HAMPUS: Musikalisk glädje

Hampus Andersson i Nicaragua, inlägg 3

Jag har alltid tyckt mycket om musik; med gitarr i högsta hugg och utan rädsla för att släppa loss har jag alltid känt mig ganska bekväm på dansgolv och i olika typer av musikaliska sammanhang. I Nicaragua har min självbild förändrats och jag har snabbt förvandlats till en vandrande pinne. När nicaraguaner – barn såväl som pensionärer – obehindrat svänger runt och flyter fram till rytmiska toner så inser jag att min svenska ”klubbdans” egentligen mest handlat om att hoppa runt och vifta med händerna.

Att inse min uselhet som dansare har varit en smula jobbigt – mest för att jag alltid trott mig vara någorlunda estetisk i mitt hoppande – men efter att ha svalt stoltheten kan jag nu uppskatta denna fantastiskt musikaliska kultur helt utan ångest. Salsa, cumbia, merengue, bachata, reggaeton och ranchera; utbudet på musik tycks oändligt och ALLA kan dansa och sjunga. Den musikaliska sidan av Nicaragua är en värld fylld av mycket glädje och energi. Denna glädje känner ingen skam och den visar sig på gatan såväl som under mer formella sammanhang.

Detta gick upp för mig på riktigt under mitt första större möte med Svalorna Latinamerikas samarbetsgrupper i Nicaragua. Efter en lång dag med workshops och utbyten av erfarenheter var det dags för avslutande sammansvetsande aktivitet i form av lite musikunderhållning. Van vid liknande svenska tillställningar förväntade jag mig en avvaktande och något stel stämning. Så fel jag fick.

Utan en droppe alkohol inblandat så satte spektaklet igång med rungande allsång till Silvio Rodríguez ”Ojalá”. Detta följdes av karaoke där tre damer ur sällskapet, alla en bra bit över 30, oblygt pressade stämbanden till det yttersta. När det inbjudna lokalbandet sedan satte igång med full energi så var blev det trångt på golvet och jag insåg snart att jag var den enda som inte kunde stegen. Dansandet fortsatte långt in på kvällen och mitt stapplande förbättrades aningen. 

Karaoketrion i full gång

Att människor har så nära till dans, glädje och skratt trots att de jobbar med väldigt tunga frågor såsom våld och barnsexhandel, samt ofta själva kommer från svåra situationer, det är verkligen inspirerande. I den ofta dystra nicaraguanska verkligheten är förmågan att kunna växla mellan allvar och glädje livsviktig, och musiken spelar en central roll.

Förutom glädjen och energin så förundras jag som musikintresserad över mängden av kvalitétsmusiker som finns i Latinamerika. Otalet gånger har jag i Sverige lyssnat på skräniga pubspelningar som funkat i sitt sammanhang men som, i ärlighetens namn, hållt relativt låg kvalité. I Nicaragua är nivån på livemusiken mycket hög och i kombination med nämnda glädje skapas en fantastisk stämning.

När vi nyligen besökte det lokala caféet Mocha Nana för en årsavslutande minikoncert så förundrades jag över kvalitén på den mängd olika lokalmusiker som turades om vid mikrofonen. Ackompanjerade av en ivrigt hamrande gitarrvirtuos och sjungandes ”mi nicaraguita, yo te quiero mucho más” så svängde publiken runt i en perfekt salsasymbios där jag återigen var den enda felande länken.

Kul var det likväl, och när kvällen sedan avslutas med att pensionärsgänget bredvid oss dansar på bordet till tonerna av klassikern ”Guantanamera”, ja,  då har jag svårt att klaga. 

Text: Hampus Andersson

Foto: Sigrid Petersson