ANGELA: Köpa solglasögon? Mmm, kanske, göra ett ultraljud? nej tack, inte idag.

Angela Alcalá i Peru, inlägg 2

Jag måste bara säga så här: Det finns inget som är omöjligt när det gäller att handla tjänster eller köpa saker i Peru. Varje dag blir jag förvånad över hur lätt det är hitta det just man behöver. Idag till exempel hade jag ont i huvudet och ville handla huvudvärkstabletter, då gick jag till apoteket och handlade bara 2, inte ett helt paket med 40st. som man måste göra i Sverige. På helgerna, när parkerna öppnar (ja, de är stängda på vardagar), då kan man passa på att kontrollera vikten och väga sig. För detta betalar man bara 50 ”centavos” vilket motsvarar knappt 1,50 svenska kronor. Behöver man solglasögon, så finns det gott om gubbar som säljer dem på gatan. Och jag måste erkänna att de är otroligt jobbiga. De tjatar oerhört mycket på en att man ska köpa solglasögon, trots att de ser att man redan har ett par. Nä, jag föredrar nog tjejerna på ”Calle Goyeneche” som ler trevligt och bjuder en in till deras kontor så att man kan göra en undersökning med ultraljud. Till deras inbjudan svarar jag lika vänligt nej tack, och tänker att det är helt bissart att det finns en hel gata med tjejer som bjuder in alla förbipasserande tjejer till att göra ett ultraljud. Och det konstiga är att ingen annan tycker att det är konstigt. De skulle lika gärna kunna jobba på en restaurang och bjuda in alla förbipasserande till att äta dagens lunch.

Sen finns det en miljon saker man kan köpa på gatan. Det finns både gubbar och tanter som har ett kit med alla möjliga saker man kan tänka sig. Vilket jag tycker är väldigt bra. Här om dagen när jag gick på gatan såg jag att det fanns en snäll tant som sålde allt mellan himmel och jord: lim, sopppåsar, barnböcker osv. Jag gick hem med en påse klädnypor och en pincent i handen. Sen finns det de som sitter på gatan och erbjuder tjänsten att skriva åt en på skrivmaskin. Lite gammaldags och jätteroligt tycker jag. Man kanske ska dit när man ska skriva ett kärleksbrev... Ja, vad ska jag säga, jag tycker att det är oerhört praktiskt med alla dessa tjänster, man hittar alltid det man behöver och till och med det man trodde att man inte behövde!

Angela Alcalá

MADELEINE: Vad händer med rättigheterna när kyrkans makt missbrukas?

Madeleine Winqvist i Nicaragua, blogginlägg 2

För två veckor sedan var det presidentval i Nicaragua. Det slutade med en brakseger för Daniel Ortega som får sitta kvar vid makten. Valprocessen var intressant men också bekymmersam att följa då den visade hur långt politikerna är villiga att gå för att vinna väljare. I Nicaragua, där nästintill hela befolkningen är kristen och majoriteten är troende katoliker, har den katolska kyrkan och religiös övertygelse fått en betydande roll i det politiska spelet.

Nicaragua är en sekulär stat och sedan 1939 råder religionsfrihet. Den katolska kyrkan har dock starkt inflytande i samhället och de katolska biskoparnas åsikter har stor inverkan på befolkningen. Det är därför inte ovanligt i Nicaragua att politiker använder religionen för att vinna folkets stöd.

Den omvalda presidenten Daniel Ortega är en av de politiker som har insett fördelarna med att föra samman politik och religion. Han använder sig ofta av kristen symbolik i sina tal och gick bland annat till val med slagorden "kristendom, socialism och solidaritet". Genom att alliera sig med kardinal Obando, huvudstadens ärkebiskop, och låta honom representera partiet i offentliga sammanhang har banden mellan partiet och kyrkan stärkts ytterligare.

Med katolska kyrkans starka fäste i Nicaragua är det emellertid inte konstigt att politiker vill visa upp en nära relation till kyrkan. Inför valet gick biskoparna ut med ett öppet brev till befolkningen i vilket de presenterade vilka egenskaper en presidentkandidat som är värd att rösta på skall ha. De avrådde bland annat från att rösta på presidentkandidater som är för abort och samkönat äktenskap.

Biskoparnas inflytande över politikerna gör sig speciellt tydligt i abortfrågan. Abort är sedan 2006 totalförbjudet i Nicaragua, även när kvinnans eller fostrets liv eller hälsa är i fara. När Amnesty International under sitt besök tidigare i år kritiserade abortförbudet satte detta igång en stark motreaktion hos biskoparna, som konsekvent hävdade rätten till liv. Ingen av presidentkandidaterna ifrågasatte biskoparnas hårda linje trots många protester från civilsamhället. Istället slöt de upp bakom biskoparna och gick alla till val med löftet om fortsatt abortförbud. Politikernas ovilja att ifrågasätta biskoparna i abortfrågan kränker inte bara kvinnans sexuella och reproduktiva rättigheter, det ger också företräde för de mest konservativa rösterna inom den katolska kyrkan framför mer liberala tolkningar.

För att vinna väljare krävs slughet och smidighet. Men när det politiska spelet riskerar att gå ut över något så fundamentalt som religionsfriheten och rätten till sin egen kropp och sexualitet kanske det är dags att se över spelets regler.

Text och foto: Madeleine Winqvist

IDA: De framlidna kommer på besök

Ida Lind i Bolivia, inlägg 3

”De Dödas Dag” i Bolivia, även kallad ”Alla Helgons Dag”, börjar mitt på dagen den första november varje år. Under ett dygn kommer nära och kära som avlidit på besök till familjerna, som tar emot dem med blommor, mat och musik.

Foto: Avery Leigh White

Det är inte vilken mat som helst som lagas och bakas utan mycket av det har ett symboliskt värde. Ett exempel är att man bakar bröd i form av en stege, för att de framlidna ska kunna klättra upp till himlen, eller i form av en häst, för att de snabbt ska kunna transportera sig tillbaka.

Dessutom bakar man något som på aymara kallas ”tantawawas” som gav mig ett lite obehagligt intryck först. Det är bröd formade som dockor med målade, inbakade barnansikten.

När jag går vägen upp mot kyrkogården är gatan kantad med försäljare som staplar dessa ”bröddockor” på sina bord, tillsammans med sötsaker och pyttesmå glasflaskor med läsk och öl som man ska sätta vid graven.

Det första jag ser när jag kliver in på kyrkogården är stora cementlängor och det tar någon sekund innan jag förstår att allt är gravar och att man här begraver personer på höjden för att få plats med alla. Vissa gravar har bara ett tomt hål där man ställt blommor medan andra är lyxigt inglasade. Vissa har bilder på de avlidna. I vissa brinner ljus. I vissa ligger frukt, bröd, cigaretter och drickor. Tustentals personer är på besök under denna dag men de är inte klädda i svart och det är ingen sorgsen stämning. Vissa gråter men samtidigt hörs det sång och musik, det dansas och det skrattas.

Till en början känner jag mig påträngande, som att jag spionerar på en begravning och jag är rädd att familjerna ska tycka att jag lägger mig i deras privata angelägenheter. Efter att min vän som är fotograf, gått fram och pratat med personer, tagit deras portätt och jag sett deras glada reaktioner känner jag mig tryggare. Ingen ifrågasätter att jag är här och deltar i sorgen/festen.

Grupper med musiker går runt och spelar för de avlidna, om familjerna så önskar och mot en billig penning förstås. Vi sätter oss ner på en trappa och lyssnar när ett tiotal unga killar, med bastrummor, cymbaler, panflöjter och gitarrer, spelar och sjunger en glad melodi. Det är så vackert och jag känner ett leende sprida sig mitt på den centrala kyrkogården i La Paz.

Text och foto: Ida Lind

Porträttfoto: Avery Leigh White

infobolivia@svalorna.se

SANNA: Från ett mörkt och höstigt Stockholm

Vi praktikanter här på kansliet har inte varit jättebra på att uppdatera våra bloggar, men nu var det äntligen dags! Lite skrivkramp, lite ovana blogga, och känslan av att Sverige inte är lika spännande som verksamhetsländerna har gjort att i alla fall jag har skjutit upp det hela.

Men nu är det faktiskt spännande saker på gång!

Senaste nytt är att Vilma Núñez de Escorcia har blivit tilldelat årets Stieg Larsson-pris, och nu är hon i Sverige och ska delta i ett seminarium. Det ska diskuteras rätten till abort – är den hotad även i andra delar av världen, och kanske till och med i Sverige? Det ska seminariet få upplysa om, och det får bli något jag återkommer till.

Andra spännande saker på gång är MR-dagarna som går av stapeln i Stockholm den 14 till 15 november. Det finns möjlighet att gå på seminarium, att träffa andra organisationer och föreningar, och dagarna kommer helt enkelt bidra till lite beslutsångest när man ska försöka bestämma sig för vad man ska gå på. Svalorna LA ska dessutom bidra med ett miniseminarium, där det ska prata om ekonomiska rättigheter och Peru. Det ska inte missas!

November fortsätter att vara spännande, då det den 19:e till 22:a är Globala Malmö där syftet är att få ned globala frågor på mer lokalnivå. Den 25 november är det Internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor, och det planeras en otroligt spännande dag.

Det finns trots allt lite ljus i allt höstmörker. Dessutom har lussebullarna kommit!

IDA: Svalornas maskineri smörjs i Peru

Ida Lövestam i Peru, inlägg 6

- Hur många ska komma ifrån Bolivia?
Frågan ställdes ett antal gånger under planeringen inför Svalorna Latinamerikas regionsmöte i Peru. Det skulle vara allmänt val i Bolivia till högsta domstolen dagen innan mötets början, och det var dessutom oklart om svalorna ifrån Bolivia skulle kunna korsa gränsen dagarna innan mötet på grund av TIPNIS-marchen som man trodde skulle nå La Paz någon av dessa dagar. Vilka i personalen som skulle kunna komma till Peru, vilken dag, och med vilket transportsätt, var länge oklart.

När alla som skulle komma ifrån Bolivia, Nicaragua och Sverige väl var på plats och mötet tog fart gick dock allt som på räls. Tider hölls och schemat sprack inte trots att det fanns mycket att diskutera. En rad givande diskussioner - om ideologi, anställningsvillkor, genus- och miljöarbete, resultatmätning, förhållningssätt till lokala samarbetsorganisationer, kontroll av användning av finansiella medel med mera med mera - hölls under veckan. Allt arbete som utförs i de tre verksamhetsländerna skulle harmoniseras och samordnas, och när helgen kom tror jag knappast att jag var den enda som kände mig ganska rejält... slut.

Förutom att diskutera allt som behövde diskuteras, var en annan fördel med mötet att få träffa de som kommit dit, i verkliga livet. Människor som jag bara känt som namn på en skärm, i ett annat land, som jag har mailat med eller haft skypemöte med eller hört talas om, fick äntligen ansikten och personligheter! Det finns ett mervärde i att skapa en vi-känsla, och det känns bra att tänka att nästa gång jag har kontakt med någon av dem så vet jag lite mer om dem jag pratar med än deras namn, arbetsuppgifter och kvalitén på deras internetuppkoppling.

Lördagen var sista dagen på regionalmötet, och söndagen blev en paus, en utandning, innan måndagen kom. Jag funderar över vad mötet har givit mig, vad det har betytt att träffa medarbetare från andra delar av organisationen, ta gemensamma beslut och definiera ansvarsområden tillsammans. Jag kommer fram till att min plats är lite tydligare nu, även om jag redan visste vad jag själv arbetade med. Jag visste vilken kugge jag var. Nu vet jag hur maskinen ser ut.

Ida Lövestam