Den tveeggade livmodern

3 minuter och 42 sekunder, så lång tid kan det ta att tända en eld i inte bara en, utan flera debatter. Lotten Collins krönika om mors dag i Brasilien har väckt kritik, och med den debatten om representation, kolonialism, och livmodersfeminism. Som praktikant i Latinamerika är det kul att kontinenten ”hamnar på dagordningen”, och att den berör Svalorna Latinamerikas arbete.  Jag reflekterade själv över skillnader i mors dags firande när det tog fart här i Peru, inte för att det var så mycket av ett val, det var överallt. Den röda- och rosaskimrande reklamen, hjärtana, rosorna och den uppsjö av produkter och tjänster som plötsligt skulle handla om moderskap kände man igen. Men där det svenska firandet brukar stanna vid en mindre present, ett kort, kanske frukost på sängen så märktes mors dag här verkligen som en högtid. Från fredag till söndag hade jag svårt att somna på grund av den musik som strömmade natten lång i firandet, och på själva högtidsdagen var nästintill alla butiker stängda. Det fick mig att glädjas, att mödrar och den essentiella rollen som moderskapet har för mänskligheten, samhället och varje individ, fick så stor plats. Men också att fundera.

Barn, unga och gamla hjälps åt, under mycket skratt, vid den första slugningen av honung för biodlarföreningen i Machaguay. Foto: Ida-Maja Lindström

I samtal med fältteamet har frågan om könsroller och innebörden för programarbetet här i Peru ofta dykt upp. Att de traditionella könsrollerna lever kvar, där kvinnor har större ansvar för hem och barn och män för försörjning och det offentliga, kan stå i vägen för kvinnligt deltagande och organisering.

”Under det tidiga skedet i programmet mötte vi mycket motstånd, främst hos män, i att programmet riktade sig mot kvinnor och uppmuntrade deras deltagande i aktiviteter utanför hemmen. Man trodde att det skulle gå ut över ansvaret de hade där hemma. Men vi kan se en förändring´. Numer händer det att kvinnorna kommer på mötena och männen stannar hemma med barnen” säger Irma Tímana, programkoordinator för PDR.

Utöver inställningen att politik, ekonomi och det offentliga är männens arena innebär detta ansvar att kvinnor har mindre möjligheter än män att rent tidsmässigt kunna delta vid offentliga möten, ta på sig ledaransvar inom organisationer eller den lokala demokratin. När vi deltog vid ett möte för en biodlarförening i Machaguay uppstod en konflikt just om det.

”Det är orättvist att jag som ordförande ska utföra alla uppdrag som föreningen kräver. Jag har inte obegränsat med energi och tid. Jag är ensamstående, arbetar hela dagen på fältet, och resten av tiden för att ta hand om mina barn. Vi behöver hjälpas åt för att få föreningen att fungera” uttryckte föreningens ordförande.

Ordförande för biodlarföreningen, Rosario i mitten, tar upp ansvarsfödelning både inom och utom föreningen. Foto: Ida-Maja Lindström

Svaret från en annan medlem var något uppgivet.

” Vi har alla arbete, barn och hem att ta hand om, ingen har mycket tid över.”

Men rollen som moder, ansvaret för barnens hälsa och uppfostran som det innebär, kan också skapa ett bredare stöd för att programmet riktar sig mot att stärka kvinnor att bli mer självförsörjande och ta plats i den lokala politiken. I samma diskussion som ovan, tog en äldre man i föreningen till orda.

”Vi måste visa empati med varandra, och arbeta gemensamt, inte bara skylla ifrån oss. Det är viktigt att ni som mödrar tar plats och leder en organisation som denna. Det är ni som uppfostrar barnen, för kunskaperna vidare, leder vägen in i framtiden.”

Jag tänker att moderskapets starka roll, respekten den inger, kan ge kvinnor en väg in i samhällsdebatten, rätt att göra sin röst hörd. Syftet med programmets socio-politiska komponent är heller inte att säga vad målgruppen ska göra. Syftet är att stärka deras kapacitet att göra sina röster hörda, att själva formulera sina åsikter, behov och mål och arbeta för att uppnå dem.

Demonstration inom kampanjen Déjala decidir den 21 april. Banderollen lyder "Min pastor våldtog mig och nu är jag gravid", "Halleluja, fira det ofödda barnet!". En kommentar på abortmotståndarnas Marcha de la vida (Marsch för livet) som i Arequipa tilldrog sig runt 150 000 deltagare en månaad tidigare. Foto: Ida-Maja Lindström

Det kan också vara en farlig väg att sätta moderskapet före allt annat, liksom Lotten Collin också tar upp, i den alltför vanliga företeelsen av gravida flickor. Antalet anmälda våldtäkter i Peru uppges vara den högsta i Sydamerika och 78% av offren är under 18 år (källa: Promsex). Och liksom i många andra Latinamerikanska länder är abortlagstiftningen begränsad till att gälla vid fara för moderns liv, med konsekvensen att lagen kan tvinga barn att genomgå en graviditet som följd av våldtäkt, liksom det uppmärksammade fallet i Paraguay med den 10-åriga flicka som efter att ha blivit våldtagen av sin styvfar hålls åtskild från sin mor på ett hem som ska säkra att hon genomgår graviditeten. Även i Peru har denna fråga fått stort utrymme genom kampanjen ”dejala decidir” (Låt henne bestämma) och lagförslag om att tillåta abort vid graviditet efter våldtäkt. Ett exempel på en feministisk kamp som inte utgår utifrån livmodern, eller upphöjandet av modern, utan kvinnor och barn som rättsbärare i sig med rätt till sitt eget liv, sin egen kropp och rätt att INTE bli mödrar. Allt detta händer samtidigt. Det är inte en kamp, en fråga, utan flera, liksom det behövs mer än en röst för att berätta om dem.

Ida-Maja Lindström, programpraktikant, Peru

Låt henne bestämma!

Jag anländer till en workshop kring abort, arrangerad av Foro Regional, ett nätverk för sexuella och reproduktiva rättigheter i Arquipa.  Från att ha närvarat vid ett planeringsmöte vet jag att tanken är att med film, statistik och juridiska argument presentera  och diskutera det som kampanjen ”Déjala decidir” (Låt henne bestämma) handlar om; avkriminaliseringen av abort vid våldtäkt. Utöver de universitetsstudenter som jag visste var målgruppen för workshopen närvarar även betydligt yngre ungdomar, snarare barn, runt 12-14 år. Min första reaktion är att sexuella övergrepp, graviditet och abort är ett alldeles för allvarligt och känsligt ämne för barn. Sekunden efter fryser jag till vid insikten att det faktiskt handlar om dem, att sexuellt våld och graviditet som följd är del av deras verklighet. 

Deltagare på workshopen diskuterar vilka konsekvenser den nuvarande lagstiftningen har och argumenten för att avkriminalisera abort vid våldtäkt. Foto: Ida-Maja Lindström

Jag har sett statistiken, de nästan ofattbara siffrorna, förut; att Peru har högst antal anmälda våldtäkter i Sydamerika, där 78% av offren är under 18 år, 45% mellan 14-17 år, att 34%  av offren mellan 10-19 år blir gravida och att det totalt handlar om 35 000 kvinnor och flickor som blir gravida efter en våldtäkt, varje år. Men av att se gruppen framför mig blev siffrorna verkliga. Därtill insikten att de är utsatta i det som borde vara trygga miljöer, av personer som står dem nära, ofta med ansvar för dem. Förövaren är i 76%  en närstående så som far, styvfar, pastor, lärare eller granne, och övergreppen sker i närmare hälften av fallen i deras hem, vänners hem eller i skolan. 90% av graviditeterna hos flickor under 15 år är en följd av incest. (källa: Promsex, Centro de Promoción y Defensa de los Derechos Sexuales y Reproductivos-).

Borde abort bli tillåtet vid våldtäkt? Enligt en opinionsundersökning 2013 fanns en knappt stöd hos befolkningen, med stora skillnader mellan regioner. 2015 röstade kongressen ner lagförslaget. Källa: Promsex

Lagförslaget om avkriminalisering av abort vid våldtäkt har nyligen röstats ner i kongressen trots att det finns starka juridiska argument.

”Vi har sedan 90 år en lag som säger att rätten till liv inte är absolut i och med att en graviditet får avslutas om den hotar kvinnans liv. Den interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter har också uttryckt att ett embryo inte har samma rätt till liv som en person som är född, att dess rättigheter bör ökas gradvis med dess utveckling och i harmoni med andra personers fundamentala rättigheter, speciellt moderns. Ändå står vi här igen och diskuterar embryots rätt till liv gentemot kvinnor och flickors rätt till sina liv, sina kroppar som redan överträtts vid våldtäkten och återigen med den nuvarande lagstiftningen då de tvingas genomgå graviditeten. Kvinnor och flickor blir de facto ifråntagna sina rättigheter som människor och förminskade till sin livmoder.” säger advokaten Noelca Heatuco Cabrera, aktiv inom Foro Regional.

Det är heller inte bara en juridisk fråga, även de sociala, kulturella och religösa aspekterna diskuteras under workshopen. Hur det inte bara handlar om aborten i sig, utan den sociala acceptansen av sexuellt våld som är grunden till att övergreppen sker.  Hur kyrkans makt ligger som ett täcke över frågan och hindrar en rationell och öppen debatt, varken inom skolan, berörda yrkesutbildningar, i media eller politiken. Att dess syn på rätten till liv från befruktningsögonblicket och därmed abort som mord både stigmatiserar de som utför och genomgår abort, och hindrar möjligheten att öka de juridiska och medicinska förutsättningarna för tillämpningen även av den lagstadgade terapeutiska aborten. Att samhället i slutänden håller kvinnor och flickor anvariga för övergreppen och de påtvingade graviditeterna, till fara för deras fysiska och psykiska hälsa oavsett om de genomgår den påtvingade graviditeten eller att vänder sig till osäkra och illegala kliniker för att avsluta den. Noelca Heatuco Cabrera  låter ändå hopfull i slutet av vårt samtal.

Få men starka röster höjdes för rätten till abort vid våldtäkt i en demonstration den 21 april inom kampanjen Déjala decidir. Bland slagorden löd: "Kvinnan: ska bestämma! Samhället: ska respektera! Staten: ska garantera! Och kyrkan: ska inte lägga sig i! Låt henne bestämma!  Foto: Ida-Maja Lindström

”Det finns ett hårt motstånd nu, men det handlar mycket om okunskap. Om vi fortsätter arbeta som nu med att skapa medvetenhet kring frågan borde avkriminalisering av abort vid våldtäkt inte vara alltför långt bort. Fri abort däremot, det kan vi bara sia om.”

Ida-Maja Lindström, programpraktikant i Peru

Mellan tanke och handling

Intentionen med mitt förra inlägg var att i det korta formatet angripa frågan om vad begreppet ”hållbar utveckling” inom internationellt utvecklingsarbete kan fyllas med, med slutsatsen att det är mer hållbart att stärka människors egna kapaciteter att ta hand om sig, sin familj och sitt lokalsamhälle än att arbetet utförs av utomstående (läs ”Jag arbetar med hållbar utveckling”). Det kan låta resonligt, lätt att argumentera för i text, men svårare i praktiken. Hur når man ut till människor och skapar engagemang för hållbar utveckling?

Fältteamet hjälps åt att flytta sten som blockerar vägen. Foto: Ida-Maja Lindström

Frågeställningen blir levande i det faktiska fältarbetet. När fältteamet från utvecklingsprogrammet möter målgruppen, liksom ansvariga myndigheter och lokala institutioner, verkar det råda en samstämmighet kring vikten av att arbeta organiserat och målmedvetet tillsammans för hållbar utveckling. Att det finns ett behov av att arbeta mer organiserat inom den ekonomiska produktionen för att höja levnadsstandarden, hantera sociala problem som alkoholism och våld i nära relationer, och ta gemensamt ansvar i frågorna kring vattentillgång och miljöförstöring i och med de allt mer kännbara klimatförändringarna. Frågor som rör alla, och behöver engagemanget från innevånarna själva för att lösas. Men att det behövs är lättare att vara överens om än att få det att hända.

- Vi är så vana vid att få, inte att ge. Alla vill ha utbudet, men få är villiga att agera sin roll. Man vill ha projekt men dyker aldrig upp på mötena.

Regidoras, kommunalråd i Machaguay. Foto: Ida-Maja Lindström

Så uttrycker ett kommunalråd från Machaguay (närmast i bild), något uppgivet, speciellt med hänvisning till svårigheterna att engagera ungdomar. Mario Del Carpio (bild nedan), tidigare borgmästare i Machaguay som nu arbetar som fältansvarig för den socio-politiska komponenten av Svalorna Latinamerikas utvecklingsprogram, ser det som ett övergripande problem med inställning och fortsätter:

- Vi tänker att det ska komma någon utifrån och ge oss gåvor, lyfta oss ur fattigdomen. Vi tänker för lite om oss själva. Det handlar om självkänsla.

Mario Del Carpio, fältansvarig socio-politisk komponent. Foto: Ida-Maja Lindström

Som exempelvis Mathildas inlägg om biodlare vi träffat visar så finns möjligheterna till att öka kapaciteter inom programmet, men det kräver att målgruppen organiserar sig, planerar och implementerar de tekniker som fältteamets experter lär ut. Men det händer inte alltid helt självklart, trots kunskapen och engagemanget hos fältteamet och den positiva inställningen till programmet vi möter. Vägen från tanke och vilja till handling så mycket svårare. Vilket leder oss vidare att återigen, så som var tanken redan vid förra inlägget, att gå djupare in på själva det praktiska arbetet, strategier och metoder för att omsätta tanken om hållbar utveckling i praktik. Och, det får dröja till nästa inlägg.


Ida-Maja Lindström, programpraktikant, Peru

Jag arbetar med hållbar utveckling...

Så har jag ofta presenterat mig under tiden i Peru. Positivt laddat och så vardagligt använt kan man tänka att det är självklart vad det innebär: att förbättra levnadsförhållanden på ett sätt som inte utarmar jordens resurser. Men utveckling, och därtill hållbar, borde egentligen skapa fler frågor än accepteras som ett generellt svar. Vad vi vill utveckla, vad som ska prioriteras, liksom var, när och vem som bär ansvaret för processerna gör ”utveckling” till allt annat än självklart. Men även om vi var överrens om mål och prioriteringar - hur går vi tillväga för att skapa hållbar utveckling? Och på vems villkor?

Gatuvy Pampacolca, Foto: Ida-Maja Lindström

Denna fråga har följt mig genom mina studier och politiska engagemang, i mitt intresse för detta praktikantuppdrag, och äntligen har det börjat klarna lite. Inte som att det finns en lösning, men att det finns förhållningssätt och metoder som tar oss närmare idén om hållbar utveckling. Det handlar om att gå ifrån den seglivade bilden, och ibland även praktiken, av bistånd som internationell välgörenhet, där internationella volontärer och experter åker för att ”göra utveckling” på en annan plats, mot ett arbete som understödjer lokala kapaciteter.  Se att hjälpinsatser och aktiviteter som utförs med externa medel och genom externa strutkurer riskerar att skapa ett beroende av denna externa vilja och engagemang. Men också att det på en individuell nivå kan ha betydelse huruvida ”mottagarna” av biståndet får rollen som passiva mottagare eller uppmuntras att aktivt delta, bli agenter för sin egen utveckling.  Både för självkänslan, och för att säkra att arbetet utgår ifrån och fortskrider genom de som lever på platsen.

Fruktodling i Tipan. Foto: Ida-Maja Lindström

”Ge en man en fisk och han är mätt för dagen. Lär honom att fiska och du föder honom hela livet.”

Insikten att det är mer långsiktigt hållbart att bygga upp de lokala kapaciteterna att själva försörja och styra sin utveckling, sina livsvillkor, än att hjälpen kommer utifrån är inte ny, men ack så viktig. Och det kan låta självklart, men den traditionella relationen mellan givare och mottagare är en seg struktur. Så framkommer även på de möten som vi deltagit vid i programområdet  här i Peru. Publiken, både myndigheter och personer från målgruppen, har ofta initiellt frågat vad PDR har att erbjuda, vad vi faktiskt gör. Fältteamet har här fått vara tydliga och trycka på att syftet med programmet är att lokalinvånarna själva, framförallt kvinnor och ungdomar som är den primära målgruppen, är de som ska göra. Hållbarheten och långsiktigheten ligger i att det är människorna själva som tar kontroll och aktivt påverkar utvecklingen, både för sin egen familj och sitt lokalsamhälle. De anställda inom programmet kan hjälpa genom att öka familjer och myndigheters kunskaper och kapaciteter, men kan inte göra arbetet åt dem. Det låter paradoxalt, men vid eftertanke också logiskt, att målet är att vi inte ska behövas när programtiden är slut.

Återigen, vad kapacitetsbyggande kan innebära i praktiken, det får jag återkomma till i nästa veckas blogginlägg!

Ida-Maja Lindström, programpraktikant i Peru

Ain’t no mountain high enough....eller?

Det tar oss närmare sex timmar att ta oss ut till programområdet för vår första fältvistelse. Husen blir glesare när vi lämnar stadskärnar och stiger uppåt tills vi ett tag reser genom en öken med långa perioder utan tecken på mänsklig aktivitet annat än vägen vi färdas på. Vad som först reser sig som stora böljande sandhögar växer sig allt brantare till massiva berg. Men fortfarande porösa, vackert marmorerade och utsirade av vind och vatten. Vägarna slingrar sig upp och ner längs berg och dalar, och trots svindeln man får av att blicka ner över kanten är det omöjligt att sluta titta. Men det är inte bara vackert, vi förstår nu också varför det varit för farligt att resa här när det regnat ordentligt.

Foto: Ida-Maja Lindström

Landskapet blir än mer hänförande när vi börjar närma oss programområdet, där regnet inte bara varit till skada utan också klätt bergen i en djup grön växtlighet. Både längs floderna i dalarna och upp på höjderna formas landskapet av jordbrukarnas terrasser, en nödvändighet för att kunna odla i de branta sluttningarna. Trots känslan att vi rest mestadels uppåt är vi på ungefär samma höjd som Arequipa när vi når fältkontoret i Tipán (ca 2300 m ö.h). Det är det näst minsta distriktet befolkningsmässigt utav de fem som programmet är verksamt i, men det utgör det bästa platsen för att minimera resandet mellan dem, skilda åt av berg och slingriga vägar i vissa fall närmare tusen meter högre upp. Jag blir mållös av att blicka ut över landskapet, men också fundersam. Som besökare är det lätt att beundra, men hur är det att leva och arbeta i ett sådant landskap?

Tipan, foto: Ida-Maja Lindström

Utifrån den senast tillgängliga statistiken från 2007 hade drygt hälften (55%) av bostäderna rinnande vatten medan ungefär en fjärdedel saknade tillgång till elektricitet (25%) eller toalett (22%), men situationen har förbättrats i och med både statens och internationella organisationers satsningar de senaste åren. De trådlösa kommunikationerna upplever vi som goda då vi på de flesta platser under vår vistelse har täckning för både samtal och viss internetuppkoppling via 2G. Kanske för att de inte är lika beroende av det fysiska landskapet? För den mänskliga aktivitet och interaktion som förutsätter att människor (och ting) möts, finns bokstavligen berg att överstiga. Men vid mötet för att förankra programmet och den nya personalen hos lokala myndigheter och organisationer i Viraco, ett av de större distrikten, inser jag att det inte bara handlar om fysiska barriärer. På ett möte som vanligtvis samlar ett tiotal personer kom snarare 30, knappt så att alla fick plats. Men, runt 85% män, trots att den primära målgruppen är kvinnor och ungdomar. Något verkar hålla tillbaka dem från denna publika arena, vare sig som representanter för organisationer eller i eget intresse. Strukturer svårare att se, och kanske överstiga, än bergsmassorna omkring oss. Men också mer föränderliga får vi hoppas, formade av och med människor, inte sten."

Möte Viraco, foto: Mathilda Bäcklin

Ida-Maja Lindström, programpraktikant i Peru

På väg i en sammankopplad men splittrad värld

Vi, de nya praktikanterna för våren 2015, har nyligen anlänt till våra respektive länder, och detta är min första reflektion av vad vi står inför.

Tankarna kring innebörden av denna resa börjar hopa sig redan på planet till Peru. Vi har spenderat hela dagen i luften, obemärkt passerat hav, landmassor och gränser som när man drar fingret över en karta.  Rutten har gått via Amsterdam där vårt flyg bara var ett i mängden resandes till jordens alla hörn (Hong Kong, Johannesburg, Rio de Janeiro, New York, listan var näst intill oändlig), hela dagen, varje dag. På flyget blir vi erbjudna sydafrikanskt vin till den italienskt inspirerade maten, medan miniatyrvattenflaskorna säger sig innehålla mineralvatten från Alperna buteljerat i Frankrike. Vissa delar av världen isärplockade och samlade i ett utrymme som binder samman avlägsna platser, tillsynes trotsande tid och rum.

När vi anländer i staden Arequipa i södra Peru där Svalorna har sitt landkontor, slås jag av en liknande känsla. Här finns både fritt wifi i vardera café,  yoga studios och flertalet amerikanska snabbmatskedjor medan globala kändisar som Rihanna och Justin Timberlake används (vetandes eller ej) som reklamansikten  för små frisörsalonger. Dessa symboler för en globaliserad ekonomi och kultur kan ge sken av att världen är sammankopplad, möjligheterna öppna.  Men för vem och för vad? För varje destination på avgångstavlan på flygplatsen finns en multitud av platser och människor som står utanför denna sammankoppling och de möjligheter för utveckling och utbyte den utgör. Samtidigt som kapital, produkter och vissa människor kan röra sig kors och tvärs över planeten har vissa fortfarande varken tillgång till resurser eller infrastruktur att röra sig eller skapa kontakter utanför sitt land, region eller ens sin by.

I Svalornas programdokument beskrivs just detta, att den ekonomiska utvecklingen Peru erfarit sedan millennieskiftet må vara betydande och synlig (så som minskad fattigdom, ökande handel och investeringar), men inte tillämpats jämlikt. Istället verkar utvecklingen gå mot en ökad polarisering, speciellt mellan stad och landsbygd, där landsbygden ofta stängs ute från utvecklingsmöjligheter. Det landsbygdsområde i regionen där Svalorna har koncentrerat sitt utvecklingssamarbete här i Peru erfar hög grad av fattigdom, bristande tillgång till service så som utbildning, vatten, el och kommunikationer samtidigt som de drabbas av klimatförändringar och miljöförstöring som både globaliseringen och den ekonomiska utvecklingen burit med sig. Även inom dessa samhällen är tillgången till resurser ojämnt fördelade, varför programmen främst är riktade mot kvinnor och ungdomar för att långsiktigt stärka deras möjligheter att påverka sin livssituation; ekonomiskt, politiskt och socialt. Ett viktigt arbete som vi ser fram emot att få ta del av och rapportera tillbaka om när regnet slutat falla och vi faktiskt kan ta oss i ut i fält.

Jag tror att jag kan tala för alla praktikanter att vi är nyfikna, spända och glada över denna möjlighet att få lära om Svalornas utvecklingssamarbete och respektive länders kultur under de månader som kommer. Vi må ha landat, men resan har bara börjat.

Ida-Maja Lindström, programpraktikant i Peru.