#ONLINEKAMPANJEN

“En 28-årig man i León grips för våldtäkt på fem flickor. Genom att erbjuda dem attraktiva jobb med falska facebookprofiler i olika kvinnonamn bestämde han träff med sina offer  för att sedan förgripa sig på dem. Förövaren erkänner dåden.”

Sociala medier. Virtuella mötesplatser där vi knyter kontakter, skaffar vänner och  är en del av ett världsomspännande nätverk. Ett hav av möjligheter – som dock kantas av vågor av risker på vilka det ibland är svårt att surfa lugnt. Fallet ovan är ett av de senaste från Nicaragua. Ett land där olika mediakanaler allt oftare används som första steget i kedjan av en kommsersiell sexuell exploatering av unga.

- Det är en effektiv strategi för förövarna att nå fram till sina offer, menar Club Infantils direktör Lydia Palacios. Genom de olika mediakanalerna kan de lätt fånga upp barn och ungdomar, eftersom de nästan alltid är uppkopplade.

Enligt Lydia är de största farorna med användandet av sociala medier att barnen och ungdomarna inte alltid vet vilka de egentligen kommunicerar med.

- Du kan egentligen inte lita på någon, fortsätter hon. Förövarna gömmer sig bakom olika intresseväckande alias. De bilder som du skickar till dina bekanta idag kan komma att spridas till tusen andra imorgon. Du vet inte alltid vilka intentioner som finns på andra sidan skärmen, och det är precis detta vi vill belysa med onlinekampanjen.

Vi sitter inne på Club Infantils dataavdelning och filosoferar medan skrivaren jobbar snabbare än blixten. Våra olika förslag på banners håller på att skrivas ut. Club Infantil ska lansera sin allra första onlinekampanj och jag har fått äran att vara med och skapa den från scratch.

Här väljs olika bilder till onlinekampanjens banner ut tillsammans med Club Infantils direktör Lydia, kommunikationsavdelningens chef Yader, grafiska designern Omar och Sergio som är ansvarig för dataavdelningen. Bannern ska bli kampanjens reklamannons: dess ansikte utåt. 

Kampanjplaneringen har innefattat många olika steg och än är det mycket kvar. De första stapplande stegen tog vi på dataavdelningen genom att definiera ”vad?”, ”hur?” och ”för vem?”. Vilken är målgruppen? Hur gör vi en onlinekampanj? Hur ska kampanjen se ut? Vad ska den innehålla?

Ja, vad är egentligen en onlinekampanj?

En onlinekampanj består ofta av en representativ banner, någon form av innehåll som tillsammans med bannern sprids genom olika mediakanaler och en hashtag som innehållet sprids under.  På bannern brukar kampanjens slogan och dess huvudmeddelande finnas med, samt någon representativ bild och information om vem eller vilka som står bakom kampanjen.

Hittills har hjärnverksamheten mest koncentrerats till kampanjens banner. Genom att involvera barnkommunikatörerna föddes bannerns huvvudmeddelande.  Vi arbetade fram olika förslag för att sedan rösta på det bästa. Kampanjens slogan, som också blir dess hashtag, slipades fram tillsammans med barnkommunikatörernas ansvariga Yader, Francis och Keylin med hjälp av många koppar kaffe och mjölk från kiosken på hörnet. Omar förvandlade sedan våra bildidéer till en passande design med hjälp av ett stycke bildredigeringsprogram och en gnutta magi.

Club Infantil har sina egna experter på vinjetter och slogans. I över tjugo år har barnkommunikatörerna sänt sitt radioprogram på stadens största radiostation, Radio Estereo Libre. Varje vecka jobbar de med ett nytt tema och levererar både radio- och TV-inslag på löpande band.   

Det är nu dags för den första demokratiska röstningsprocessen. Vi ropas in till Lydias kontor där alla olika versioner av kampanjens banner sitter upptejpade på väggen. Club Infantils olika avdelningar ska säga sitt om färger, bilder, design och det visuella intrycket. De är inte sena att tycka till.

- Nej, jag tycker att det där med nätet ser ut som en fotboll, säger utbildaren Elvin Valle.

- Gubben där till vänster borde se glad ut och inte sur, fortsätter Lourdes. Kan du inte flytta den lite till vänster också, Omar?

Utbildarna Lourdes och Elvin tycker till och kommer med idéer om vad som kan förändras och förbättras.

Omar blickar upp på den första ronden av banners, som definitivt inte är den sista. I en demokratisk process är det många åsikter som ska tas i beaktning innan slutresultatet kan presenteras – och processen har bara börjat. Nästa vecka ska jag definiera och planera kampanjens innehåll tillsammans med de proffsiga barnkommunikatörerna.
- Glöm inte – på måndag klockan två!, ropar Francis när jag möter dem i korridoren.

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua

Svalorna Latinamerika i Nicaragua

Foto: Johannes Rydinger

Nicaragua är ett färgglatt land med doftande kaffefält, aktiva vulkaner, rena sjöar och en rik kultur. Det är också ett land där sociala problem utgör en stor del av vardagen. Många av landets barn och unga nekas dagligen sina rättigheter såsom god hälsa, utbildning och skydd mot skadligt arbete - något som gör dem väldigt sårbara inför olika risksituationer, som till exempel barnsexhandel.

I över trettio år har Svalorna Latinamerika jobbat för att barn och ungdomar i Nicaragua ska få sina rättigheter tillgodosedda.

Tillsammans med fyra lokala samarbetsorganisationer från olika delar av landet driver Svalorna för nuvarande utvecklingsprogrammet DEDENAN fas II (Derecho y Desarrollo Integral de Niñas, Niños y Adolescentes).

- Inom programmet arbetar vi förebyggande mot sexuell kommersiell exploatering av barn och unga, berättar Svalornas landrepresentant Celina Lira på plats. Målet med vårt arbete är att befolkningen som medverkar i programmet agerar mot detta fenomen genom långsiktiga strategier.

DEDENAN II’s strategier och innehåll planeras av dess programråd under regelbundna möten. I programrådet har alla lika mycket inflytande – det består nämligen av representanter både från Svalorna och dess samarbetsorganisationer.

Det förebyggande arbetet är inriktat på att stärka barn och ungdomars förståelse av sina rättigheter och inflytandet över sin egen utveckling. Programmet vill också stärka deras självkänsla genom att skapa skyddsnät i form av en vuxenvärld som upptäcker och motverkar sexuella utnyttjanden.

- Nicaragua är ett exportland när det gäller barnsexhandel, påpekar Diana González som har varit medlem i programrådet i flera år. Därför är dessa typer av program så viktiga just här – speciellt för att försöka involvera alla delar av samhället.

DEDENAN II’s arbete sker huvudsakligen genom de olika lokala samarbetsorganisationerna:

CLUB INFANTIL

Club Infantil arbetar förebyggande mot barnsexhandel främst med hjälp av olika kreativa aktiviteter och kurser där de inkluderar barn och ungdomar i allt från dans, sminkkurser, radio- och TV-program (som barnen själva organiserar), miljöinriktade aktiviteter och läxhjälp för att stärka deras rättigheter och ge dem utrymme att organisera sig. Organisationen har två psykologer som fångar upp barn och ungdomar i olika risksituationer. De riktar även sitt arbete mot barnens föräldrar och mot personer som arbetar i riskfyllda miljöer, som till exempel taxichaufförer, hotellpersonal och statliga institutioner för att skapa medvetenhet och sprida kunskap.

- Barnsexhandel har alltid varit ett väldigt tabubelagt ämne i Jinotega, där vi har vår verksamhet, säger psykologen Fátima Averruz. För några år sedan gjordes en studie i vad stadens olika invånare visste om dessa typer av brott. Resultaten vi fick fram var att de flesta blundade för det helt och menade att ”sådant händer inte i min stad”.  Sedan vi började vårt förebyggande arbete tillsammans med Svalorna har vi märkt stora skillnader. Vi har lärt oss att identifiera och synliggöra fallen. Vi pratar om det offentligt, vilket också har smittat av sig på befolkningen och fler fall anmäls.

MARY BARREDA

På Mary Barreda i León arbetar socionomer, psykologer och advokater. Organisationen har sitt ursprung i kvinnoseparatistiskt solidaritetsarbete med prostituerade kvinnor. Genom åren har Mary Barreda kommit att utöka sitt fokus till att innefatta pojkar, flickor och ungdomar i riskzonen för att hamna i prostitution. Idag jobbar de aktivt främst inom tre huvudområden: prostitution, sexuell kommersiell exploatering av barn och unga (där även barnarbete räknas in), och våld mot kvinnor och barn.

APEADECO

APEADECO (Asociación de Promotoras de la Educación Alternativa para el Desarrollo Comunitario) håller till i Telica och deras främsta målsättning är att göra utbildning till en prioriterad fråga i kommunen. De har täta samarbeten med statliga institutioner som polisen, borgmästeriet och den lokala domstolen.

- Vi arbetar med alternativa utbildningsmetoder för barn och ungdomar såsom teckning och dans för att belysa frågor om mänskliga rättigheter, berättar APEADECOS samordnare Norvin Campos. Vi håller även i olika workshops och utbildningstillfällen för familjemedlemmar, lärare och andra nyckelaktörer både i rättighetsfrågor och i förebyggande av våld och barnsexhandel.
Norvin har genom APEADECOS arbete sett en ökad metvetenhet bland befolkningen.

- Genom våra informationskampanjer har vi hittills lyckats nå ut till 20.663 personer. Allt fler vuxna har sakta men säkert ändrat sin syn på barnen och börjat se dem som de faktiskt är: som sociala individer med rättigheter.

ASOCIACIÓN PROYECTO MIRIAM

Ett av ledorden för Proyecto Miriam är ”sororidad” (systerskap). Organisationen startades upp för nästan 30 år sedan som ett utbildningsprojekt för att ge kvinnor chansen att lära sig läsa och skriva, men också för att de skulle kunna utbilda sig på en högre nivå. De ser utbildning som en väg ut ur förtryck och har därför ett stipendieprogram dit unga kvinnor kan söka för att få ekonomiskt stöd till sina studier. Idag anordnar organisationen även utbildningar och upplysningskampanjer och jobbar med både kvinnor och barn för att de själva ska ha makten över sina liv och sin egen utveckling.

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua

"De barn som har blivit utsatta för sexuella övergrepp kallar jag inte för offer, utan för överlevare – de har alla utkämpat ett krig." Del 2

Varning! Detta blogginlägg innehåller otäcka berättelser som rör våld och sexuella övergrepp mot barn.

Detta är blogginlägg 2 av 2 som handlar om psykologen Armidas arbete, här kan du läsa del 1. 

Men varför är familjeproblemen så omfattande just här?

Armida nämner machokulturen i Nicaragua som en bidragande faktor, och likaså att våldet som sker inom familjerna snarare ses som en privat familjeangelägenhet än någonting som nämns utanför hemmets väggar. Barnen vågar oftast inte anmäla sina föräldrar.

- De fall som ändå anmäls tas inte alltid på allvar, så många känner att ”ingenting görs”, menar hon. Vidare normaliserar machokulturen våldet mot kvinnor.

När männen jobbar och kvinnorna ”tar hand om barnen” hamnar mammorna i en slags beroendeställning till männen. De stannar kvar hos dem för att de tror att de inte kan klara sig själva.
Armida minns speciellt ett fall med en gravid kvinna som hade väldigt dåligt med pengar. En dag lärde kvinnan känna en mycket äldre man som lovade att älska henne i nöd och lust.

- Till en början hjälpte han henne med boende och pengar, gav henne kläder och lovade att ta sig an hennes barn som en riktig familjefar, berättar hon. Dottern föddes. Efter en tid började mannen förgripa sig på henne. När flickan var något äldre så hörde hon en definition av ”våldtäkt” på radion. Det var först då hon förstod vad hon blev utsatt för. Hon gick till sin mamma och berättade vad hennes ”pappa” hade gjort mot henne, men mamman vägrade att lyssna. ”Du ljuger bara”, kunde hon säga, eller ”du har drömt allt och vet inte vad du pratar om”.

Medan Armida berättar flickans historia så lyser det tunga allvaret i hennes ögon igenom tydligare än någonsin.

- När flickan kom till mig så var jag väldigt mån om att vi skulle bjuda in hennes mamma till samtal för att berätta sanningen, fortsätter hon. Då tittade hon bara på mig och sa ”vad spelar det för roll, min mamma vet redan allting”. Mamman sålde alltså sin dotter i utbyte mot husrum och ekonomisk hjälp, för att hon var ekonomiskt och känslomässigt beroende av förövaren.
Armida tittar in i väggen.

- För mammorna är det oftast lättare att gå in i förnekelse än att acceptera sanningen.

Armidas terapi, som hålls i rummet som ses på bilden, sker alltid på barnen och ungdomarnas egna villkor. Hon ber alltid om tillåtelse för det hon ska göra, så att de känner att de alltid har valet att säga nej. Om de vill sitta på golvet, så sätter Armida sig också där. Hon menar att det är viktigt att de båda sitter på samma höjd.”- Om någon bara vill sitta och gråta under hela terapin, så visar jag dem att det är helt okej”, säger hon. Foto: Linda Fagrell.

Jag frågar Armida lite försiktigt vilket som är det svåraste fallet hon har haft. Hon är noga med att först påpeka att alla fall är lika svåra och att alla som kommer till henne lider, på sitt sätt.  Sedan berättar hon om en familj med flera barn som alltid sov på det kalla stengolvet eftersom de inte hade råd med sängar och där pappan i familjen förgrep sig på ett av barnen framför ögonen på de andra, under hot om att han skulle döda dem alla.

Mamman vågade aldrig anmäla. Tillslut hamnade dock fallet på familjerättens bord, men när pappan fick reda på detta så tog han med sig hela familjen och flyttade upp i bergen.

- Ingen har sett dem sedan dess, säger hon och suckar djupt. Vi sitter tysta en stund. Ord känns överflödiga.

Armida har dock sett många positiva förändringar genom åren hos barnen och ungdomarna. Hon brukar alltid fråga dem vad de känner för skillnad på när de började terapin och när de avslutat den. Många uttrycker att de känner sig starkare, att de mår bättre. Terapin hjälper dem att våga sätta stopp för de sexuella övergreppen. Den hindrar också många av dem från att begå självmord.

- När de verkligen förstår att det finns lagar som skyddar dem, att de är värdefulla, att deras kroppar är deras och ingen annans och att de inte bär skulden för någonting alls stärks deras självkänsla. De lär sig att säga nej och kan börja ta egna beslut. Här kommer ofta förändringen. Förtroendet för människor kommer sakta tillbaka, de kan börja gå i skolan eller till jobbet igen och åter integrera sig i samhället.

För ett par år sedan uttryckte en flicka någonting som etsade sig fast i Armidas hjärta. Flickan menade att hon äntligen kände att det fanns en utväg från allt det onda. Hon sa: ”Jag har inte sett dörren än, men jag vet att den finns”.

Vi småpratar en stund och jag frågar henne avslutningsvis vad hon skulle vilja säga till allmänheten om de övergrepp som barn och ungdomar utsätts för varje dag, både i Nicaragua och i så många andra länder. Hon svarar utan att tveka en sekund.

- Barn och ungdomar är sociala individer med rättigheter, de är inga sexobjekt som vi vuxna bara kan utnyttja. De är väldigt intelligenta. Trots att de upplever smärtsamma situationer så har de nästan alltid styrkan att fortsätta kämpa, och de kommer framåt! Vi måste alla lära oss att se dem som de verkligen är.

Detta är Armidas uppmaning till världen. Vinden från innergården fångar upp hennes ord.

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua

"De barn som har blivit utsatta för sexuella övergrepp kallar jag inte för offer, utan för överlevare – de har alla utkämpat ett krig." Del 1

Armidas mottagning ligger mittemot den luftiga och frodiga innergården, bredvid brunnen, längst in i Club Infantils huvudlokal. Regnet har precis slutat smattra på taket när jag träffar henne, organisationens barn- och ungdomspsykolog Armida Guadalupe Araoz Ibarra. Vi sitter bredvid varandra i en varsin blommig fåtölj i ett litet rum med gula, fjärilsprydda väggar. Rummets färger och Armidas närvaro sprider ett behagligt lugn. Här kan till och med fågelkvitter höras ibland, om du lyssnar riktigt noga.

På Club Infantil arbetar två psykologer, Fátima Averruz Hernandez, som håller i gruppterapi och enskilda samtal vid misstanke om drogmissbruk, och Armida. Till Armida kommer de barn och ungdomar som på något sätt har blivit utsatta för sexuellt utnyttjande och/eller sexuellt våld, och även de som har fallit offer för barnsexhandel. Under sina 20 år på Club Infantil har Armida upplevt mycket och det syns i hennes ögon. De utstrålar ett tungt allvar, trots att hon ler.

Armida Guadalupe Araoz Ibarra är den enda psykologen i norra Nicaragua som är specialist på fall av sexuellt utnyttjande och sexuellt våld av barn. Det finns bara 33 stycken psykologer i hela landet med samma specialutbildning. Foto: Linda Fagrell.

I ett tidigare blogginlägg frågade jag mig varför alla barn och ungdomar på Fátima Cuadras workshop hade haft behov av att gå i samtalsterapi. Jag ställer samma fråga till Armida.

- Barn och ungdomar behöver någon som lyssnar på dem. Många föräldrar lyssnar tyvärr inte tillräckligt mycket på sina barn. Fátima Averruz erbjuder en väldigt dynamisk gruppterapi, dit alla är välkomna, säger hon, och det är oftast dit de flesta går som ett ”första steg”, innan vissa av dem kommer till mig. De problem som tas upp är väldigt varierande och många kan känna igen sig i varandras situationer. Här blir barnen och ungdomarna sedda och bemötta med respekt, de har någon vuxen som lyssnar på dem och de kan utbyta erfarenheter och hjälpa varandra.

Med sorg i blicken berättar Armida vidare att de barn och ungdomar som kommer till henne nästan alltid saknar självkänsla. Jag frågar varför och undrar om det finns några problem som hon ser som återkommande i sin terapi. Vilka är de vanligaste problemen som barnen i Nicaragua står inför?

- Olika typer av familjeproblem, svarar hon direkt. Våld i hemmet är väldigt vanligt – både fysiskt och sexuellt, och även psykiskt. Föräldrarna verkar inte förstå den smärta som de orsakar sina barn när de säger saker som ”du förstår ju ingenting”, ”du kommer att sluta på gatan” eller ”du är precis som din pappa, helt värdelös”. Barnen faller sönder och försöker själva att klistra ihop sina bitar, men de blir aldrig riktigt hela igen.

Ett annat problem som Armida ser är att väldigt många barn i Nicaragua växer upp utan en fadersgestalt där endast mamman har ansvaret, medan andra växer upp helt utan föräldrar. Någon annan familjemedlem har därför oftast huvudansvaret för dem. Det kan vara en bror eller syster, en moster, morförälder eller vän. De saknar ofta kärlek och en riktig grundtrygghet, vilket gör att de istället söker detta i olika kriminella ungdomsgrupper. De spenderar mycket tid på gatorna och vandrar destruktiva vägar - något som gör dem väldigt sårbara, till exempel för barnsexhandel.
Här kan du läsa del 2 av intervjun med Armida

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua

Moder jord – allas vår mor

- Jorden tillhör inte människan, det är människan som tillhör jorden!

Budskapet ljuder högt och tydligt i högtalaren från den stora svarta bilen som sakta kör förbi och hälsar alla välkomna till paraden i Jinotega. Vi har samlats här idag för att hedra Moder Jord på hennes dag. Vi ska fira hennes skönhet, prata om hur vi kan skydda hennes frukter och öka medvetenheten bland folket om den svåra situation som hon står inför.

Högtalaren ligger lutad på flaket och rösten fortsätter:
 – Länge leve vattnet, solen, djuren och alla växter... Länge leve vår natur!

Den 22 april har utsetts av FN som den internationella dagen för Moder Jord, vår planet, vår natur. Det innebär också ett erkännande av att vi har ett kollektivt ansvar för att upprätthålla en god miljö för både oss och våra nästkommande generationer. Foto: Linda Fagrell.

Club Infantil arbetar, utöver kampen mot barnsexhandeln, även med barn och ungdomars ekologiska rättigheter. Därför är det en självklarhet för dem att vara med i paraden.

- De ekologiska rättigheterna, som vi ofta undervisar om i skolor, innefattar bland annat allas rätt att leva i en ren och hälsosam omgivning, förtydligar organisationens samordnare Diana Gonzales. Inom programmet DEDENAN (som Club Infantil är en del av) är målet att ett miljötänk ska genomsyra allt.

Så här går jag nu, i det långa tåget, med Club Infantil och viftar med de plakat i olika färger som vi omsorgsfullt skapade imorse. Vi vandrar tillsammans med ett tusental ungdomar från olika skolor i Jinotega och Yalí, mitt under den värmande solen som gör så att allting kan växa och frodas.

Paraden är en del av den statliga kampanjen ”Yo adopto un árbol por amor a Nicaragua” (jag adopterar ett träd av kärlek till Nicaragua). Kampanjens syfte är att skapa medvetenhet i miljöfrågor genom olika miljörelaterade aktiviteter runt om i landet. Foto: Linda Fagrell.

Mitt bland alla affischer, kepsar, skratt, skrik, trumvirvlar och allt ”dunka dunka” så hittar jag Cecilia Cruz. Hon är 17 år och deltar i tåget med stor entusiasm. Vi diskuterar vad hon tycker att var och en bör göra för att skydda vår planet.

- Vi måste för det första sluta kasta sopor på gatan och bränna våra kullar och berg här i Nicaragua, säger hon. Vi har också ansvaret att lära oss att spara på elen och det lilla vattnet som vi har kvar, och ta hand om djuren som också är en del av vår natur.

” - Vi har alla ett ansvar för vår planet”, påpekar Cecilia Cruz. Cecilia vill själv bli bättre på att släcka lampor och att tänka på att enbart använda det vatten som hon verkligen behöver. Foto: Linda Fagrell.

En av Club Infantils barnkommunikatörer, Naurely, ansluter sig nyfiket till vår konversation och jag passar på att ställa en sista fråga. Jag frågar dem vad de tror kommer att hända om 50 år om vi fortsätter att behandla jorden som vi gör nu.

- Jorden kommer att försvinna, sakta men säkert, svarar Cecilia. Vattnet kommer att sina och så även maten. För utan vatten kan inget liv finnas: varken människor, växter eller djur.
- Precis, fortsätter Naurely. Om vi fortsätter såhär så kommer vi att bo i en öken om 50 år.

Stämningen är god i tåget men paradoxalt nog så kastas det hela tiden skräp på marken. Känslan av att många inte vet varför de är här kommer över oss. Flera ungdomar har vattenkrig och släpper sedan påsarna och flaskorna framför sina fötter. Utbildaren Fátima och samordnaren Diana tycker att det är sorgligt.

- Ungdomarna slösar med vatten som vi egentligen inte har. Vuxna föreläser om sopsortering och kastar samtidigt ut sina tomflaskor genom fönstret. Mänskligheten måste agera och tänka över sitt agerande, menar Fátima. Inom DEDENAN måste vi fortsätta att jobba hårt med att försöka ändra attityder och invanda beteenden.

Diana instämmer och menar samtidigt att hon har sett en god förändring. Miljöfrågor uppmärksammas mer och mer för varje dag.

- Det är i alla fall en bra början, avslutar hon.

Moder Jord har nog både gråtit och skrattat idag.

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua

Reflektioner om återvinning och rättigheter i samlingslokalen

- När du dansar svettas du inte, du glänser, säger Jaded Sarahi Castro drömmande med lysande ögon och ett leende på läpparna. Har ni inte sett skylten inne i danslokalen på Club infantil? fortsätter hon. Så känns det! När jag dansar så glänser jag!

De andra barnen och ungdomarna utbyter blickar och instämmer ivrigt med nickningar.

- När jag dansar så känner jag mig stark, säger en av killarna lite blygt, samtidigt som en annan utropar att han känner en massa känslor på en och samma gång.

Vi sitter bara några centimeter ifrån varandra på de små färgglada trästolarna i Club Infantils samlingslokal i det nordöstra distriktet. Utbildaren Fátima Cuadra ska hålla sin första workshop om handarbete och vikten av återvinning, och jag har fått den stora äran att vara hennes assistent. Fátima passar först på att reflektera tillsammans med barnen och ungdomarna om organisationens olika aktiviteter; om vad de känner när de deltar i dem och varför de är viktiga. En diskussion om dans står först på schemat och stämningen är glad och bubblande.

”Välkomna till det nordöstra distriktet”, står det på väggen i samlingslokalen. Foto: Linda Fagrell

Club Infantil jobbar i 5 stycken distrikt i Jinotega. I varje distrikt hålls olika aktiviteter och nästan alla distrikt har en samlingslokal där barn och ungdomar kan samlas för att till exempel få hjälp med läxor, bli klippta och till-snyggade av frisören Francis och sminkösen Leslie, måla tavlor och skriva poesi eller gå i terapi hos barn- och ungdomspsykologen Fátima. Huvudtanken är att det ska vara ett utrymme där de kan bli sedda och hörda både av organisationens utbildare och av varandra.

I de olika distriktens samlingslokaler kan barnen och ungdomarna träffas för att byta erfarenheter, umgås och få hjälp med lite allt möjligt. På bilden väntar Jaded Sarahi Castro (till vänster) och hennes vänner förväntansfulla på Francis Picados magiska sax. Foto: Linda Fagrell

Efter en stund blir stämningen i rummet lite mer allvarlig.

- Hur många av er är det som har gått i samtalsterapi hos vår psykolog? frågar Fátima, varpå alla räcker upp handen.

- Varför är samtalsterapi viktigt för er? frågar hon vidare, och Sarahi svarar eftertänksamt på frågan.

- Där kan du prata om din situation hemma utan att någon skvallrar. Vissa tror att samtalsterapi bara är för ”knäppisar”, säger hon, men det är inte sant. Det hjälper dig att läka och att våga prata om saker.

De andra håller med.

När workshopen slutligen är igång filosoferar vi om huruvida återvinning kanske skulle kunna ge oss evigt liv om vi lär oss att bygga nya saker av gamla saker. Diskussionen är i full gång och alla har tusen saker att säga.

”Om vi lär oss att återvinna så kanske jordens resurser aldrig tar slut”. Barnen och ungdomarna deltar nyfiket i Fátima Cuadras workshop. Foto: Linda Fagrell

Det pratas om evigt liv, men jag tänker på värdigt liv. Varför behöver alla i rummet gå i samtalsterapi? FN:s barnkonvention säger att en av barnens rättigheter är att deras bästa alltid ska sättas i främsta rummet. Detta för mig osökt tillbaka till vad organisationens direktör Lydia Palacios tog upp under måndagens morgonmöte på huvudkontoret:

- Ett stort problem i Nicaragua är att barnen alltid tror sig stå i tacksamhetsskuld till regeringen när deras rättigheter respekteras. Vi hör ofta barn inom organisationen säga ”tack till regeringen som lyssnar på oss”, i sina presentationer och föredrag. Visst ska barnen uppmärksamma att politikerna lyssnar på dem, menar Lydia, men inte tacka dem för det. Vi på Club Infantil måste bli bättre på att påminna barnen om att detta är politikernas skyldighet, och inte någon fin present, avslutar hon med eftertryck.

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua

Solstrimmor och eldsjälar på Club Infantil

Molnen ligger tunga över Jinotega - staden där du köpa sex av ett barn för mindre än en hundralapp. Ett par solstrimmor bryter sig envist igenom och kastar sitt ljus på ena sidan huvudgatan, precis som en påminnelse om hur eldsjälar ofta har en förmåga att sprida ljus i mörkret. Det ljuset har jag sett idag, under min första dag på Club Infantil.

Vid det runda vita bordet på det färgglada huvudkontoret berättar organisationens samordnare Diana Gonzáles för mig att barnsexhandel är ett utbrett problem i Nicaragua. Barnen är samhällets kärna och vår framtid, men de behandlas inte alltid som det.

- I Jinotega är det vanligt med ”casas de citas”, säger hon. Dessa ”casas” är enkla lägenheter dit småflickor lämnas för att byta om och ”snyggas till” för att sedan få sina kroppar sålda. Diana berättar vidare att de flesta flickor är mellan 12-16 år och att 300 córdobas gott och väl räcker till för att köpa deras sexuella tjänster. Detta är ungefär 90 svenska kronor. När jag frågar Diana varför hon tror att flickorna går med på detta ställer hon eftertänksamt ner kaffekoppen och funderar en stund.
- Problemet är att de ofta blir lovade guld och gröna skogar, svarar hon. Speciellt saker relaterade till det senaste inom ny teknologi. Ibland, om de har tur, kanske de får en ny iPhone - som ett incitament till att fortsätta med verksamheten.

Club Infantil har som mål att agera mot och förebygga sexuell, kommersiell exploatering av barn och unga. I praktiken arbetar de med olika kreativa aktiviteter och kurser där de inkluderar barn och ungdomar i allt från dans, radio- och TV-program (som barnen själva organiserar) och läxhjälp för att stärka deras rättigheter och ge dem utrymme att organisera sig. De riktar även sitt arbete mot barnens föräldrar och mot personer som arbetar i riskfyllda miljöer, som till exempel taxichaufförer, hotellpersonal och statliga institutioner för att skapa medvetenhet och sprida kunskap.

Diana kallar organisationens arbetssätt för ”metiendo el gusanito”, vilket på svenska betyder ungefär att ”att få igång den lilla masken”; att påverka andra och smitta dem med en filosofi att vilja förändra.  På bilden syns Club Infantils logga, som är just en mask. Foto: Linda Fagrell

På eftermiddagen blev även jag smittad av den lilla masken när jag fick träffa organisationens kommunikatörer, närmare bestämt ”Niñas, niños y adolescentes del Club Infantil”. Mycket road av mitt efternamn tog en liten pojke vid namn Kenneth mig bestämt under armen och ledde mig till parken tillsammans med fyra inspirerande och bubblande tjejer. ”- Nu är det dags för nyhetsrapportering”.  Mycket riktigt. Kamerautrustning plockades fram och seriösa uppställningar utbeordrades. Med hög kompetens summerade kommunikatörerna veckans händelser i Nicaragua framför kameran. Det slog gnistor om dem när de pratade om barns rättigheter och om hur de har planerat att presentera olika förslag för stadens auktoriteter under nästa vecka.

Jag blev så imponerad av deras glöd så att jag log hela vägen tillbaka till kontoret. Jag tyckte mig också se att solstrimmorna nu hade letat sig igenom molnen och kastade sitt ljus på hela huvudgatan, och inte bara på den ena sidan.

Club Infantils kommunikatörer är 22 stycken till antalet och alla är mellan 10-17 år. Här är de i full gång med filminspelningen till organisationens eget nyhetsprogram. Foto: Linda Fagrell 

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua

Reflektioner kring månaderna som gått

I torsdags samlades representanter från de fyra samarbetsorganisationerna, plus representanter från Svalorna Latinamerikas lokalkontor, på ett konferenscenter utanför Estelí. Målet var att utvärdera året som gått. Det fick mig att börja sammanfatta och reflektera över min egen tid här. Vad har jag lärt mig under de här fem månaderna? Hur har min syn på arbetet som utförs här förändrats under tidens gång?

Jag lämnar över en mini-banner vid ett besök hos ett internetcafé. Foto: Carlos Ariel Barrera Montzón

Först och främst har jag insett hur otroligt hängivna de som jobbar på organisationerna är och hur mycket tid de lägger ner på sitt arbete. Diana González, min handledare på Club Infantil, berättade i förrgår för mig att hon sätter sig framför datorn och jobbar på kvällarna efter att hennes son har gått och lagt sig. Tidigt på morgonen, innan arbetsdagen börjar, sätter hon sig där igen. På kontoret kan hon inte jobba, hon hinner inte. Kring hennes skrivbord är det kö, en kö som ständigt fylls på. Frågorna kommer från alla håll. ”Jag har det här problemet, vad ska jag göra? Titta på det här, vad anser du om det? Jag förstår inte det här, kan du hjälpa mig, snälla Diana?” Hon hjälper såklart alla som behöver hjälp men för hennes egna arbete finns det inte tid. Det får hon utföra i sitt hem sent på kvällarna och tidigt på morgonarna. Hon är inte ensam. Och det är inte bara cheferna som har det såhär. Liknande utsagor har jag hört om anställda på de andra samarbetsorganisationerna.

 Diana González är territoriell samordnare på Club Infantil. 

Foto: Philip Krook

Ett stort samtalsämne på Club Infantils kontor i Jinotega har den senaste tiden varit om de ska tvingas säga upp personal eller inte, och i så fall vilka det blir. Senaste mötet med arbetslaget började som vanligt men utvecklades snart till ett känslosamt samtal kring problem som förekommit under året som gått och spekulationer kring vad som kommer att hända efter årsskiftet. Varannan person sa farväl i händelse att detta skulle vara deras sista möte. Varje person bad om ursäkt för sina tillkortakommanden. Nästan alla grät. Club Infantil, liksom alla de andra samarbetsorganisationerna, är beroende av externa finansiärer. En europeisk biståndsorganisation valde att inte förlänga finansieringen för ett av projekten som de arbetat med under ett par år. Tre personer från arbetslaget är tvungna att gå.

Carlos Ariel Barrera Montzón berättar varför det finns en internationell flickdag. Foto: Philip Krook

Detta blev även tydligt under slututvärderingen i Estelí när varje organisation skulle presentera sina styrkor och sina svagheter och vilka möjligheter och vilka hot som finns. Under svagheter nämnde alla att de var beroende av extern finansiering, under hot nämnde alla att den finansieringen en dag kunde ta slut.

Det blir tydligt att dessa hängivna personer som lägger ner så mycket tid och energi på arbetet lever dag till dag, från hand till mun. Under fem månader här har jag sett vilket fantastikt arbete de utför. Jag har sett förändringar hos ungdomarna och jag har sett leenden på barnen. Därför känns det tråkigt när tre personer försvinner från arbetslaget och Club Infantils närvaro minskar. Men arbetet fortsätter, om än med färre anställda.

Philip Krook, infopraktikant, Nicaragua

Inblick i barnkommunikatörernas vardag

Barnkommunikatörerna hos Club Infantil i Jinotega består av runt trettio barn och ungdomar i åldrarna 9-18. De har varit en del av organisationen sedan nittiotalet och vissa har varit med i över tio år. De som varit med ett tag tar därför på sig en ledarroll och hjälper de nya kommunikatörerna.

De producerar helt själva radio- och teveinslag som sedan sänds lokalt. Inför deras årliga arbetspresentation, där de visar upp vad de gjort för föräldrar och nyfikna kollegor satte de ihop den här filmen.

"Inblick i barn kommunikatörernas vardag". 
Foto: Barnkommunikatörerna, Club Infantil.

Philip Krook, infopraktikant, Nicaragua

En uppmaning till alla män

Lördagen den 21 november anordnade Club Infantil och Radio Estereo Libre en festival vars tema är en del av kampanjen "En riktig man är..." för att utmana rådande maskulinitetsnormer.

Detta är en video av Philip Krook från Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer i Nicaragua med en uppmaning till alla män att bryta ner "machismon" som inte tillåter dem att gråta, visa respekt för kvinnor, känslor och ömhet.

"En uppmaning till alla män". Foto: Philip Krook

Victoria Christensson, kanslipraktikant, Sverige

Välkomna till Jinotega

”Välkomna till den nordöstra sektorn” står det skrivet på tavlan med glittriga bokstäver när svenskar, bolivianer och peruaner stiger in i den lilla betonglokalen i området Carlos Rizo. Det blir snabbt trångt. Varken antalet stolar eller antalet människor får egentligen plats i den lilla lokalen. Det är trångt, men det går.

De internationella besökarna kommer från Svalorna Latinamerika och är i Nicaragua för regionmöte. Under sin tid här passar de på att besöka de olika samarbetsorganisationerna. Idag är de i den lilla bergsbyn Jinotega.

Dagen till ära har ungdomarna själva anordnat en aktivitet för att visa besökarna vad de gör och vad de kan. För att välkomna dem bjuder de på folkdansuppvisning. Hela morgonen har de två tjejerna stått framför spegeln och övat. Nu får de äntligen visa upp den. Kameror smattrar och blixtar blinkar medan tjejerna framför sin dans på den minimala yta de blivit tilldelade.

Iklädda folkdräkter framför tjejerna sin folkdans på den sparsamma ytan. Foto: Philip Krook

Därefter lägger ungdomarna ut en slags roulette på betonggolvet. En tårta uppdelad i tolv bitar med tillhörande siffra. På varje tårtbit syns även ett ämne. De bjuder in besökarna att slå de två tärningarna för att se vilket ämne ungdomarna ska diskutera. Tärningarna landar på åtta. ”Sexualitet”.

– Många förväxlar sexualitet med sex, men det är inte samma sak. Ens sexualitet består av många aspekter; hur man tänker, hur man för sig, hur man klär sig osv, säger Jackson Ulíses Olivas.

Jackson, och alla de andra, har blicken fäst vid samtalsrouletten på golvet. Foto: Philip Krook

Diskussionerna varar i runt fem minuter med många små händer uppsträckta mot taket, ivriga över att få ordet. Tärningarna landar på fyra. ”HIV/AIDS”.

– Innan vi börjar samtala vill jag fråga er en sak, säger Josué Kaleth Zelaya till de andra ungdomarna.

– Tror ni att man kan bli smittad genom att utbyta saliv med någon som har HIV?

– Ja, säger de flesta unisont.

– Det är en myt, säger Josué Kaleth, det enda sättet att bli smittad på är genom sexuellt umgänge, blodöverföring eller från en moder till sitt barn.

Ivriga händer väntar på sin tur att tala. Foto: Philip Krook

De betar av de tolv samtalsämnena och öppnar sedan upp för frågor från besökarna. En av representanterna från Sverige frågar om de pratar om de här sakerna med sina vänner som inte är del av Club Infantil.

– Jag brukar alltid smyga in något av de här ämnena i mina samtal med kompisarna. Jag skulle säga att det blir väl mottaget även om de ibland klagar på att jag alltid pratar om så tråkiga saker, säger Josué Kaleth som gick med i Club Infantil när han var åtta år. Nu är han sexton.

Josué Kaleth förbereder en informationshörna där han visar upp de broschyrer de använder sig av på sina aktiviteter. Foto: Philip Krook

En av representanterna från Bolivia ger beröm åt ungdomarna.

– Jag vet inte om det här är något ni har studerat in tills idag eller inte, men ni behärskar ämnena väldigt bra och använder ett väldigt tekniskt språk när ni talar om dem.

– Vi har inte studerat in något utan det är genom alla de aktiviteter som vi haft med Club Infantil som gjort att kunskapen sitter i bakhuvudet och att de rätta orden kommer naturligt, säger en av ungdomarna.

Philip Krook, infopraktikant, Nicaragua

Framtidens journalister visar vad de kan

”Jag utövar min rätt till deltagande” står det skrivet med utsmyckade bokstäver på väggen bakom Keylin García och Kenneth Rivera när de hälsar oss välkomna till barnkommunikatörernas årliga presentation. Att utöva deras rätt att delta som aktiva samhällsmedborgare är något de unga kommunkatörerna bra på. Helt själva producerar de radio- och teveinslag för Radio Estereo Libre (radiostationen som Club Infantil i Jinotega jobbar med). En gång i veckan hörs de på radion i programmet ”På tal om barndomen” och en gång i veckan syns de i rutan med teveprogrammet ”TV Ungdomar”. De tar upp ämnen som de stöter på i sin vardag och som de tycker är viktiga att lyfta fram. Mobbning, sexuella trakasserier, nedskräpning och drogmissbruk är bara några av de teman de väljer att behandla i sina program.

”Jag utövar min rätt till deltagande” står det på väggen bakom Francis Zeas. Foto: Philip Krook

Varje år presenterar de sedan några av de inslag de producerat under året som gått för nyfikna föräldrar och kollegor på Club Infantil och Radio Estereo Libre. Där är vi nu. I den utsmyckade trånga och, innan luftkonditioneringen sattes på, varma hörsalen. Keylin García och Kenneth Rivera står uppe på scenen och presenterar de olika kommunikatörerna. En efter en får de komma upp och presentera sina nyhetsinslag innan de visas för de som kommit dit. De kliver upp på scenen, blickar nervöst ut över de 82 personerna i salen och rabblar snabbt upp den lilla påannons de skrivit ner för att presentera inslaget. Ingen i rummet lyckas uppfatta vad de säger, men de får en applåd ändå. Inslagen växlar mellan radio- och teveformatet. Vi hör ett radioinslag om barncancer, vi ser ett teveinslag om ungdomar som skär sig på armarna. Olika teman hela tiden­. Nedskräpning, självförtroende, rätt till information.

De unga kommunikatörerna presenteras först alla tillsammans, sedan var för sig.  Foto: Philip Krook

Valdemar Siles Castellón bor och arbetar på soptippen, han presenterar ett nyhetsinslag om miljöpåverkan. Hans mamma sitter i publiken. Innan presentationen fällde hon en tår av stolthet och sa att Valdemar minsann kommer att bli en bra journalist när han blir stor. Det är han inte ensam om. Barnkommunikatörerna är mellan tio och sexton år och bemästrar redan olika genrer inom radio och teve. Francis Zeas som för några veckor sedan blev utsedd till Nicaraguas bästa kommunikatör bland landets studenter presenterar en video som visar hur de arbetar och går tillväga med nyhetsinslagen. De möts upp på redaktionen, de väljer ämnen att göra inslag om, de går ut på gatan eller besöker institutionerna och frågar om en intervju. Så simpelt. Vi vuxna krånglar gärna till det i onödan och skjuter upp intervjuer till sista stund. Barnkommunikatörerna tar raka vägen fram till målet. Och dit når de på en halvtimme.

På trettio minuter har de lagt ner grundstenarna för sitt nyhetsinslag och ställer sig själva bakom mikrofonen. Foto: Philip Krook

Philip Krook, infopraktikant, Nicaragua

På internetcaféet för att prata – inte för att surfa

Club Infantil arbetar inte bara med själva barnen och deras föräldrar för att förebygga barnsexhandel utan också med personer som arbetar i riskfyllda miljöer. Bland dem finns internetcaféer, barer, restauranger, hotell, taxichaufförer och statliga institutioner. Förra veckan var det dags att besöka dessa nyckelaktörer för att följa upp samarbetet mot barnsexhandel. Dels för att stämma av vilken kunskap de besitter om ämnet, dels för att erbjuda mer information såväl som informationsmaterial.

Teamet har tagit på sig sina gula tröjor och förbereder dagens besök. Foto: Philip Krook

Jag, tillsammans med tre andra, besökte Jinotegas internetcaféer. Promenerandes runt i staden hade vi med oss några frågor att ställa, viss information att erbjuda och klistermärken och banners att dela ut. Bland de sjutton internetcaféer vi besökte fanns båda de som samarbetat med organisationen länge och nya caféer som ännu inte etablerat ett samarbete.

Man måste skära av problemet vid rötterna menade denna ägare. 

Foto: Philip Krook

– Problemet här i Jinotega är att folk är väldigt konservativa, de tänker att man inte borde tala om ämnet. Det är likadant med ämnet sexualitet. Jag bodde i Managua under flera år och där finns en helt annan öppenhet och informationsspridning än här. Där är ungdomarna informerade, det är de inte här, menade ägaren till ett av de nya internetcaféerna och förstod vikten av att arbeta förebyggande mot barnsexhandel:

– Barnen behöver mer utbildning i ämnet från deras föräldrar, deras lärare och genom preventiva kampanjer såsom denna. Det är viktigt att skära av problemet vid rötterna så att det inte ska kunna växa, sade han innan han satte upp klistermärket han fått av oss på ytterdörren och ställde bannern på skrivaren.

”Barnsexhandel är ett brott som bestraffas med fängelse” står det på klistermärket han satte upp på ytterdörren. Foto: Philip Krook

En av frågorna vi ställde till ägarna var hur de som ägare till ett internetcafé skulle kunna arbeta mot barnsexhandel.

– Det som händer här är att barn och ungdomar ibland kan komma hit och titta på porr på datorerna. När vi inser det skickar vi ett meddelande till dem om att de ska stänga ner sidan, sedan blockerar vi den för framtida bruk, sade en av ägarna. En annan väljer att använda en mer aggressiv metod:

– Om jag får reda på att ungdomar eller par tittar på porr här avslutar jag deras session och skäller ut dem.

– Många internetcaféer har bås för större avskildhet men jag har valt att utforma mitt café med en öppen planlösning. Det gör det svårare för dem att titta på olämpliga saker i och med att det är blir så offentligt, sade ytterligare en av ägarna vi besökte under dagen.

Fátima Averruz varvar frågor med information under besöken hos internetcaféerna. Foto: Philip Krook

Fátima Averruz, psykolog på Club Infantil, var med och besökte internetcaféerna även förra året och menar att det är enklare i år.

– Öppenheten och viljan att ta emot oss och ta sig tid att informera sig om ämnet är mycket större i år. Förra året var det mycket svårare att få dem att ställa upp, säger hon.

Philip Krook, infopraktikant, Nicaragua

”För att jag är en flicka”

– Vet ni varför vi är här idag? frågar Elvin Valle barnen på konstgräsplanen.

– För att fira den internationella flickdagen, svarar en pojke snabbt.

– Varför finns det en sådan dag? fortsätter Elvin Valle.

– För att det förekommer mycket diskrimination mot flickor, svarar en flicka efter någon sekund.

Elvin Valle och de andra utbildarna på Club Infantil i Jinotega har samlat barn och ungdomar på den lokala konstgräsplanen för att uppmärksamma den internationella flickdagen.

Elvin Valle diskuterar den internationella flickdagen med barnen. 

Foto: Philip Krook

Det sägs att en bil transporterande journalister och anställda från hjälporganisationen PLAN blev stannad på en väg i ett litet samhälle i Nepal år 2006. Där på vägen gick en liten flicka som skulle hämta vatten. Journalisterna klev ur bilen och frågade den lilla flickan varför hon inte var i skolan. Den lilla flickan svarade utan att tveka ”för att jag är en flicka”. Denna simpla men träffande fras mynnade sedan ut i den globala kampanjen ”Because I am a Girl”. På grund av den dubbla diskriminering, att vara barn och kvinna på samma gång, som flickor råkar ut för ansågs det inte vara nog att ha en barndag och en kvinnodag. 2011 blev därför det första året för den internationella flickdagen.

Runt 60 miljoner flickor går inte skolan på grund av att föräldrar, bland annat, prioriterar skolgång för pojkar istället för flickor. Med andra ord får flickans bröder gå i skolan, men inte hon. Magda Benavides, en del av koordinationsteamet på Proyecto Miriam i Estelí, upplevde samma sak hon som barn.

– När jag var ung sa min pappa att endast män har rätt att utbilda sig. Att låta kvinnor utbilda sig var som att investera i något som inte skulle ge någon vinst. Jag skulle lära mig att laga mat och att göra hushållsarbete, för att en man sedan skulle ta mig till sitt hus och ge mig det jag behövde.

Musik och slogans basunerar ut från högtalarna under tältet. 

Foto: Philip Krook

På konstgräsplanen i Jinotega går Club Infantils utbildare runt i sina gula tröjor och blåa kepsar. 160 barn från de olika sektorerna där organisationen arbetar har kommit hit. Club Infantil har bjudit hit dem för att delta i fritidsaktiviteter, bland annat fotboll, bingo och målning, till ära av gårdagen. Innan varje aktivitet passar utbildarna på att berätta varför flickorna har fått sin egna dag och diskutera detta med barnen.

Fotbollen var klart populärast men det fanns vissa som valde att måla. Foto: Philip Krook

Smålagsmatcherna i fotboll är populärast. Runt dem samlas de flesta, bara ett fåtal flickor har valt att måla eller spela bingo. Vädret är oberäkneligt. Ena stunden stekande solsken, andra stunden monsunliknande ösregn. Barnen verkar inte bry sig, det enda som spelar någon roll för dem är att få fatt på bollen som sparkas runt på planen. Den enda som bryr sig är discjockeyn. Han sitter under tält men regnet faller till marken med sådan kraft att allting riskerar att vätas ner ändå. Från högtalarna hörs musik, men där hörs också slogans. Vissa inspelade sedan tidigare, andra utropas live.

– Har pojkar rättigheter, har flickor det också! ropar Jennifer, en av deltagarna, ut.

Joxel firar att hans lag just gjort mål. Foto: Philip Krook

Philip Krook, infopraktikant, Nicaragua

Francis, du har vunnit ett pris

Francis Zeas har precis kommit tillbaka till Club Infantil efter att ha varit ute på landsbygden och gjort ett radioinslag för Radio Estereo Libre.

– De är här från utbildningsministeriet och letar efter dig, säger receptionisten till henne.

– Francis Zeas? frågar en mansröst bakom henne.

– Ja, svarar Francis utan att ha någon aning om vad det handlar om.

– Du har vunnit ett pris. Du måste åka till Managua imorgon för att hämta upp det, säger han.

Mannen är fåordig och Francis förstår ingenting, hon har inte ställt upp i någon tävling.

– Vadå för pris? frågar hon tillslut.

– Det är ett pris på nationell nivå, säger mannen innan han går därifrån.

Förvånad och förvirrad vet hon inte hur hon ska reagera. Hon går upp till sina arbetskamrater och berättar vad som precis har hänt. De är lika förbryllade som henne.

Hon bestämmer sig för att gå till utbildningsministeriet och ta reda på vad det är frågan om.

Francis Zeas har spelat in radio sedan hon var nio år gammal. Foto: Philip Krook

När hon kommer dit presenterar hon sig och frågar vad det är för något pris hon har vunnit.

– Du har blivit utsedd till landets bästa kommunikatör. Varje år utses landets bästa elever och du har vunnit pris i kategorin Kommunikation. Du måste åka till Managua imorgon och delta i prisceremonin, säger en kvinna till henne.

Förbluffad, känslosam och tagen av hela situationen promenerar hon tillbaka till Club Infantil.

Diplomet, underskrivet av självaste presidenten, som hon fick ta emot i Managua. 

Foto: Noticiero Siete Jinotega

När Francis var nio år såg hennes mamma ett program på lokalteven. Programmet handlade om Club Infantil och deras aktiviteter för barnen i Jinotega. Efter att ha sett programmet frågade hon sin dotter om hon inte skulle vilja gå med i klubben. Francis visste inte riktigt vad det var, men hon sa ja. Hon kom till Club Infantil blyg, med svårigheter att läsa och skriva, men hon utmärkte sig snart inom radioprogrammen som barnkommunikatörerna gör.

Nu är Francis 19 år och har spenderat fler år inom Club Infantil än vad hon har gjort utanför den. Hon går sista året på gymnasiet samtidigt som hon varje dag kommer till klubben för att göra sina radioinslag. Men främst kommer hon dit för att utbilda de nya barnen. När hon har tagit studenten vill hon studera social kommunikation eller juridik. Juridiken är dock hennes andraval, helst vill hon fortsätta inom journalistik och kommunikation.

Francis har blivit som en lärare för de nya barnen som vill lära sig radio. Foto: Philip Krook

Ceremonin i Managua är full av folk, studenter från hela Nicaragua har kommit hit för att ta emot sina priser. Francis mamma är här, stolt och känslosam men hon gråter inte. Hon brukar inte visa sina känslor öppet, men det syns på henne att det är ett stort ögonblick. Det är det även för Francis. Hon har svårt att ta in allting som händer kring henne när hon går upp på scenen för att ta emot sitt diplom signerat av självaste presidenten.

Prisutdelningen följdes av intervjuer och gratulationer. Foto: Noticiero Siete Jinotega

Philip Krook, informationspraktikant, Nicaragua

"Vi har sett stora förbättringar genom åren"

Diana González började som utbildare hos Club Infantil i Jinotega, Nicaragua för åtta år sedan. Efter att ha arbetat med barn i drogmissbruk och sexuellt våld under några år är hon nu samordnare på organisationen. Efter störtregn och strömavbrott passade Philip på att intervjua henne om organisationens historia, om hennes historia som medlem i den, om framgångar och motgångar och varför så många fortsätter i den när de blivit vuxna.

"Vi har sett stora förbättringar genom åren" from Svalorna Latinamerika on Vimeo.
 Foto: Philip Krook

Philip Krook, informationspraktikant, Nicaragua.

Lära av att leka

Efter ett två dagar långt nationalfirande uppmärksammade Club Infantil den internationella dagen för bevarandet av ozonskiktet med en eftermiddag av gemensamma aktiviteter för barnen från de olika sektorerna. Målet med aktiviteten var att stärka ungdomarnas kunskap om deras ekologiska rättigheter. Dagen efter var det dags för internutbildning på Club Infantil för att stärka utbildarnas kunskap om ämnet, och framförallt vilka tekniker som kan användas för att lära ut det till barnen.

− De ekologiska rättigheterna omfattar såväl miljörättigheter som mänskliga rättigheter. Du kan utkräva miljörättigheter utan mänskliga rättigheter men du kan inte utkräva ekologiska rättigheter utan att ha med båda två i beräkningen, startade Ana Herrera, en av organisatörerna, mötet med att säga. Och stannade där, i alla fall gällande teori.

Ana Herrera förklarar konceptet kring de ekologiska rättigheterna.

Foto: Lourdes Boucardo

Efter att deltagarna fått reflektera kring vilka möjligheter, svårigheter och eventuella lösningar som finns i arbetet med projektet DENA (ekologiska rättigheter för barn och ungdomar) fick de representera sig själva i form av djur, växter och årstider. Sedan fortsatte lekarna hela dagen.

Carlos Ariel Barrera Montzon ritar representationer av sig själv som flora och fauna. Foto: Lourdes Boucardo

− Det är aktiviteter som vi använt oss av under de fyra år som vi arbetat med projektet. Anledningen till varför vi hade så många av dem under utbildningen var för att friska upp utbildarnas minne såväl som att lära ut dem till de som ännu inte fått lära sig dem, säger Ana Herrera.

Bland de tjugosju deltagarna fanns anställda från alla Club Infantils olika avdelningar. Förutom de utbildare som jobbar ute i fält fanns även advokater, psykologer, revisorer och anställda från radiostationen Radio Estereo Libre.

De tjugosju deltagarna kom från Club Infantils alla olika avdelningar. Foto: Lourdes Boucardo

− Konceptet behärskar de redan. Målet med dagen var istället att deltagarna skulle reflektera över ämnet och internalisera det. Och sedan, såklart, att de skulle lära sig olika tekniker för att lära ut det, säger Ana Herrera.

Philip Krook, informationspraktikant, Nicaragua

Internationella dagen mot barnsexhandel

Internationella dagen mot barnsexhandel from Svalorna Latinamerika on Vimeo.

Barn och ungdomar deltar aktivt i kampanjen mot barnsexhandel

Den senaste månaden har Club Infantil, APEADECO, Mary Barreda och Proyecto Miriam, som tillsammans bildar DEDENAN (programmet som arbetar preventivt mot barnsexhandel), anordnat tre workshops för barn och ungdomar som är delaktiga i organisationerna. Dessa workshops är tillägnade den internationella dagen mot barnsexhandel och trafficking som infaller den 23 september. Meningen är att barnen och ungdomarna på ett kreativt sätt aktivt ska deltaga i sammankomsterna och sinsemellan utbyta information och kunskap samt reflektera kring ämnet. Slutmålet är att de också ska bidra med egna idéer och tillsammans skapa och bidra med olika aktioner och aktiviteter i kampanjen mot barnsexhandel som pågår under september månad. 

Dinamicas står alltid först på schemat när det är dags för möten och workshops. Det är uppskattat bland barnen och skapar en glad och kreativ stämning i gruppen. Foto: Victoria Särnhult.

Dags att sätta igång. Barnen och ungdomarna har fått varsin anteckningsbok som de kan använda sig av vid alla tre tillfällena. Foto: Victoria Särnhult.

Under den första workshopen går en tillsammans igenom riskfaktorer som gynnar barnsexhandel samt de olika skador som barnsexhandel orsakar i barn och ungdomars liv och som hindrar deras utveckling. De olika aktiviteterna innebär mycket teamwork och fungerar som en repetition för barnen och ungdomarna, som redan är ordentligt kunniga kring ämnet. Vi går till exempel igenom och definierar de olika formerna av barnsexhandel: Barnpornografi, sexturism, trafficking och sexuella handlingar utförda av ungdomar mot betalning. Barnen arbetar i grupper, genomför presentationer och diskuterar sedan tillsammans. De är alltid välkomna att komma med förslag, åsikter och till exempel genomföra olika dinamicas (lekar) på sammankomsterna, tillsammans skapar vi också uppföranderegler där barnen och ungdomarna själva får komma överens om hur vi bör tillbringa dessa tre tillfällen. 

Här löser man en sopa de letras och ett pussel, i båda är viktiga begrepp gömda som man sedan diskuterar. Foto: Victoria Särnhult.

På den andra workshopen får barnen och ungdomarna bland annat uppgiften att dela upp sig i mindre grupper och spela upp små teaterpjäser. Varje grupp får tilldelat en risksituation som de sedan ska reflektera över hur man kan skydda sig mot, för att sedan spela upp för de andra grupperna. Pjäserna består av diverse vanligt förekommande situationer, en av varje form av barnsexhandel, som barnen bör vara uppmärksamma på. Här är till exempel manuset till en vanligt förekommande situation när det kommer till barnpornografi: "En vuxen person närmar sig dig i parken och frågar om han/hon kan ta några bilder på dig och ger dig godis som belöning. Efter det frågar personen om du vill följa med hem och ta fler foton, om du går med på det lovar personen att köpa dig det du mest av allt önskar dig." Denna aktivitet visar sig vara mycket uppskattad bland barnen och ungdomarna och genomförs med bravur. 

Barnen från Club Infantil lyssnar på vad deras kompis från Mary Barreda har att säga. Foto: Victoria Särnhult.

Den tredje workshopen fokuserar på barnens egna bidrag till kampanjen. De bestämmer sig för att skapa slogans och vinjetter som de sedan ska spela in på Club Infantils kommunikationscenter där man har tillgång till inspelningsapparatur och även ett samarbete med Radio Estereo Libre som är en fristående radiostation i Jinotega. Barnen delar in sig i grupper och skriver olika förslag på slogans, sedan väljs tre olika slogans demokratiskt ut genom att barnen röstar på det bästa förlaget. Barnen och ungdomarna är vana vid att arbeta med kommunikation och flera mycket bra vinjetter föreslås. Några exempel på gruppernas förslag: "Para un mundo nuevo alcanzar, alcemos nuestras voces contra la explotacion sexual comercial"  (För att en ny värld kunna nå, höjer vi våra röster mot barnsexhandeln). "Si con sonrisa la niñez quiere vivir, la explotacion sexual comercial debemos destruir" (Om en vill uppleva sin barndom med ett leende, bör vi göra slut på barnsexhandeln). "Tomados juntos de la mano vamos a desafiar, con cero tolerancia a la explotacion sexual comercial " (hållande varandra i handen ska vi utmana, med noll tolerans mot barnsexhandeln).

En av grupperna presenterar sina vinjettförslag. Foto: Victoria Särnhult.

Sedan är det dags att ha en kort utbildning (genomförd av barnen från Club infantil) i teknik, uttal och hur man skapar sin ultimata radioröst, för att efteråt göra en liten provspelning och välja ut vilka barn och ungdomar som ska gå in i inspelningsrummet. Många vill prova men till slut är alla överens om vilka som har bäst uttal, känsla och kraft i rösten. Inspelningarna genomförs helt och hållet av barnen och ungdomarna. Det krävs många omtagningar för att det ska bli perfekt. När dagen är slut har barnen och ungdomarna tre slogans färdiga att spridas i radion. Nöjda med sina insatser sätter de sig i bussen och färden hem till Esteli, Leon och Telica påbörjas. 

Inspelningsdags! Keylin García från Club Infantil kommer med tips och förslag till de som ska spela in. Foto: Victoria Särnhult.

Blanca från APEADECO spelar in en del av vinjetten med stor koncentration. Foto: Victoria Särnhult.

Victoria, programpraktikant, Nicaragua