Att slipa mina övertalningstalanger och inte tappa hoppet om att kunna få upp folks ögon för saker som för mig är självklara för att kunna utveckla ett mer solidariskt samhälle.

Text och foto: Hanna Zander

KARIN: Det väntat oväntade i ljudet av sprängd dynamit

Karin Källström i Bolivia, inlägg 4

En hel termins praktik i Bolivia! Jag kommer få chansen att genom två spännande organisationer sätta kunskaperna från utbildningen på prov i ett nytt land på en kontinent jag älskar och brinner för; en eon av tid och möjligheter kändes det som när jag satt på introduktionskursen hos Socionomer utan gränser. Nu, plötsligt med bara en vecka kvar innan det är dags att packa och bege mig hemåt, är det tid att se tillbaka på tiden som har gått och erfarenheterna jag tar med mig hem.

Något jag lärt mig är vikten av att kunna handskas med det oväntade. Det sociala arbetet här i Bolivia fortgår många gånger under premissen ”det oväntade är det väntade”. Detta var också en av de slutsatser jag drog från min praktik på socialtjänsten i Sverige. Förändringar är en av grundförutsättningarna i arbetet med människor över lag. En person du haft kontakt med i månader dyker inte upp på besöken tre gånger i rad och sedan, just som du börjat känna dig tvungen att ge ett avslag på ansökan om försörjningsstöd dyker hon upp och berättar att hon fått ett arbete. En annan gång vänder nya direktiv från ledningen upp och ned på arbetsgruppens planering. Det är en del av socionomvardagen att inte veta vad arbetsdagen ska bjuda på.

Här i Bolivia har jag mötts av ovissheten på andra sätt. Att ta sig till kontoret, till möten eller till samarbetsorganisationerna är ofta ett äventyr i sig. Dagliga protester mot stort och smått ser jag från mitt fönster med utsikt över La Paz centrum. Under min första tid här var stora delar av högplatån lamslagen till följd av protester mot ett namnbyte av Oruros flygplats. Under påskhelgen fick pilgrimer på väg mot Copacabana, vid Lago Titicacas strand, vända på grund av protester mot ett brobygge. Under min sista månad som programassistent har jag kämpat för att lyckas besöka organisationerna i El Alto. Precis som många av landets huvudvägar, har motorleden som vindlar upp från La Paz till El Alto varit en del av de nationella vägblockader som genomförts av lärare och gruvarbetare i protest mot Bolivias pensionssystem. I förra veckan blockerades vägen just som jag var på väg upp till El Alto och jag fick snällt hoppa av minibussen efter halva vägen och gå de sista kilometrarna mellan brinnande bildäck, smällande dynamit och salteñasätande poliser. Andra dagar har jag inte ens kommit fram.

Koordinatören Martha Huauca och några av tjejerna på
Yanapi, som gör restiden under vägblockaderna mödan värd

Hur tålamodsprövande det än är att ständigt vara flexibel och anpassa sig som en kameleont är det också charmen med att arbeta med människor i ett samhälle uppbyggt av och för människor.

Karin Källström