SIGRID: Att resa på egen hand

Sigrid Petersson i Nicaragua, inlägg 7

Vissa intryck blir mäktigare när man är ensam.

”Är du här med din man eller din mamma?” undrar den äldre damen vars dotter just gjort i ordning min ostfyllda tortilla. ”Kommer dina vänner senare?” frågar rastakillen när vi går på de smala stigarna mot hotellet. ”Varför reser du ensam?” undrar taxichauffören medan han kör mig runt på ön med sina två små döttrar och sin fru i bilen.

Svaret på den sista frågan handlar i första hand om att jag ofta har en tydlig bild av vad jag vill göra. I mitt huvud är resmålet redan klart och då är jag inte alltid villig att ändra idé efter vad andra ska göra, eller tålmodig nog för att vänta på att de ska vilja följa med mig. Helt individualistiskt blir det lättare gjort om man gör det själv. Men i mångas ögon är jag en lite lustig filur och i stort sett alla jag börjar prata med har ett behov av att ställa frågan: ”Är du här ensam?”. Ibland skulle jag önska att orsaken till mitt svar varit lite mer spännande. Ärligt talat så har jag tackat nej till en yogaresa till Guatemala, en hemresa till Sverige och därutöver inte haft några tillgängliga reskamrater att välja mellan. Men det hade varit mycket mer intressant om det här, a la Hollywood, egentligen hade varit min smekmånad och min man precis hade dumpat mig. Då hade folk kunnat tycka synd om mig och jag hade med rätta fått känna mig stundtals melankolisk i min ensamhet.

Det finns såklart både fördelar och nackdelar med att resa ensam. Å ena sidan blir du tvingad att prata med människor, du sticker ut och folk minns dig. Å andra sidan kan det ibland underlätta att ha sällskap för att våga gå fram till en tredje person. På egen hand så krävs det mycket mer av dig. Samtidigt blir alla nya intryck dina egna och blir därmed mäktiga, men ibland så finns det upplevelser som blir så stora att du skulle behöva dela dem med någon.

I vissa sammanhang gäller det att kunna se det komiska i situationen. Som när jag på mitt vandrarhem fick möjlighet att skriva upp mig på att vara med och äta resmålets traditionella rätt och jag tänkte ”Åh vad kul! En social aktivitet!”. När jag kom ner till restaurangen visade det sig att det bara var jag och två par som skrivit upp oss. De satt vid vars ett bord.

Att vara ensam kvinna med västerländskt utseende kan öppna många dörrar. Behöver du hjälp är människor alltid villiga att hjälpa dig, folk är trevliga och går du ut på kvällen behöver du inte sitta ensam någon längre stund. Precis som vilken annan turist som helst så blir du ibland lurad på pengar, men har du språket så löser sig de flesta problemen på vägen. Sedan finns det självklart stunder när jag förbannat mitt utseende. Som när jag planerat att besöka ett fort som låg på gångavstånd från mitt hotell, men upptäckte efter att ha börjat gå att jag fick kommentarer från i princip varenda man jag gick förbi. Efter visslingar och rop från bilarna längs motorvägen kände jag mig till slut tvingad att gå tillbaka. Det gäller att kunna känna av när du kan ignorera uppmärksamheten och när du ska vara försiktig.

Att resa ensam innebär en hel del självreflektion och ibland ett stort intag av choklad. Men egentligen så finns det ingenting du inte kan göra ensam. Jag har flera gånger gått ut ensam på kvällen i sammanhang där jag känt mig trygg, med väldigt goda resultat. Män som går ut på krogen ensamma är en vanlig syn och hakar inte jag upp mig på att jag är kvinna så kommer ingen annan att göra det.

En stor del av att resa ensam handlar om att förändra sitt sätt att tänka. En vän sade till mig en gång att han försökte hindra sig själv från att ta beslut utifrån rädsla. Låter du bli att göra något för att du är rädd eller skäms? Funderar du på att resa ensam? Gör det!

Text och foto: Sigrid Petersson

LOVA: Den sista dansen

Lova Gustafson i Bolivia, inlägg 4

Jag gör som alltid när jag lär mig en ny dans; iakttar stegen, härmar och försöker att känna musiken och rytmen i kroppen. Adela Cruz dansar emot mig och avlägsnar sig igen, gång på gång. Ett steg fram, ett annat bak: ”Och så sväng!” ropar hon, så att jag ska höra henne trots den höga musiken och tjo; jag svänger så det ryker!

Det är avslutningsceremoni för Svalorna Latinamerikas program Suma Thakhi 1 och nästan all personal som arbetar på programmets samarbetsorganisationer Yanapi, Chasqui och CASSA, är närvarande. Den stämning som till en början orsakade känslan av att det svävade ett tungt mörkt moln över bakgården på Svalornas kontor, är som bortblåst. Istället har platsen förvandlats till en glädjesprudlande fest! Upp emot 30 vuxna människor kastar sig runt på de terrakottafärgade stenplattorna, till typisk boliviansk folkmusik. Det är bandet Rijcha´riv som med all sin energi och scenglädje spelar klassiker efter klassiker och som får hela dansgolvet att gunga!

Jag och Adela dansar

Adela, som är chef på Chasqui, skyndar på tempot. Hon snurrar mig fram och tillbaka så att den traditionella aymarakjolen fladdrar i vinden som farten orsakar. Under ett flertal gånger rättar hon till den bruna höga hatten som har hamnat på sned över de svarta långa flätorna. Jag skrattar och gör mitt allra bästa för att hinna med i alla skutt. En stark känsla av lycka infinner sig i min dansande kropp! Och plötsligt, någonstans bakom alla andra dansande par, ropar Gioconda, vår ekonomiansvarige: ”Och vinnarna är … Lova och Adela!” och vi har vunnit en danstävling som vi inte ens visste att vi deltog i. Ett jubel utbrister och sedan ökar tempot ytterligare. Vi puttas in i en ring av skrikande, påhejande människor och jag försöker att andas emellan stegen! Det är inte helt utan ansträngning som man överhuvudtaget rör sig snabbare än normaltempo på nästan 4000 meters höjd! Sedan blir det ringdans och armkroksdans och jag hinner undra hur många fler danser vi ska dansa innan jag slutligen faller till marken. Med ben och armar utsträckta åt alla håll, kippande efter andan, blir jag till en svettig liten pöl på stengolvet. Applåderna ekar mellan väggarna och jag blinkar åt Adelas håll och böjer lätt på huvudet: ”Tack för dansen!”

Prisutdelning

På borden runt omkring oss står Apthapi uppdukat med olika sorters sötpotatis som traditions­enligt ligger i en aguayo-sjal (den typiska med massor av vackra färger och mönster). Där finns också skålar fyllda med sallad, oliver, tomater, ägg och i mitten av allt en stor gryta med jordnötssmör som ska hällas över alltsammans. Apthapi är aymara och betyder ungefär knytkalas. I enlighet med aymaratraditionen innebär det att var och en, efter förmåga, tar med sig lite av varje av det som finns hemma. Sedan lägger man fram maten i en aguayo-sjal och äter tillsammans. Den fest som vi nu befinner oss på bjuder med andra ord inte bara på vild dans, utan även på god mat att plocka av, vartefter som man blir hungrig under kvällens gång.

Efter ett tag avtar dansen något och Rijcha´riv börjar istället att spela lugnare musik ifrån andra latinamerikanska länder såsom Argentina, Venezuela, Cuba och Chile. Även då kvällens fest har överträffat allas förväntningar, gör dess verkliga syfte sig påmint då bandet spelar Violeta Parras låt ”Cambia, todo cambia” (”det förändras, allt förändras”). Efter fem års tid har alltså programmet Suma Thakhi 1 nått sitt slut, och det är inte utan att en tår nu skymtas i var och varannans ögon. Även då detta känns både tråkigt och sorgligt, är det otroligt glädjande att få se tillbaka på denna sista aktivitet tillsammans, med ett leende. För hej vad bakgårdens damm virvlade och for när upp emot 30 vuxna människor i armkrok dansade sig in i en annan tid, men med nya lärdomar, och insikter i sitt bagage.

Personal ifrån Yanapi, Chasqui och CASSA i livlig dans!

Text: Lova Gustafson
Foto: Frida Brännlund

FRIDA: 10 december

Frida Brännlund i Bolivia, inlägg 3

När jag slog upp den lokala tidningen i morse möttes jag av ännu en rubrik gällande en man som brutalt har dödat sin fru i staden El Alto, här i Bolivia. Nyheter som dessa är med andra ord inte helt ovanliga. ”Feminicidos” (kvinnomord) är ett omfattande samhällsproblem här i landet. Varje år sker det mer än 80 mord på kvinnor, ofta i samband med att de är på väg att lämna en våldsam och destruktiv relation.

Demonstration för avskaffandet av våld mot kvinnor den 25 november i La Paz.

Idag är det 65 år sedan "mänskliga rättigheternas dag” instiftades. Idag har också kampanjen ”aktivism för att stoppa mäns våld mot kvinnor” pågått i 16 dagar. En kampanj som startade den 25 november, då den ”internationella dagen mot våld mot kvinnor” ägde rum.



Våld mot kvinnor är ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Enligt statistik från FN utsätts omkring 70 procent av alla kvinnor för våld någon gång under sin livstid. I Bolivia är siffran närmare 80 procent. Det är emellertid inte lätt att hitta helt korrekt statistik över antalet könsrelaterade våldsbrott i Bolivia, då mörkertalet beräknas vara stort. Majoriteten av det våld som kvinnor i landet utsätts för sker bakom stängda dörrar och i de allra flesta fall av en partner eller någon annan familjemedlem.

Under de 16 dagarna från 25 november till 10 december skall vi alltså ha blivit påminda om att våld mot kvinnor inte är acceptabelt. Det är det yttersta uttrycket för den makt som män utöver mot kvinnor och beror på ojämlika könsstrukturer och sociala konstruktioner kring vad som anses vara maskulint och feminint.

Tidigare i höst deltog vi i en workshop under just temat "maskuliniteter" som anordnades av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisation, CISTAC, inom det nya programmet Suma Thakhi II. Under denna workshop diskuterades bland annat hur vi genom att ifrågasätta och arbeta med maskuliniteter och den dominerande mansrollen också kan få stopp på det könsbaserade våldet. Lova, som också var med på denna workshop, har skrivit en artikel om detta. Läs den här!

Text och Foto: Frida Brännlund

SIGRID: Skoputsarens födelsedag

Sigrid Petersson i Nicaragua, inlägg 6

– Hej! säger pojken och slår sig ner bredvid mig på bänken.

I ena handen har han en stor papperspåse med en kyckling i kockmössa tryckt på sidan. Han häver sig upp och sätter sig till rätta. Fötterna dinglar i luften. Det är en het söndag och vi sitter framför katedralen på stortorget i León. Jag har en skrivbok i knät och försöker trots min sömnbrist skriva ner mina tankar för dagen. Det har varit en lång natt och nu vill jag bara hem och sova. Nyligen var jag på bussterminalen för att köpa biljetten tillbaka till Estelí. Bussen skulle inte gå förrän om en timme.

Jag tittar nyfiket på pojken bredvid mig. Papperspåsen tar upp hela hans knä och ur den plockar han upp paket med kycklingklubbor, pommes och läsk. Jag ser runt omkring mig. Väntar hans föräldrar någonstans?

En ung kille i shorts och t-shirt kommer fram till honom.

– Köpte du det där för egna pengar eller var det någon som gav det till dig? frågar han pojken.

– Spara det som blir över om du blir hungrig sen, säger han.

Killen sätter sig på andra sidan mig. I ena handen håller han en skoputsarpall. Själv går han barfota.

– Hur är det? frågar han mig.

– Det är bra, svarar jag.

– Och med dig?

– Jo, det är bra. Det är dåligt med jobb idag bara,  säger han.

– Hur gammal är du? 

– 26, svarar jag. Och du?

– Jag fyller 25 år idag.

– Är det din födelsedag idag?

– Ja.

– Oj. Grattis på födelsedagen!

Skoputsarpallen står på asfalten. Mellan de bara fötterna. Han köpte den för ett bra pris i andra hand. Vanligtvis är de dyra.

–  Är den inte väldigt tung att bära omkring på? undrar jag.

– Nej, det är värre när man säljer läsk. Det kan bli tungt.

De läskförsäljande barn jag sett bär på påsar stora som sopsäckar fyllda med halvliterflaskor över ena axeln. Nedkylda flaskor. Killen lyfter pallen i ena handen.

–  Man vänjer sig.

Pojken har lämnat kycklingen och trampar nu på en alldeles för stor cykel framför oss.

– Är ni syskon, undrar jag? Eller kompisar?

– Vi är kompisar, eller hur? säger pojken och tittar på killen bredvid mig på bänken.

Killen nickar och förklarar att pojken är hans kusin. Eller egentligen hans kusinbarn. Han berättar för mig att han själv är föräldralös och har tre olika jobb. Förutom att putsa skor jobbar han som försäljare. Men han pluggar också på universitetet. Genom ett stipendium för högpresterande ungdomar har han fått möjlighet att studera naturmedicin. Att lära sig läsa och skriva gjorde han på en organisation här i León förklarar han. I år ska han ta sin universitetsexamen. Men kläderna och skorna är dyra. Utan dem är det inte möjligt. Kan jag kanske hjälpa honom med pengar? Jag räcker över 100 córdobas. Motsvarande ungefär 26 kronor. Här kan det räcka till två enklare luncher eller en femtedel av ett par skor. Vi fortsätter att prata. Nästa helg är det stor fest här i León till Jungfru Marias ära. Hela torget kommer att fyllas med folk och alla barer och klubbar kommer att vara öppna.

– Ska du inte fira någonting idag då eftersom det är din födelsedag? undrar jag.

– Nej, jag måste jobba.

Det börjar närma sig avgång för min buss och min samtalskamrat säger att han måste vidare. Vi skakar hand.

– Trevligt att träffas, säger den nyblivna 25-åringen och lyfter upp sin pall.

– Trevligt att träffas, säger jag och slänger min Everest-ryggsäck över axeln.


Text: Sigrid Petersson

MARTIN: Jämlik utveckling

Öknen utanför Arequipa.

Martin Karlsson i Peru, inlägg 6

Bilden föreställer ett stycke öken utanför Arequipa. Vi passerar alltid förbi där när vi åker buss till Castilla Media som ligger nordväst om Arequipa. Från bussfönstret ser allting bara dött ut. De enda spåren av liv är tomma PET-flaskor, påsar och annat skräp som folk har slängt ut när de har åkt igenom där. 

Människor här har alltid bara korsat denna plats på väg till någon av de floddalar som gör det möjligt att överleva i detta annars öde landskap.

Ibland brukar jag föreställa mig hur det vore att kliva av bussen och gå runt i den grova sanden. Att se horisonten vart jag än vänder mig och bara röra mig planlöst mot någon otydlig punkt långt borta. Öknen har något meditativt över sig på det sättet.

Landskapet omkring Arequipa står dock inför en avgörande förändring av nästan bibliska proportioner. Konstitutionsdomstolen i Lima har gett sitt godkännande till genomförandet av den andra fasen i ett bevattningsprojekt som kallas Majes II. Det innebär att vatten kommer ledas hela vägen från  floddalen Apurímac utanför Cuzco för att bevattna öknen utanför Arequipa.

Tusentals hektar kommer att förvandlas till odlingsbar mark. I förstudien till projektet räknar man med att omkring 90 000 arbetstillfällen kommer skapas i direkt anslutning till vattenprojektet och att ytterligare 200 000 tillfällen tillkommer i form av stöd och service för jordbrukssektorn. En helt ny stad en och halv timme utanför Arequipa kommer att se dagens ljus inom loppet av några år.

Perus och Arequipas långa historia av migration kommer att få ett nytt kapitel och kanske kommer flera människor att få det lite bättre. Det finns dock skäl att vara eftertänksam inför Majes II och dess verkningar i det sociala landskapet.

2003 utkom den slutgiltiga rapporten från den sanningskommission (Comisión de la Verdad y Reconciliación) som tillsattes för att utreda anledningarna till och konsekvenserna av den väpnade konflikt som plågade Peru från 1980 fram till 2000.

Upprinnelsen till konflikten beskrivs bland annat ha sina rötter i de storskaliga men samtidig ofullständiga moderniseringsprojekt som Peru genomlevde från 1950-talet och framåt.

Genom utbyggnaden av bevattningssystem och nya vägnät kom allt fler människor att lämna, i synnerhet det fattiga andinska höglandet för det bördiga slättlandet längs med den peruanska kusten. Jordreformen från 1969 bidrog dessutom till att avskaffa storgodskulturen – latifundismen – i Peru och omfördelade jordbruksmarkerna mer rättvist bland landets alla bönder.

Problemen uppstod dock när det stod klart att flera av områdena dit folk valde att flytta saknade de institutioner som är nödvändiga för ett samhälle att fungera. På flera håll fanns det exempelvis inte skola, vård eller omsorg att tillgå för de nya invånarna, än mindre polis eller politisk representation. Det uppstod nya sociala konflikter mellan nyinflyttade och urinvånare och jordreformen förde med sig oförutsedda landtvister mellan nybildade landägarorganisationer.

Sanningskommissionen beskriver detta händelseförlopp som att det ”… påverkade människors liv genom att lösgöra dem från deras traditionella miljö utan att helt och hållet integrera dem i en ny miljö, bestående av utveckling och välstånd”. I de sprickor som uppstod i det peruanska samhället till följd av dessa inte helt genomtänkta moderniseringsprojekt, fann sedan gerillarörelsen SenderoLuminoso en grogrund för sin väpnade kamp som inleddes i början av1980-talet. En konflikt som i sin tur gjorde ännu större skada på det peruanska samhället med sår som än idag inte har läkt.

Att bygga ett paradis mitt i öknen måste vara frestande. Den bibliska liknelsen känns fortfarande inte fel i beskrivningen av Majes II. För att använda ytterligare en aktuell liknelse så kan syner i öknen dock ofta visa sig vara hägringar.

Missförstå mig inte. Stora satsningar behövs om ett land ska kunna utvecklas, i synnerhet för Peru där 25 procent av befolkningen fortfarande lever i fattigdom. Som historien visar måste det dock göras på ett hållbart och eftertänksamt sätt. Att hänvisa hundra tusentals människor en plats i öknen kanske kan vara en del av den utvecklingen. En annan del måste samtidigt vara att ge folk möjlighet att kunna utveckla sitt eget välstånd där de redan befinner sig.

Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer driver ett femårigt utvecklingsprogram i ett område som heter Castilla Media utanför Arequipa. Syftet är just att de mänskliga rättigheterna till försörjning, utbildning och politiskt deltagande ska kunna efterlevas och användas av invånarna för en hållbar utveckling där de redan befinner sig. Således blir utveklingen mer jämnt fördelad i hela landet och riskerna för ett återfall i sociala konflikter mindre.

Text och bild: Martin Karlsson