När har man egentligen "lyckats"? - om den pågående utvärderingen av året i Peru

Nu i december är det stort fokus på att utvärdera året som gått. I skrivande stund pågår den årliga mätning som ska visa hur väl landsbygdsutvecklingsprogrammet uppnått de resultat och mål som satts. Det är en intressant process som inte bara är viktig för att följa upp verksamheten men det sätter också vad vi gör här i ett större sammanhang. För har inte alla någon gång funderat över vad det svenska biståndet faktiskt bidrar till?
 – Förändringar till det bättre? Minskad fattigdom? Stärkt egenmakt? Ökat biståndsberoende? Inget alls?

För att lyckas med de resultatmål som satts, planeras inför varje år en lång lista av programaktiviteter. Nu är det alltså dags att se om utfallet av aktiviteterna blivit såsom man tänkt. Insamling av material görs genom enkäter, fokusgrupper och intervjuer. Nu har vi ännu inte resultaten av årets resultatmätning men det är intressant att fundera över dess betydelse.

Under resorna till Castilla Media och under deltagandet i olika aktiviteter har jag ofta ställt mig frågan
 – vilken skillnad gör detta möte för befolkningen eller målgruppen i det långa loppet? Det är inte alltid som svaret kommer snabbt eller tydligt. Men ibland är det alldeles uppenbart hur en utbildningssession, ett möte eller andra programaktiviteter påverkar deltagarna. Det kan vara vissa lärdomar, reflektioner efter en gruppdiskussion som visar på en förändrad attityd eller en ökad viljekraft som träder fram.

Oavsett om man i mätningen kommer fram till att 10 % eller 100 % av resultatmålen är uppfyllda, kvarstår det kanske viktigaste provet för att avgöra om programmet varit lyckat eller inte.  Hur kommer målgruppen att agera när programperioden är slut? Har programmet lyckats stärka de organiserade kvinnorna och ungdomarna så att de själva fortsätter kampen för en hållbar utveckling? Från PDRs första programfas (2007-2011) finns ett antal solskenshistorier som jag hoppas ska komma att upprepas. Det talas bland annat om en av de mer tillbakadragna kvinnorna som deltog i det dåvarande programmets utbildningar. Hur hennes ledarskapsförmågor växte under de åren som programmet var närvarande och att hon idag har blivit vald som borgmästare i sitt distrikt. Det är uppenbarligen inte ett uttalat resultatmål för programmet att vi ska göra fler kvinnor till borgmästare. Men det är ett väldigt tydligt exempel på att man har lyckats med något stort - att få individer att växa. Kan man dessutom  göra det i större skala, då har man möjligtvis även tangerat vissa strukturella förändringar.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.

Reflektioner från en bussresa till grannlandet Peru

Det är många bussbyten för att ta sig mellan Svalorna Latinamerikas kontor i La Paz och det i grannlandet Peru. Först minibuss till den lilla dammiga staten Desaguadero vid Titicacasjön. Här skiljer en bro länderna åt och det är nästan så att man kan tro att gränskontrollen är frivillig, man kan lätt passera utan att stämpla passet om man vill. Eller som min medpassagerare, en kvinna i trettioårsåldern säger när vi passerar en militäranläggning ”här är det kontroller ibland, men inte idag… vi har tur”. Hon är från La Paz men åker flera gånger i veckan över gränsen för att sälja kastruller i den peruanska staden Puno. I La Paz är konkurrensen så hård att det är mödan värt att lämna de två små barnen med maken, packa kastrullerna på en liten släpkärra som lastas på minibussens tak och riskera att fastna i en gränskontroll. Hon äger inget pass. Global migration blir allt vanligare, av världens arbetsmigranter är cirka hälften kvinnor. Min medpassagerare är inte en utav dem som migrerat för att stanna i flera år, hon stannar bara några dagar men det är ändå ett hårt arbete för ganska lite pengar och med få rättigheter. Enligt Frank Ortiz som är en del av centret Cenarproc, som är moderorganisation till många av Red Ada:s ungdomsgrupper, jobbar många av mammorna till Suma Thakhi:s ungdomar från El Alto just på det här sättet fast inom Bolivia. Åker från by till by för att sälja varor. Hemma finns kanske sju-åtta syskon.

Marsvinsuppfödning ser man inte så ofta i Bolivia, men är vanligare i Peru.
Här på Encuentro de Saberes i Pampacolca, Castilla Media

I alla fall, jag säger hej då till min medpassagerare i Puno och åker vidare mot Arequipa där jag hälsar på Perupraktikanten Emelie. Arequipa är annorlunda mot La Paz, här är globaliseringen påtaglig på ett sätt som La Paz fortfarande avsaknar. La Paz är ett virrvarr av kommersialism, det säljs grejer överallt och allt går att hitta, men ännu finns ingen Starbucks, ingen Falabella (en kedja som finns i många latinamerikanska länder, typ Åhlens), även om det finns inhemska varianter.  Jag passar på att äta så mycket ceviche jag kan innan vi tar nattbussen mot Tipan där Svalorna Latinamerikas program i Peru, PDR, har sitt fältkontor. Vi stannar i en liten stad på landsbygden som heter Aplao för att äta middag. Vid vårt bord på snabbmatsrestaurangen sitter två transpersoner. Jag får hejda mig själv för att inte störa dem mitt i maten och be om en intervju eftersom de ju på intet sätt är offentliga personer eller har bett om någon uppmärksamhet. Men här i Bolivia jobbar vi ju med sexuella rättigheter och jag har kontakt med många transpersoner och vet att acceptansnivån från samhället inte alltid är hög, och speciellt inte på landsbygden där de sexuella rättigheterna oftare kränks oavsett om du är kvinna, barn eller hbtq, så jag blev väldigt sugen på att göra en jämförelse med Peru. Jag frågar Irma som är programkoordinator för PDR hur situatione för HBTQ-personer är i landet och hon berättade att folket mer öppna på landsbygden i distriktet Castilla än i staden. Hade vi varit i Arequipa hade kvinnorna förmodligen blivit mer uttittade, trodde hon.  Jag hade gärna forskat mer i det här men min resa var kort och schemat fullspäckat Encuentro de Saberes, så det hanns inte med den här gången, men är kanske en anledning att komma tillbaka en annan gång.

Denise Berg, Infopraktikant Bolivia

Kultur och traditioner manifesteras i färgglad parad, Peru

Det är nästan svårt att hänga med i svängarna när den tredje upplagan av Encuentro de Saberes tar plats i Pampacolca. Det är en fartfylld tillställning som samlar 18 organisationer från de fem distrikten i Castilla Media. Syftet är att presentera det arbete som har utförts under året med stöd från landsbygdsutvecklingsprogrammet (PDR).

Ungdomsgruppen BTP från Pampacolca bjuder på traditionellt dansnummer 

Det är nästan lika många barn och ungdomar som vuxna som deltar under dagen. De bjuder på en parad, teaterföreställningar, dansuppvisningar och delar med sig av en bit av den andinska kulturen, dess seder och traditioner. Det är fantastiskt att se resultaten av det jobb som organisationerna har lagt ner med att förbereda sina nummer. Framförallt hänförde våra ungdomsgrupper publiken när de i vackra kläder och stolta leenden visade upp de distriktstypiska danserna. Vi fick bland annat se mambon från Machahuay, ett skådespel med mycket dans som visade hur festivalen i Viraco firas och en traditionell dans som hyllning till avokadoträdet.

På förmiddagen minglar jag runt bland de olika stånden och småpratar med de

personer som jag har följt de senaste månaderna. Nyfiket fastnar jag med blicken på en äldre kvinna som sitter på marken och väver i färgglada trådar. Det ska bli en duk säger hon som svar på min frågande min. Jag fortsätter vidare och smakar på olika traditonella maträtter som delas ut och jag möts av många leenden där jag går med kameran i högsta hugg och vill försöka fånga allt jag ser på bild. Samtidigt går PDRs fältkoordinator Irma mellan stånden och ber representanter från de olika organisationerna att presentera sina  produkter, hantverk och väldoftande maträtter. Mycket tacksamheten riktas mot programmet i slutet av nästan varje presentation. Det är kanske mest en formalitet att man förväntas tacka organisatören PDR men samtidigt är det många som med övertygelse pratar om PDRs betydelse för bygden och för människorna här. Vissa passar också på att tacka las golondrinas, som Svalorna Latinamerika ofta benämns här i Peru.

Representanter från Machaguay

-Tack vare PDR är vi kvinnor i distriktet numera organiserade, säger ordförande för kvinnoföreningen Club de madres de Viraco. Hon tackar för allt stöd och all fortbildning som de fått sedan 2012. Hon pratar om vikten av att samlas kring frågor som rör annat än jordbruk och nämner som exempel ämnen kopplade till jämställdhet och miljö. Viktigast av allt menar hon är att kvinnor och mödrar har utrymmen att träffas för att utbyta erfarenheter och för att hjälpa varandra.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.