LOVA: Små stolta individer med stora budskap om kärlek och fredlig samvaro

Lova Gustafson i Bolivia, inlägg 1

Den tidiga torsdagsmorgonen den 26 september är klar men isande kall. Det är vackert att se när den starkt skinande solen stiger och sakta sprider sina strålar över bergen som omger oss. Husen i stadens gryta och de längst med bergens väggar glittrar och sprakar. Små rökmoln lämnar våra munnar när vi börjar att gå längs med Avenida 6 de Agosto, upp mot El Prado, den huvudgata som skär genom stadens centrum. Det är vår i La Paz, men nätterna är kalla och mornarna kyliga. Väl framme vid Plaza Estudiante möter vi några av de andra från Svalorna Latinamerikas kontor. Vi hoppar in i en av alla minibussar och börjar färden upp mot El Alto. Det är en stad belägen högt ovanför La Paz, mitt uppe på Bolivias högplatå.

Vi är på väg till El Alto för att delta i manifestationen “La caravana del dia de la afectividad” (”Manifestationsdag för visad omtanke”). Med denna vill man uppmärksamma våld mot barn och unga i Bolivia; i hemmet, i skolan och på arbetsplatsen (enligt lag är det tillåtet för ungdomar över 14 år att arbeta). Meningen är att belysa vikten av att man som barn och ungdom har rätt att få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda och därmed leva ett liv fritt från våld. Det är Svalorna Latinamerikas fyra samarbets­organisationer (Yanapi, Chasqui, CASSA och CDC) som anordnar eventet. Tillsammans ansvarar de för programmet “Suma Thakhi 1”, vilket är aymará och på svenska betyder “på god väg”. Programmet, som finansieras av Svalorna Latin­amerika, riktar sig till barn och ungdomar mellan 8-22 år. Syftet är att bygga självkänsla och självförtroende hos målgruppen samt att stärka deras aktörskap. Tanken är att på så sätt öka barns och ungdomars möjligheter att påverka och förändra sin egen levnadssituation.

Manifestation i El Alto mot våld mot barn och ungdomar

Det är ett färgglatt demonstrationståg som vi plötsligt har hamnat i. Ballonger i alla möjliga färger fladdrar i vinden, röda och blå kepsar klär de flesta barns och ungdomars huvuden, egengjorda hjärtedräkter spatserar förbi och några barn iklädda hoppfulla nyonfärger balanserar proffsigt på höga styltor. Stolta individer med små händer håller ett stadigt tag om stora skyltar och banderoller med viktiga budskap om kärlek, respekt och fredlig samvaro. På vissa av skyltarna står det med tydliga bokstäver: ”Abrazar da vida al corazón” (”Att kramas ger hjärtat liv”), ”Lo que se aprende en la familia permanece para siempre” (”Det man lär sig i familjen varar för evigt”) samt ”Con tu amor y respeto me dan seguridad” (“Din kärlek och respekt gör mig trygg”). Även om det är förbjudet att slå barn i Bolivia får jag berättat för mig att det, trots lagen, inte alls är ovanligt förekommande.

Tonerna och ljudet från en skolorkester ekar mellan husen. En av de ansvariga ledarna ropar ut olika budskap i en megafon: ”Que queremos?” (“Vad vill vi?”) och barnen svarar för full hals: ”Buen trato. Ya no queremos mas violencia!” (“Behandlas väl. Vi vill inte veta av mer våld”). Luften är fortfarande kall uppe på över 4000 meters höjd men himlen är isande blå och solen värmer och kastar sitt starka ljus över oss där vi marscherar fram på El Altos gator. I förgrunden kan man tydligt se Illimanis snötäckta topp. Vi syns och vi hörs. Nyfikna människor i bilar och på gatan sträcker ut sina händer för att ta emot informationsblad om dagens tema. Ibland stannar tåget upp och barnen samlas ihop av de lite äldre barnen och ledarna för att inte hamna allt för nära den mötande trafiken. Sedan vinkas vi framåt igen.

"Vi är inte fiender utan vänner"

Efter en dryg timme närmar vi oss ett litet torg där en ”Feria del buen trato” (ungefär ”Informationskampanj mot våld”) har förberetts med olika informationsstånd, lekar och pyssel för barnen och en liten scen. På scenen får barnen och ungdomarna från de olika organisationerna framträda med tidigare inövade teaterstycken. Livliga berättelser som, på ett ifrågasättande vis, behandlar olika stere­otyper och fördomar om hur tjejer och killar är och bör vara spelas upp. Publiken ler och applåderar uppmuntrande.

Idag har det varit en bra dag i staden El Alto, uppe på Bolivias högplatå. Kanske har manifestationen lyckats bidra till en tankeställare hos en och annan. Jag har inte en aning om vilka av dessa barn och ungdomar som har blivit utsatta för våld, i hemmet, i skolan eller på arbetsplatsen. Något som emellertid står klart är att de vid tidig ålder får möjlighet att lära sig hur man i demokratisk anda kan höja sin röst, uttrycka sin åsikt och kräva sin rätt! Jag hoppas innerligt att detta får fortsätta att vara en bra dag, även när barnen och ungdomarna anländer hem för att berätta om vad de har varit med om.

Text och foto: Lova Gustafson

YLVA: Jag vill landa mitt i verkligheten!

Ylva Kalin i Peru, inlägg 1

När jag och min praktikantkollega Martin stiger av planet i Arequipa så möts vi av sång och dans i ankomsthallen. Medan vi väntar på våra väskor blir vi bjudna på Pisco Sour (en popuär peruansk drink) och snittar. Vid sidan av rullbandet där väskorna kommer in dansas traditionella danser av unga peruaner i vackra kläder. Stämningen är festlig och uppsluppen. 

Med andra ord får vi ett mycket varmt välkomnande till staden där vi ska tillbringa våra fem månader av praktik för Svalorna Latinamerika. All uppståndelse är dock inte för oss –det visar sig att vi kommit till Arequipa just då en av världens största gruvmässor,Perumin,ska öppna. Över 75 000 besökare från 50 olika länder kommer under en vecka till Arequipa för att ta del av gruvindustrins senaste innovationer, knyta nya kontakter och inte minst, göra affärer.

Nyanländ och förväntansfull!

Mässan har temat “Estrategias para la Continuidad del Crecimiento Económico con Inclusión Social”, vilket betyder ungefär ”Strategier för fortsatt ekonomisk tillväxt med social inklusion”.Och visst har Peru stora förhoppningar på gruvindustrin; den ses som en av motorerna bakom den kraftiga ekonomiska tillväxt som präglat landet det senaste decenniet. På lokal nivå innebär dessutom den veckolånga mässan gynnsamma dagar för Arequipas hotell,taxibilar och restaranger när staden invaderas av de tusentals besökarna.

Perus relation med gruvnäringen är dock långt ifrån okomplicerad. Kritiska röster hävdar att inkomsterna från gruvnäringen fördelas orättvist och mest tillkommer de som redan är rika. Dessutom påverkas människors hälsa och närmiljö av gruvornas aktiviteter, och konflikter mellan gruvbolagen och lokalbefolkningen är vanliga.I Castilla Media, området där Svalorna har sin verksamhet,har de småskaliga familjejordbruken stora problem med tillgång till vatten. Situationen förvärras av att gruvorna som ligger i den norra delen av regionen använder upp stora delar av av de knappa vattenresurserna som finns i området.

När jag och Martin landar i Arequipa kastas vi alltså direkt in i den peruanska verkligheten. Jag hoppas det forstätter så. Under de månader som jag ska vara praktikant på Svalorna vill jag uppleva så mycket som möjligt av det som är Peru. Jag vill lära mig om människorna, historien och nutiden. Jag vill lära mig om möjligheter och hinder för Peru, om motsättningar och framtidstro. Det är därför med stor entusiasm och nyfikenhet som jag inleder min praktikperiod i här!

Text: Ylva Kalin
Foto: Martin Karlsson

SIGRID: Hård eller vacker - Få roller i kulturutbudet

Sigrid Petersson i Nicaragua, inlägg 1

Tre amerikanska soldater står med  tunga kulsprutor bakom en husknut. Ryssarna har angripit och nu är det dags att visa vem som bestämmer. ”Prr… Prr… Prr…” låter det när de avfyrar sina vapen. Krigsfilmen är på längst fram i bussen och det är omöjligt att låta bli att titta eftersom ljudet dånar ur högtalarna.

Vi är på väg hem från en stor aktivitet i León, organiserad av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisation Mary Barreda. Efter aktiviteten har vi fått en pratstund med de anställda om deras arbete. Vi har suttit kring ett bord medan var och en av dem har berättat hur de arbetar förebyggande mot sexuell kommersiell exploatering. De pratar om dialog, om att öka kvinnors självkänsla, om barn och unga som aktiva subjekt och inte objekt.

Jag tittar på filmen framme i bussen. En enda kvinnlig skådespelerska har passerat förbi på skärmen. På vägen till León visade de också film. En välkänd historia om några män som vaknar upp dagen efter  en svensexa och inte vet vad som har hänt. I den fanns det fler kvinnliga roller: den vackra blivande hustrun som ringer hela tiden och är orolig, den elaka hustrun som ringer hela tiden och är arg, och så den prostituerade kvinnan med det stora hjärtat.

Plansch på organisationen Mary Barredas kontor. En ovanlig bild i det nicaraguanska kulturutbudet.

Under de olika möten med Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer vi varit på hittills finns det en gemensam konsensus. Det handlar om att unga flickor och pojkar ska få växa upp under liknande förhållanden, att de inte ska bli bedömda efter sitt kön. Under de här mötena, tillsammans med de här människorna, så känns det så självklart. Men i de filmer som visas på bussen här, i många av de sånger som spelas på fester och på gatan, finns det få förebilder för de unga flickor och pojkar som växer upp i Nicaragua. Enligt den kulturen är kvinnor i första hand till för att titta på. De ska vara vackra, men inte ta plats. Männen å sin sida, ska vara aktiva, men får inte visa känslor.

Efter snart två veckor på plats är jag förväntans- och hoppfull inför att se mer av hur Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer, med sitt arbete, kan röra om bland stela könsroller i Nicaragua. 

 Text: Sigrid Petersson 
Foto: Teresa Allendes










  

MARTIN: En plats långt borta

Martin Karlsson i Peru, inlägg 1

Under många år har det sagts att avstånden i världen krymper. Förutom det konstanta flödet av nyheter från TV, tidningar och radio, fylls mitt Facebook-flöde med bilder föreställande chartersemestrande släktingar i Thailand eller bergsvandrande vänner i Sarek. Med så mycket information från när och fjärran kan hen fråga sig vad som egentligen finns kvar att upptäcka? Hen skulle kunna tro att vi aldrig behövde resa mer. 

Världen, inte större än en jordglob?

För många människor är att stanna hemma dock långt ifrån ett alternativ. Förutsättningarna för säkerhet, trygghet och frihet är på många platser väldigt knappa, ibland lika med noll. Att stanna hemma kan därför vara förknippat med ren livsfara.

I Peru har exempelvis många jordbrukarfamiljer tvingats lämna sina hem på grund av klimatförändringar och en vild gruvdrift som har gjort tillgången på vatten osäker. Många gånger hamnar dessa familjer i kåkstäder utanför Perus större städer. Tyvärr möts de där ofta av nya problem i form av arbetslöshet och dåliga utbildningsmöjligheter. Det tär på familjerelationerna och gör det ännu svårare att ta sig därifrån.

Ibland händer det att också de här berättelserna hittar fram i mitt Facebook-flöde. Sida vid sida med semesterbilder och roliga klipp kämpar de om min uppmärksamhet. Väl medvetna om att lika gärna som jag kan klicka och läsa mer kan jag dölja eller sluta följa helt och hållet.

Användarvänlighet i all ära men om vi börjar välja bort istället för att lägga till, riskerar inte då avstånden mellan människor att öka i stället för att minska?

Jag har i alla fall gjort mitt val. Jag vill läsa mer. Jag vill komma närmre. På söndagen den 15 september reser jag därför som informationspraktikant för Svalorna Latinamerika till Arequipa, Peru. Jag reser tillsammans med Ylva Kallin som kommer att praktisera som programpraktikant. Här kommer vi båda två att blogga om våra upplevelser i Peru. Vill du läsa mer kan du göra det här och här. Lägg till och följ oss gärna!

Text och foto: Martin Karlsson

MARIA: Att förtjäna sin rätt

Maria Hyllengren i Peru, blogginlägg 8
Mänskliga rättigheter. Allt det som du har rätt till för att du är människa. Som alla människor har rätt till. Eller? Efter ett besök i en svensk gymnasieklass fick jag ta del av ett annat synsätt på mänskliga rättigheter.

Min tid som informationspraktikant i Peru är över, och det efterföljande informationsarbetet i Sverige har tagit vid. Skola efter skola besöker jag och det jag vill förmedla är vikten av att arbeta för mänskliga rättigheter och hur det kan gå till när människor får förutsättningar att förbättra sina livsvillkor.

Ibland gör jag en värderingsövning med eleverna där de i grupp får låtsas att de är makthavare över ett land, och därmed kontrollerar vad invånarna har rätt till och inte. De sprider ut kort över bordet där jag skrivit ner olika rättigheter, sedan ber jag dem gång på gång att slänga bort ett antal kort och beröva sina medborgare från de rättigheterna.

Är det viktigare att ha en utbildning än mat på bordet? Måste man verkligen ha ett namn? Måste man få säga vad man vill om man har rätt till sina tankar? Eleverna prioriterar och diskuterar sinsemellan, och måste sedan motivera hur de har valt bland rättigheterna.

Ungdomarna är inte stolta över sina länder när endast fyra rättigheter kvarstår. Men det finns något i deras argument som avslöjar synen på mänskliga rättigheter som något man måste förtjäna: ”Har man inte utbildat sig kan man inte räkna med att någon ska ge en ett jobb”. ”Människorna som är med i programmet Lyxfällan kan inte sköta sin ekonomi, då borde de inte ha rätt till en bostad”.

Den som inte ordnar det för sig får alltså skylla sig själv? En intressant diskussion kom igång i klassrummet! Det arbete som Svalorna Latinamerika stöder i Peru för att ge människor förutsättningar att uppfylla sina rättigheter innehöll bra exempel på att det inte bara handlar om individens ansträngningar. Jag visade ett foto på 16-åriga Melvin som drömmer om att bli journalist. Eftersom hon pluggar på landsbygden vet hon om att hon inte lär sig lika mycket som eleverna i stan, och nu är hon rädd att hon inte ska komma in på universitetet. Jag visade ett annat foto på en gata i bergsbyn Viraco med den vackra glaciären Corupuna i bakgrunden. Är det bybornas fel att glaciären smälter och attvattentillgången därmed minskar? Vilket gör att det blir svårare för dem att försörja sig på jordbruket? Nej, jag vågar lova att de inte är byborna som är de största bovarna bakom de globala klimatförändringarna.

Slutsatsen i klassrummet? Människor i världen tänker olika när det gäller mänskliga rättigheter. Det är svårt att välja mellan de olika rättigheterna eftersom de på många sätt hör ihop. Man kan behöva kämpa själv för att uppfylla vissa rättigheter – men det är viktigt att arbeta för att alla ska ha samma förutsättningar.