CECILIA: En lam(a) helg.

Cecilia Holm i Bolivia, inlägg 7

För ett litet tag sedan var jag och vallade alpackor i närheten av byn Charaña. Mitt ute på landet bor min kollega Alicias mamma, Nati, med sina ca 170 lamor, 150 alpackor, 90 får, två hundar och två katter. Svägerskan bor i huset bredvid, men sedan är det långt till närmaste granne. Utsikten är helt otrolig med de stora vidderna och snöklädda toppar, man ser både de chilenska och de peruanska bergen.

Jag, Alicia, hennes pappa, hennes bror och hans dotter, mina besökande föräldrar och en liten hundvalp stuvade in oss i en lånad jeep med mat och kläder för tre dagar för att besöka Doña Nati. Hon bor själv på en farm där hon livnär sig på sina djur, alpacka- och fårullen säljer hon till Coproca som Svalorna samarbetar med. Så kanske är en av mina alpackatröjor just från hennes djur.
Resan började inte helt bra, bilen vägrade starta. Efter en del fixande och trixande med hjälp av en mekaniker som fanns i närheten kom vi äntligen iväg. Halvvägs stannade vi i en by för att betala vägtull och då upptäckte vi att vi fått punktering på ena däcket, en stor spik hade borrat in sig i däcket. Tur att vi upptäckte detta när vi befann oss i en by, så vi kunde få däcket lagat, vi fick nämligen inte av reservdäcket som satt på bakluckan, nyckeln bara snurrade runt i låset.

Efter åtta timmar på skumpiga vägar och ofrivilliga pauser var vi äntligen framme på farmen. Förutom att valla och mata djur roade jag mig med att vara kock ett par måltider och laga lite svensk mat. Resultatet blev ärtsoppa och pannkakor med blåbärssylt ena dagen och köttfärssås med trattkantareller, som mina föräldrar tagit med, andra dagen. Att steka pannkakor var ett dumt val eftersom spisen var knähög och skulle eldas med ved och dessutom fyllas på stup i kvarten. Jag satt på ett pytteliten pall vid spisen och trots den kylig luften utomhus kändes det som att sitta i en bastu och steka. Men jag fick lön för mödan för maten blev mycket uppskattad. Sista dagen var vi även med och slaktade en lama och en alpacka, och inte helt oväntat fick vi nystekt lama till lunch.

Cecilia Holm

cecilia.holm@svalorna.se

ROXANA: Deo, överge mig inte under TV!

Roxana Ortiz i Nicaragua, inlägg 9

Under september månad var jag i Sverige och informerade om Svalornas arbete och om konsekvenserna av abortförbudet i Nicaragua. Jag informerade politiker, näringslivet, en folkhögskola och ett universitet. Jag avslutade på hemmaplan med Bokmässan i Göteborg tillsammans med Rebecka Hinn, som arbetade för Svalorna i Peru. Men där emellan hann jag, otippat nog, vara med i TV8:s program ”Världen i fokus”.

Denna dag, torsdagen den 25 september, var något unikt. Dagen började med ett frukostseminarium med bland annat politiker från vänsterpartiet och socialdemokraterna. Rebecka Hinn och jag samkörde våra presentationer och vi fick mycket bra respons. Vi informerade om mödradödligheten, om konsekvenserna av abortförbudet och hur detta främst drabbar fattiga kvinnor. Kort och konscist. Sedan sprang jag iväg för att äta lunch och precis när min goda och efterlängtade falafeltallrik var uppäten fick jag telefonsamtalet som fick min mage att fungera som en tvättmaskin.

- Roxana, du ska vara med i direktsänt tv-program, Världen i Fokus. Det kommer du att klara superbra!, hör jag Rebecka säga i andra ändan av luren.

Hjärtklappning, blodtrycket ökar och konstigt nog blir jag blek. Olika scenario passerar min hjärna: tänk om jag spyr eller får skrattanfall!

Plötsligt är klockan 20.40. Taxin står utanför Solidaritetshuset och ska köra mig, Rebecka, och två vänner till TV8. I taxin sitter vi och pratar om alla möjliga saker som kan hända under direktsändingen. Skämten florer. Men alla säger: "du kommer att klara det galant, det är inget att oroa sig för".

Tv-producenten möter oss och skickar mig direkt in till makeuprummet. Den amerikanska makeup-artisten ber mig att ta av mig jackan så att hon kan sminka mig bättre. Jag skakar på huvudet nedböjt.

- Jag stinker nyhackad lök, jag har stressat hela dagen och min deodorant övergav mig för länge sedan. Känner mig helt slutkörd och jag har inte hunnit tvätta håret.

- Honey calm down, it is television not smellyvision, säger hon med sin lugnande röst.


Konstigt nog så lugnar jag ner mig. Tic toc, klockan far iväg och plöstligt ber programledaren mig att komma upp på scen och så hör jag:

- En minut kvar!


Kameror riktas, hettan från lamporna värmer ansiktet. Känner adrenalinet öka och tänker: ”då kör jag!”.

- Och med oss i studion har vi Roxana Ortiz, journalist som bor i Nicaragua.

Och varför ska jag fortsätta att berätta hur det gick när ni kan se det själva via denna länk!

http://viastream.player.mtgnewmedia.se/inner.php?TvSkin=tv8_se&PKCatID=122

Foto: Rebecka Hinn och Rodolfo Zúñiga

LISA: Med huvudet bland molnen

Lisa Ljunggren i Peru, inlägg 2

Det är svårt att begripa att det redan har gått över en månad under den andinska solen. Gator, människor och företeelser börjar kännas bekanta och det har sjunkit in att det här är mitt hem nu, i alla fall för ett knappt år framöver.

Det har hänt mycket sedan sist. Min första utflykt utanför Arequipa gick till byn Pedregal, där jag intervjuade två utflyttade Arequipeños om deras nya verksamhet – att torka potatis. Pedregal är ett av vår samarbetsorganisation ASDE:s främsta arbetsområden, och samhället har växt fram på blotta 25 år. Precis som så många andra samhällen som utvidgas för snabbt brottas även Pedregal med många svårigheter där alkoholism och familjevåld är två stora problem. Att möta de två potatisföretagarna var dock fantastiskt och de hade stora visioner om framtiden – fantastiska inspiratörer!

Utöver det har bland annat ett besök på Coritos ungdomsparlament hunnits med. En helhelg bestående av ungdomar mellan 7 och 17 år från hela Arequipa-regionen, agiterandes skarpare än de mest vässade politiker kring ämnen som familjevåld, missbruk och kriminalitet. Jag och min kollega satt med stora ögon och bara gapade när dessa retoriska underbarn flög fram över scenen, vissa med hjälp av kreativa inslag som teater och sång. Frasen ”det är vi som är Perus framtid” nyttjades fler än en gång och efter slutpläderingen, när ordet var fritt, flög en ung kille upp på scenen, vilt gestikulerandes och ropar:

– Vadå Perus framtid? Vi är både dagens, morgondagens och framtidens ledare!

Något annat som utan tvekan hör till Perus nutid (och förhoppningsvis även framtid) är den fantastiska natur som omger den här staden. För någon som fascineras av varje liten soluppgång blir det näst intill en överdos av själsligt godis att färdas genom skönheten. I helgen åkte vi på en spontanutflykt norrut och omgavs utöver det majestätiska landskapet 4000 meter över havet, också av lamor, alpackas och vicuñas.

En perfekt helg som fyllt energiförrådet till brädden inför en ny vecka: - Nu kör vi!

Lisa Ljunggren
infoperu@svalorna.se

LINNEA: Valspanare

Linnea Uppsäll i Bolivia, inlägg 10

Det är trevligt på jobbet, men ibland (okej, ofta) är det roligt att vara ute och resa. Jag och min kompis Anna som varit här på besök reste till Argentina i drygt en vecka, vilket visade sig vara en jättebra idé.

Vi åkte tåg och buss genom Bolivia och norra Argentina. Bussarna i Argentina är under av lyx jämfört med de bolivianska motsvarigheterna, där man oavsett hur lång resan är aldrig har tillgång till toalett och alltid antingen fryser eller svettas. På de argentinska bussarna fick vi mat, filtar, se film och på en buss var det till och med underhållning i form av bingo där man kunde vinna en flaska vin. Trots ivrigt kryssande vann vi tyvärr ingenting.

Buenos Aires. Den mest europeiska staden i Sydamerika, i alla fall enligt stolta argentinare. Det kändes lite som att vara i Europa, det finns stora parker, franskinspirerade 1800-talshus, riktiga klädaffärer och restaurangerna serverar saker som ruccola. Fast mycket billigare än vilken europeisk storstad som helst. Perfekt. Fast, mycket trafik också. Tror den största gatan i staden hade 18 filer och ändå var det trafikstockning där nästan jämt.

I Argentina bor stora grupper bolivianska och peruanska invandrare. De arbetar överlag med de sämst betalda jobben som byggarbete och i fabriker. Billig svart arbetskraft. Många går runt på gatorna och samlar fynd som plastflaskor och glas från soporna. Det är ett informellt återvinningssystem som även finns här i La Paz där uppköpare säljer vidare materialen till industrier.
För att inte överdosera storstadsintrycken åkte vi ut till kusten i Patagonien. Nästan det första vi såg i staden Puerto Mádryn var valar som låg och plaskade i viken! Med hjälp av guide och bil kunde vi på nära håll se pingviner, elefantsälar och fler valar. Från en båt fick vi se hur valarna närmade sig, hoppade upp ur vattnet, visade upp sina stjärtfenor och sprutade upp vatten och luft. Verkligen en unik upplevelse som jag inte kommer att glömma i första taget.
Linnea Uppsäll

infobolivia@svalorna.se

SIMON: Rapport från ett par aktiviteter inom programmet för landsbygdsutveckling

Simon Strannard i Peru, inlägg 1

Under den månad jag befunnit mig i Arequipa har jag hunnit besöka flera olika aktiviteter som bedrivs av Svalorna LA:s samarbetsorganisationer (SO). I denna blogg berättar jag kort om två av dem.

Redan första veckan åkte jag och en arbetskamrat ut till Pedregal, en av de många ökensamhällen som omger staden Arequipa. Där bedriver organisationen ASDE aktiviteter som riktar sig till småbrukarna i trakten. Aktiviteterna har likt Svalorna LA:s program i Peru det dubbla syftet att stärka målgruppens politiska deltagande samt öka deras inkomstmöjligheter. Detta görs exempelvis genom att stödja skapandet av lokala forum för dialog och deltagande i kombination med åtgärder för att skapa lokala produktionskedjor och öka småbrukarnas marknadstillträde. Även en annan av Svalorna LA:s samarbetsorganisationer är verksamma i området – SADA, som bl a har ett projekt som går ut på att öka småbrukarnas tillgång till information om exempelvis marknadspriser och odlingstekniker.


Den aktivitet vi besökte var en workshop i grundläggande internetanvändning och ett exempel på den typ av samarbete och synergieffekter som det är tänkt att Svalorna LA:s program för landsbygdsutveckling ska kunna bidra till. Ansvariga för workshopen var SADA men de utbildare som höll i kursen var ungdomar från ett nätverk som får stöd av ASDE. En av de uppgifter vi arbetar med på kontoret är just att tillsammans med SO:s försöka få till ett fungerande system för att öka denna typ av gemensamma aktiviteter.

Den andra aktiviteten jag besökte var en workshop för lokala politiker som anordnades av organisationen CIED. Workshopen var en del i ett större program som delvis går in i Svalornas program och som syftar till att skapa forum för dialog mellan den lokala förvaltningen och det civila samhället. Ett femtiotal lokala politiker deltog i workshopen där de bl a i grupp diskuterade de viktigaste utmaningarna i sina kommuner och hur man kan komma tillrätta med dem. De fortsatte vidare med att utifrån FN:s Milleniemål diskutera vad som lokalt behöver göras för att man ska ha en chans att uppnå dem.

Denna typ av aktiviteter som riktar sig till politiker kompletteras med aktiviteter riktade mot civila samhället och tanken är att dessa två parter ska kunna mötas och tillsammans nå fram till lösningar. Exempelvis genom att arbeta med deltagande budgetar som är ett spännande instrument som jag hoppas kunna skriva om här på bloggen vid ett senare tillfälle.

Simon Strannard
simon.svalorna@gmail.com