Mellan tanke och handling

Intentionen med mitt förra inlägg var att i det korta formatet angripa frågan om vad begreppet ”hållbar utveckling” inom internationellt utvecklingsarbete kan fyllas med, med slutsatsen att det är mer hållbart att stärka människors egna kapaciteter att ta hand om sig, sin familj och sitt lokalsamhälle än att arbetet utförs av utomstående (läs ”Jag arbetar med hållbar utveckling”). Det kan låta resonligt, lätt att argumentera för i text, men svårare i praktiken. Hur når man ut till människor och skapar engagemang för hållbar utveckling?

Fältteamet hjälps åt att flytta sten som blockerar vägen. Foto: Ida-Maja Lindström

Frågeställningen blir levande i det faktiska fältarbetet. När fältteamet från utvecklingsprogrammet möter målgruppen, liksom ansvariga myndigheter och lokala institutioner, verkar det råda en samstämmighet kring vikten av att arbeta organiserat och målmedvetet tillsammans för hållbar utveckling. Att det finns ett behov av att arbeta mer organiserat inom den ekonomiska produktionen för att höja levnadsstandarden, hantera sociala problem som alkoholism och våld i nära relationer, och ta gemensamt ansvar i frågorna kring vattentillgång och miljöförstöring i och med de allt mer kännbara klimatförändringarna. Frågor som rör alla, och behöver engagemanget från innevånarna själva för att lösas. Men att det behövs är lättare att vara överens om än att få det att hända.

- Vi är så vana vid att få, inte att ge. Alla vill ha utbudet, men få är villiga att agera sin roll. Man vill ha projekt men dyker aldrig upp på mötena.

Regidoras, kommunalråd i Machaguay. Foto: Ida-Maja Lindström

Så uttrycker ett kommunalråd från Machaguay (närmast i bild), något uppgivet, speciellt med hänvisning till svårigheterna att engagera ungdomar. Mario Del Carpio (bild nedan), tidigare borgmästare i Machaguay som nu arbetar som fältansvarig för den socio-politiska komponenten av Svalorna Latinamerikas utvecklingsprogram, ser det som ett övergripande problem med inställning och fortsätter:

- Vi tänker att det ska komma någon utifrån och ge oss gåvor, lyfta oss ur fattigdomen. Vi tänker för lite om oss själva. Det handlar om självkänsla.

Mario Del Carpio, fältansvarig socio-politisk komponent. Foto: Ida-Maja Lindström

Som exempelvis Mathildas inlägg om biodlare vi träffat visar så finns möjligheterna till att öka kapaciteter inom programmet, men det kräver att målgruppen organiserar sig, planerar och implementerar de tekniker som fältteamets experter lär ut. Men det händer inte alltid helt självklart, trots kunskapen och engagemanget hos fältteamet och den positiva inställningen till programmet vi möter. Vägen från tanke och vilja till handling så mycket svårare. Vilket leder oss vidare att återigen, så som var tanken redan vid förra inlägget, att gå djupare in på själva det praktiska arbetet, strategier och metoder för att omsätta tanken om hållbar utveckling i praktik. Och, det får dröja till nästa inlägg.


Ida-Maja Lindström, programpraktikant, Peru